Umeås politiska landskap: på pappret och när besluten fattas

Umeås partier inför fullmäktigevalet:

Varför dansar Jeppe?

Socialdemokraterna: Och så finns det de som säger att man inte kan både äta kakan och ha den kvar. Umeås socialdemokrater kommer i den här valrörelsen att bevisa motsatsen. En ny generation S-politiker går till val på ett delvis förändrat samtalsklimat, och viss försoning med dem som varit kritiska till stadsplaneringen, medan avgående Lennart Holmlund fortsätter att dominera det offentliga samtalet och köra på oförsonligt som om ingenting har hänt. Så kan man genom en good cop/bad cop- strategi vinna både missnöjda och nöjda på samma gång. Att Hans Lindberg är relativt ny som umeprofil underlättar enbart den dubbelprojektionen av motstridiga förväntningar. Schack matt, Ågren, igen.

Moderaterna: Anders Ågrens attityd inför valet påminner lite om det gamla 68-uttrycket: vi har ingen chans, och tar den. Förmodligen är 2014 hans enda chans + hur liten den än är + att bli första kommunalråd i Umeå. Holmlund avgår efter 19 år, Ågren är det mest rutinerade kommunalrådet av valets huvudkandidater, hans profil i tillväxt- och utvecklingsärenden är snarlik Holmlunds + Ågren som arvtagaren där andra blir skrajsna + och så bjuder S och V på ett praktgräl i mars där mittenväljare får farhågor bekräftade om hur det går när V ges inflytande. Ågren håller på att få precis den lokala valrörelse han planerat för i fyra års tid.

Vänsterpartiet: Tack Holmlund, borde de ha tänkt i V när semesterbloggaren levererade sitt utbrott. Han kunde lika gärna ha lindat in bloggposten i rött presentpapper, en rosett och ett ”lycka till”-kort: Vilken skänk inför valet. Efter att ha varit med och styrt en mandatperiod och skaffat sig en maktstatus man tidigare saknat,får V och Tamara Spiric nu chansen att halvt ikläda sig oppositionsrollen igen och reparera banden till missnöjda vänsterkretsar. Att Holmlunds utbrott även hjälper S att hålla grepp om Umeås politiska mittfält är bara ett plus för V. Har S och V majoritet blir det en ny, formell S-V-koalition oavsett tidigare gräl.

Miljöpartiet: Inget annat parti får så mycket gratis i en utpräglad universitet- och studentstad, där unga väljares lokala förankring ofta är svag och röstmönstren gärna följer rikstrenden + som miljöpartiet. Efter intensiv stadstillväxt- och kulturdebatt, ser miljöfrågan ut att bli ett huvudperspektiv för Umeå kommande mandatperioder. Att den interna turbulensen börjar lägga sig talar för att Mp på sikt kan utmana om socialdemokraternas gunst.

Folkpartiet: Brukar gå bättre kommunalt i Umeå än på riksplanet, kan räkna med medvind från Europaparlamentsvalet och skulle kunna hitta socialliberalt utrymme som vänsterns motpol i försummade, mer vardagsnära sakfrågor kring utbildning och omsorg, om S och M fastnar i prestigekamp och fixering vid byggen, projekt och märkesår. Folkpartiet står inte i centrum för nånting just nu lokalt. Det är en frihet att själva bestämma vad man diskuterar i valrörelsen och profilerar sig med som en del andra partier sannolikt avundas.

Centerpartiet: Underskatta inte betydelsen av att ha både pengar, organisation och en sakfråga. Umeå har sin egen landsbygdsproblematik, med byar och kommundelar som känner sig åsidosatta av centralorten, också känd som jätten glufs-glufs. C har en vana och en vilja att diskutera den typen av problematik som andra saknar. För ett parti som på riksplanet famlar efter fast mark kan det bli ett trumfkort lokalt.

Kristdemokraterna: Veronica Kerr och Anders Sellström som toppnamn och Kd som provokatör av stans vänsteretablissemang i frågor kring valfrihet och marknadsekonomi + det låter som ett stabilt recept för att ta en del av det väljarstöd moderaterna lokalt hoppas på för egen del. Kd är inte ängsliga.

Arbetarpartiet: (The Artists Formerly Known As Rättvisepartiet, Formerly Known As Offensiv, o.s.v): Lokala vänsterpartiet vid makten och medansvarigt för impopulära beslut. Sjöstedt den sossigaste V-ledaren någonsin. Utrymmet för Arbetarpartiet att presentera sig som ensam, renlärig vänsteropposition är större än på länge.

***

Varför deppar Jeppe?

Socialdemokraterna: En Holmlund-blogg från Thailand har tