Övervakning som fräter – ge Snowden asyl i Sverige

Av , , Bli först att kommentera 0

Är Edward Snowden en hjälte? Skulle han förbli en uppmärksammad, ofta citerad person är jag övertygad om att han förr eller senare kommer att göra många besvikna, runt om i världen. Med konstiga analyser, dumdristiga uttalanden, omdömeslösa allianser, allmänna idiotgrejer. Rampljuset är obarmhärtigt mot dem som dröjer kvar i det. Och människor är ofullkomliga, besvikelserna sällan långt borta.

***

The Guardians Gary Younge sammanfattar hållningen hos dem som alltid sätter säkerhet och kontroll framför demokratiska principer: ”För att hållas säkra, måste vi också hållas ovetande; för att demokratin ska kunna försvaras måste den undermineras.”

Övervaknings-, kontroll- och kartläggningsmanin som fräter sönder det moderna samhället – och delvis matas frivilligt av många i rädslans, bekvämlighetens, billighetens eller självbespeglingens namn – är ett större problem än bara de skandaler Snowden blottlagt och den debatt han hjälpt till att dra igång.

Där finns drönartekniken som utvecklas mycket snabbare än de etiska och principiella debatterna hinner med.

Där finns megaregistren och big data, alla digitala spår vi sorglöst lämnar efter oss till privata och statliga aktörer, eller tvingas lämna efter oss. Där finns de globala internetjättarna som samlar, vet och sparar.

Där finns arbetsplatser som genomlyses i jakt på den totala effektiviteten, utan vrår och egenheter.

Där finns förskjutningarna av normer och gränser när det gäller vad vi förväntas lämna ut, berätta och vad vi tillerkänns ha rätt att få ha i fred.

***

Men hjälte är aldrig ett permanent tillstånd, något man är eller inte är, utan ett stundens fenomen. Ibland flyktigt, sårigt, ologiskt, oväntat, kluvet.

Ögonblicket hittar sin hjältar, mot alla odds, under de märkligaste omständigheter, insprängt mellan de brister, svagheter och misstag som annars präglar människors liv + i en första chans, en andra chans, en tredje chans.

Kasta varken den första eller den sista stenen.

Kasta inte någon sten alls.

Bara på långt avstånd skiner rustningar i solen. På nära håll finns inga rustningar. Det som syns istället är sjabbigare, trasigare, svårare och just därför mer mänskligt, vackert och respektingivande. Kanske kan vi kalla det mod, ett ”trots allt” som övervunnit hinder och omöjligheter.

***

Ständigt kommer vädjandena att vi ska lita på systemen, lita på att inget går snett, att inget missbrukas sker, att den mänskliga faktorn inte existerar, att tilliten till auktoriteter ska väga tyngre än upprätthållandet av principer.

Tekniken som skulle hjälpa till att frigöra kommunikation mellan människor, bryta ned makthierarkier, missbrukas för att istället tvinga in människors kommunikation under statliga och privata mikroskåp. Det gränslösa, blir det instängslade. Tekniska möjligheter blir svepskäl att sätta principer ur spel.

Över tid kommer alla de här trenderna och tendenserna att flyta samman till en bred attack inte bara mot rätten till ett privatliv, utan mot själva uppfattningen att det finns något privatliv överhuvudtaget. Det är det vedervärdigaste med övervakningssamhället + att vi vänjer oss av med att ens förvänta oss rymliga, heliga privatsfärer, egna och andras.

***

Är Snowden en hjälte? Spelar det någon roll, är frågan ens relevant, för hur ett rättsförfarande bör gå till och för hur hans ärende bör bedömas?

Han har tagit stora personliga risker för att avslöja en gigantisk övervakningsapparat + utgående från amerikanska NSA + som trampar på grundläggande principer om demokrati och mänskliga friheter, och står likgiltig inför rätten till privatsfär och personlig integritet. Han har avslöjat en av vår tids allra djupaste missförhållanden + det angripna privatlivet + och fått betala ett pris för det; ett pris som kan bli ännu högre den dag han står helt utan skydd.

Gör omfattningen av de brott han avslöjat Snowden till en hjälte? I mina ögon är han det. Men oavsett hur man ser på Snowden som person och vad man förväntar sig av honom skulle det vara ett svek mot några av den liberala demokratins viktigaste ideal att inte ge honom en fristad.

Det hot han fått oss att spärra upp ögonen inför är inte riktat mot honom, utan mot oss alla.

***

Det är inte säkert att kampen för individens frihet och rätten till en privatsfär går att vinna, trots att omfattningen av övervakningen börjar stå klar. Kanske har Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare Frank Schirrmacher fel när han skriver att det fortfarande är vi själva som bestämmer vad som ska tillåtas eller inte, att den digitala totalitarismen går att stoppa, att det öppna samhället går att värna. Kanske står det inte längre i vår makt att ta kontroll över situationen och bromsa där det börjar spåra ur.

Men vi har en moralisk skyldighet att försöka, att inte lägga oss platta, att inte gå i varenda fälla, att inte klicka ”godkänner” i varje ruta, att inte agera som om det inte angick oss när storebrorssamhället vädjar om vår förståelse, godtrogenhet och frivilliga medverkan. Hjältar behöver inte bara agera ensamma. Tillsammans går det också.

Ord inför helgen, 29 mars, 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

Veckans läskigaste:

Monsterråttan.

Veckans ångest:

Monsterråttan.

Veckans mardröm:

Monsterråttan

Veckans ”där går fan gränsen”:

Monsterråttan.

Veckans trauma- och chocknotis:

Monsterråttan.

Veckans ”aldrig mera Solna”:

Monsterråttan.

Veckans ”buss på, gör ditt jobb, fega inte ur, kattsate”:

Monsterråttan

Veckans ”var är övervakningsstaten när man behöver den?”:

Monsterråttan.

Veckans:”inte okej, verkligen inte okej, inte okej alls”:

Monsterråttan.

Veckans ”jag är ledsen, men hoppar den ur sopphinken är jag inget att hålla i handen”:

Monsterråttan.

Veckans mest missförstådda existens, frid över dess minne:

Monsterråttan.

Antiliberalismen formerar sig i Europa

Av , , Bli först att kommentera 0

Trots den polerade yta Marine Le Pen har gett Nationella Fronten, skrev The Economist förra veckan i en ledare om det högerextrema franska partiet, erbjuder det bara en otäck och negativ politik präglad av främlingsfientlighet, antimuslimska och oliberala instinkter.

Le Pen vill ”stoppa invandringen, kontrollera importen, lämna euron och bryta upp Europeiska Unionen. Det skulle innebära en katastrof, och inte bara för Frankrike, om hon skulle uppnå sitt mål att konkurrera ut högermittenpartiet UMP som ledande opposition till president Francois Hollandes socialistparti.”

Det är generellt svårt att bedöma resultat i lokalval ur nationella perspektiv, för att inte tala om ur ett europeiskt. Men de franska lokalvalen bekräftade två saker: det regerande socialistpartiet är i djup kris knappa två år efter Hollandes seger i presidentvalet, och det högerextrema Nationella Fronten, under ledning av Marine Le Pen, fortsätter att steg för steg befästa sina positioner med sikte både på Europaparlamentsvalet i vår – mätningar spår FN framgångar – och nästa presidentval.

Nationella Frontens framgångar är, som The Economist korrekt slår fast, usla nyheter inte bara för Frankrike, utan för hela EU. Partiet är det mest stabila och välorganiserade exemplet på de främlingsfientliga, antiliberala och nationalistiska strömningar som finns i många av unionens medlemsländer. Dess framgångar riskerar att stärka fler grupperingar som hetsar mot invandring, minoriteter, fri rörlighet, handel och gränsöverskridande möten.

Dessvärre låter sig en del aktörer lockas av tanken att hatretorik helst bör bemötas med hatretorik, aggressivt grupptänkande med aggressivt grupptänkande, våld med motvåld, extremism med annan extremism, förakt för den liberala pluralismen och det marknadsekonomiska välfärdssamhället från ett håll med liknande förakt från ett annat håll. Det sänker debatten till en nivå där extremismen trivs bäst.

Många har klart för sig vad man bör vara emot i det hot från rasism, antiliberalism och intolerans som formerar sig i Europa, men färre verkar vilja se + det skulle ju ta udden av revolutionsromantiken och poserandet + vad det är man måste vara för om man vill värna demokrati och mångfald, om man vill öka välstånd, trygghet och sysselsättning för att minska motsättningar och klyftor. Alltför många anpassar sig, på olika sätt, till extremisternas tonläge, världsbild och sätt att se på politik. Resultaten blir därefter, i en oroväckande utveckling.

Frankrike är kanske det viktigaste landet i EU just nu i det avseendet, och mycket hänger på hur socialistpartiet under Hollandes ledning väljer att agera. Signalerna är minst sagt motstridiga.

Hollande reagerade direkt efter lokalvalen med en regeringsombildning. Ny premiärminister blir inrikesministern Manuel Valls. I ekonomiska reformfrågor är Valls snarast profilerad som socialliberal i Bill Clintons och Tony Blairs efterföljd, med de skandinaviska samhällsmodellerna som förebild.

Men han är mer känd för sin hårda linje mot papperslösa flyktingar och romer. Misstanken ligger nära att det senare är skälet till att Hollande valde honom. I så fall är det helt fel svar på hotet från främlingsfientligheten.

Månskensböndernas Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 0

Månskensbönder är ett av språkets vackraste ord. Det har haft en vemodig klang några decennier. En poetisk omskrivning av ett utdraget avsked från en döende livsstil. Ekonomiskt hopplös, socialt ringaktad, praktiskt omständlig, tömd på kulturellt kapital och på sin höjd tolererad som en exotisk kuliss i snorkiga stadseliters semesteranekdoter.

Månskensbönder: De sista entusiasterna som tidiga mornar, sena kvällar, helger och ledig tid utanför ordinarie jobb håller gård och marker vid liv, reparerar redskapen, övar hantverken, sköter om djuren genom årstiderna. Frivilliga deltidsförvaltare av ett sätt att leva som var tvång och nödvändighet för de flesta bara ett antal generationer tillbaka, men som i dag – ett par sekel av industrialisering, urbanisering, och strukturomvandlingar senare – är ett ologiskt, ”onödigt” val.

Det är i det sista, det skenbart ologiska och onödiga, flykten från varje form av snabbt poänggivande, rationell identitet, som hemligheten ligger. För det som tedde sig som ett utdraget avsked till något gammalt, börjar likna en livsmodell för framtiden.

Månskensbonde är här förstås ett långt vidare begrepp, än det traditionella som är knutet till jordbruksnäringarna. Månskensbonden i dag, och i den här texten, är en bild för alla möjliga olika livshållningar som bygger på samma prioritering av en identitet och ett innehåll vid sidan om yttre status, resurser, makt, yrke eller kotteritillhörighet för maximalt kulturellt kapital.

Månskensbonden kan vara kulturbäraren och kulturutövaren i en mindre krets. Frivilligarbetaren i idrottsklubben eller lokalföreningen. Hantverksentusiasten för hus-, eller kvartersbehov i fåtöljen, garaget eller snickarboden. Hackaren koncentrerad framför skärmen till tre på natten.

Det intressanta med månskensbonden är att arbete och försörjning sker inom den ramen för det moderna senindustriella tjänstesamhället, medan de mer djupgående, identitetsskapande processerna frigörs helt eller delvis från den ekonomiska, sociala eller kulturella konkurrenskraften.

Månskensbonden är ingen hobbybonde + för hobbybegreppet accepterar identitetshierarkin yrke-fritid, professionalism-amatörism, huvudsak-bisak.

Månskensaktiviteten bryter sig bekymmerslöst fri från de skalorna, och etablerar nya, egna.

Månskensaktiviteten kan inte bära försörjningsbördan. Den skapar ingen ny verklighet eller flyktmöjlighet undan realiteter. Men den är på största allvar, och accepterar inte, vare sig som en sanning eller något att vända upp och ned på i revolt, en underordnad position i utgångsläget.

För att undvika missförstånd: Fortfarande kommer arbete, ekonomiska resurser och makt – skapandet av dem, den hårda dragkampen om dem och fördelningen av dem – att vara de avgörande faktorerna för hur ett samhälle fungerar. Hur stor frihet och trygghet som möjliggörs. Hur förtroende, jämlikhet, konflikter och klyftor mellan människor och intressen ser ut – och konsekvenserna om sammanhållningen brister, utvecklingen avstannar eller friheten till självförverkligande blir för liten. Allt det bottnar fortfarande i de klassiska frågeställningar kring vilka de ideologiska riktningarna ägnar sina diskussioner.

Men övergången från ett modernistiskt samhälle till något slags postmodernistiskt, handlar delvis om uppbrottet från fasta, väldefinierade, slutna och livet igenom bestående iden

titeter, till ett flöde av växlande, lösare, ibland parallella, ibland korsvisa, motstridiga identiteter, utan given logik eller evighet.

Månskensbondens siluett om kvällen får alla stela antingen eller-stämplar att fräsa i kortslutning. Det är en frigörelse som kan hjälpa till att lösa upp krampaktiga, konstlade motsättningar mellan individuellt självförverkligande och gemensamt ansvar, lokal identitet och global öppenhet. Hypotesen är inte orimlig, att när en människas identitetsskapande processer inte längre är lika bundna till mätbara resurser och makt, utan bottnar i något friare, växer nyfikenheten på, toleransen inför och tilliten till andra.

Inom sociologin talar man om skillnaden mellan en överbryggande, utåtriktad tillit + den stora världen, människor man inte känner – och en bindande, inåtriktad tillit – den lilla världen, familj, vänner, kollegor. (Se ex. Susanne Lundåsens och Thorleif Petterssons ”Tillit, medborgaranda och kommunpolitik” i boken ”Tillit i det moderna Sverige”, 2009). Det mesta talar för att de två skilda formerna av tillit – utåt och inåt – förstärker varandra över tid. Och båda är viktiga för hur ett lokalsamhälle utvecklas.

Västerbotten är gynnsam jordmån för moderna månskensbönder. Här finns lokala erfarenheter tätt intill varandra i en mångfald få regioner har: De geografiska kontrasterna från kust till fjäll. Städer, stadsnära landsbygd, utpräglad landsbygd + hela paletten.

Spännvidden, och det ömsesidiga beroendet, mellan campusmiljöer, industrikluster, småbondestråk, rennärings- och turisttrakter. Folkrörelse- och föreningsarvet ute i minsta by.

Den frisinnade, liberala traditionen – viktig även för länets socialdemokrati – av social solidaritet, praktiska reformer, krav på rättfärdighet och eget ansvarstagande, skepsis mot överhet och önskan om utvecklingsstarka lokalsamhällen.

Hela den erfarenhets- och värderingsgrunden måste, för att snegla in i dagspolitiken ett valår, värnas och fortsatt få genomslag i bland annat Västerbottens trygga lust att välkomna, hjälpa och låta sig influeras av nyinflyttade från alla håll i världen.

Månskensböndernas Västerbotten; levande rötter, nyfiken blick.

Ord inför helgen, 22 mars 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

Alla dessa taktfasta marschövningar runt, runt, längs förutsägbara gator, i trånga kvarter. Alla dessa trendkänsliga, geggiga kodord som plötsligt dyker upp och som sedan otaliga använder till leda, för att inte behöva sätta egna fotavtryck. Fastnar för några rader av den lettiske poeten Imants Ziedonis (1933-2013), ur samlingen ”Epifanier”,med urval och svenska tolkningar av Juris Kronbergs, från förra året:

”Ingenting är så enkelt som att finna sin väg i mörkret. I dagsljus plågas man av tvivel. Man litar på andras fotavtryck, andras hjulspår, andras kvarlämnade tecken, eller också grubblar man länge: hysa tilltro/ inte hysa tilltro/ gå dit/ eller inte gå/

Har de varit klokare, som gått där? Det vet man inte. Man tror på den upptrampade stigen, men efter ett par kilometer vänder den tillbaka – där ser man, alla trodde på det uppåkta spåret och alla blev besvikna.”

Närhet i sak skapar irriterad ton: duellen Reinfeldt-Löfven

Av , , Bli först att kommentera 0

Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) ligger närmare varandra ideologiskt än kanske något annat statsminister-oppositionsledare-par i svensk historia. Deras verklighetsbilder, redovisade värderingar och handlingsrekommendationer när det gäller samhällsutvecklingen skiljer sig inte mycket åt. Vilket är ett skäl till att deras mest högljudda anhängare fånar och fjantar sig för att förmedla en motsatt bild.

Duellerna dem emellan handlar mer om vem som är bäst på att förvalta och förverkliga gemensamma åsikter kring ekonomi, företagande, skola, arbetsmarknad och välfärd, än om större vägval. Det kan varken debattörerna själva eller hurtfriska medier dölja + om man skalar bort inövade tillmälen och historielösa försök att skapa dramatik där ingen finns. Oeniga är M och S i huvudsak om vad deras respektive förslag går ut på och syftar till + den ömsesidiga vantolkningen som metod.

Gårdagskvällens debatt i SVT:s Agenda bekräftade den bilden. Reinfeldt och Löfven förde en för sammanhanget disciplinerat saklig + tråkig på rubriksvenska + diskussion. Deras försök att ifrågasätta och markera distans från varandra kring jobb och skola var typisk för dem som trängs på liten yta.

Det är ofta så inför val, att närhet i sak ökar irritationen i ton. De som befinner sig på längre avstånd från varandra ideologiskt, men inom ramen för en anständig demokratisk gemenskap, har ofta lättare att föra avspända, men ideologiskt vingbreda debatter.

Därför är det snarare de två största partiernas eventuella samarbetspartners som står för motsättningarna, fritänkandet och den idémässiga spännvidden i svensk politik när det gäller skatterna, arbetsmarknaden, företags-, miljö-, utrikes-, kultur- och försvarspolitik och komplexet demografi, välfärd, privata alternativ och valfrihet,.

M och S kämpar om samma roll: att få väljarnas förtroende att bli regeringsbildare med mandat att undvika större förändringar, dramatiska omprioriteringar, återställare eller skiften. Man förväntas påminna om varandra. Nya moderaterna lärde sig inför valet 2006 att låta mer som gamla socialdemokrater än sossarna själva, och nu söker socialdemokraterna inför årets val låta som fräschare upplagor av gamla Reinfeldt och Borg. En storkoalition mellan S och M vore illa för demokratin och debatten, men fullt möjlig, rentav logisk i sak.

Valkampsdueller, skriver medievetaren Christan Schicha från Düsseldorf i en av sina skrifter om politisk kommunikation, förmedlar få innehållsmässiga insikter. Det handlar efteråt mer om den emotionella effekt kandidaterna haft än om sakargument. Och det är tveksamt om all förenklad retorik verkligen hjälper väljarna att se kärnan i olika sakfrågor. Sannolikt är det tvärtom så att förenklingarna fördunklar förståelsen av vad olika valresultat skulle innebära.

Om det blir M eller S, Reinfeldt eller Löfven, som bildar regering i höst är egentligen i sak ganska betydelselöst. De är så lika. Vilka de vill eller tvingas samarbeta med, däremot, i vilken riktning kompromisser och veton inom en koalitionsregering kommer att gå, vilka partier som ges ansvar för vilka departement, kan få stora konsekvenser vid viktiga ideologiska vägval.

Umeås politiska landskap: på pappret och när besluten fattas

Av , , Bli först att kommentera 0

Umeås partier inför fullmäktigevalet:

Varför dansar Jeppe?

Socialdemokraterna: Och så finns det de som säger att man inte kan både äta kakan och ha den kvar. Umeås socialdemokrater kommer i den här valrörelsen att bevisa motsatsen. En ny generation S-politiker går till val på ett delvis förändrat samtalsklimat, och viss försoning med dem som varit kritiska till stadsplaneringen, medan avgående Lennart Holmlund fortsätter att dominera det offentliga samtalet och köra på oförsonligt som om ingenting har hänt. Så kan man genom en good cop/bad cop- strategi vinna både missnöjda och nöjda på samma gång. Att Hans Lindberg är relativt ny som umeprofil underlättar enbart den dubbelprojektionen av motstridiga förväntningar. Schack matt, Ågren, igen.

Moderaterna: Anders Ågrens attityd inför valet påminner lite om det gamla 68-uttrycket: vi har ingen chans, och tar den. Förmodligen är 2014 hans enda chans + hur liten den än är + att bli första kommunalråd i Umeå. Holmlund avgår efter 19 år, Ågren är det mest rutinerade kommunalrådet av valets huvudkandidater, hans profil i tillväxt- och utvecklingsärenden är snarlik Holmlunds + Ågren som arvtagaren där andra blir skrajsna + och så bjuder S och V på ett praktgräl i mars där mittenväljare får farhågor bekräftade om hur det går när V ges inflytande. Ågren håller på att få precis den lokala valrörelse han planerat för i fyra års tid.

Vänsterpartiet: Tack Holmlund, borde de ha tänkt i V när semesterbloggaren levererade sitt utbrott. Han kunde lika gärna ha lindat in bloggposten i rött presentpapper, en rosett och ett ”lycka till”-kort: Vilken skänk inför valet. Efter att ha varit med och styrt en mandatperiod och skaffat sig en maktstatus man tidigare saknat,får V och Tamara Spiric nu chansen att halvt ikläda sig oppositionsrollen igen och reparera banden till missnöjda vänsterkretsar. Att Holmlunds utbrott även hjälper S att hålla grepp om Umeås politiska mittfält är bara ett plus för V. Har S och V majoritet blir det en ny, formell S-V-koalition oavsett tidigare gräl.

Miljöpartiet: Inget annat parti får så mycket gratis i en utpräglad universitet- och studentstad, där unga väljares lokala förankring ofta är svag och röstmönstren gärna följer rikstrenden + som miljöpartiet. Efter intensiv stadstillväxt- och kulturdebatt, ser miljöfrågan ut att bli ett huvudperspektiv för Umeå kommande mandatperioder. Att den interna turbulensen börjar lägga sig talar för att Mp på sikt kan utmana om socialdemokraternas gunst.

Folkpartiet: Brukar gå bättre kommunalt i Umeå än på riksplanet, kan räkna med medvind från Europaparlamentsvalet och skulle kunna hitta socialliberalt utrymme som vänsterns motpol i försummade, mer vardagsnära sakfrågor kring utbildning och omsorg, om S och M fastnar i prestigekamp och fixering vid byggen, projekt och märkesår. Folkpartiet står inte i centrum för nånting just nu lokalt. Det är en frihet att själva bestämma vad man diskuterar i valrörelsen och profilerar sig med som en del andra partier sannolikt avundas.

Centerpartiet: Underskatta inte betydelsen av att ha både pengar, organisation och en sakfråga. Umeå har sin egen landsbygdsproblematik, med byar och kommundelar som känner sig åsidosatta av centralorten, också känd som jätten glufs-glufs. C har en vana och en vilja att diskutera den typen av problematik som andra saknar. För ett parti som på riksplanet famlar efter fast mark kan det bli ett trumfkort lokalt.

Kristdemokraterna: Veronica Kerr och Anders Sellström som toppnamn och Kd som provokatör av stans vänsteretablissemang i frågor kring valfrihet och marknadsekonomi + det låter som ett stabilt recept för att ta en del av det väljarstöd moderaterna lokalt hoppas på för egen del. Kd är inte ängsliga.

Arbetarpartiet: (The Artists Formerly Known As Rättvisepartiet, Formerly Known As Offensiv, o.s.v): Lokala vänsterpartiet vid makten och medansvarigt för impopulära beslut. Sjöstedt den sossigaste V-ledaren någonsin. Utrymmet för Arbetarpartiet att presentera sig som ensam, renlärig vänsteropposition är större än på länge.

***

Varför deppar Jeppe?

Socialdemokraterna: En Holmlund-blogg från Thailand har tio gånger så stor betydelse och genklang som det tänkta nya, kollektiva S-ledarskapets trevande ängslan att reta någon. Den som vill tilltala alla, tilltalar ingen + det kan bli ett växande problem för nya Umeå-S.

Moderaterna: Valmatematiken ser helt enkelt hopplös ut. Anders Ågren vill bli första kommunalråd, men har ingen allians i närheten av att ha tillräckligt stöd. Och att bli Holmlunds lokalideologiska efterträdare är svårt när originalet är still going strong.

Vänsterpartiet: Att ta ansvar för beslut är svårt för ett parti vant att aldrig behöva fullfölja löften i verkligheten. Nu sitter V inte som kritiker av makten i Umeå, utan som integrerad del av den.

Miljöpartiet: Att partier är hyperaktiva utåt, med motioner och utspel, kan tyda på att de saknar tyngd och strategi i de rum där frågor avgörs. Mp i Umeå har långt mindre inflytande än väljarstöd.

Folkpartiet: Partier som mer kommenterar och recenserar andras göranden och låtanden än att själva lassa in idéer och perspektiv i debatten, riskerar att fastna i rollen som oväsentlig sidekick.

Centerpartiet: Överskatta inte betydelsen av pengar och organisation när alla andra tecken tyder på akut kris.

Kristdemokraterna: Alliansen har mindre utrymme i Umeå än nationellt, där den också krymper. För Kd som minsta alliansparti lokalt bådar det inte gott.

Arbetarpartiet: Feministiskt initiativ kan bli en utmanare om rösterna som inte går till etablerade rikspartier, och alla dessa namnbyten påminner snarare om sekttendenser än principfasthet.

***

Kommer Jeppe att klara det?

Analys: En orsak till ständiga feltolkningar i umepolitiken är försöken att pressa ner stereotyper och konfliktlinjer från rikspolitiken på lokala förhållanden där de har föga förklaringsvärde eller relevans. I ärenden som tillskrivs störst betydelse och väcker hetast debatt lokalt: vilken koalition styr då egentligen i Umeå?

I frågor kring tillväxt, stadsplanering, etablerings- och jobbpolitik + om vi bortser från inövad blockpolitisk svada + har de senaste tjugo åren snarast sett en styrande koalition bestående av S och M, ofta med stöd av Fp, C och Kd, ibland Mp och V. Så ser det lokala partilandskapet ut till vardags, i rum där beslut förbereds och formas. Med partilandskapet på riksplanet sammanfaller det bara undantagsvis (valfrihetsdebatten är ett av få exempel).

Kanske är den rätta frågan att ställa just nu inte om det ganska ytliga samarbetet mellan S och V håller på att spricka, utan om starka krafter (inklusive Holmlund) oroar sig över att det mer etablerade, långvariga samarbetet mellan S och M ska få det kärvare efter valet? Tolkat mot den bakgrunden blir somligt som ter sig snurrigt, plötsligt logiskt.

Alla gräl är inte vad de ser ut att vara på ytan.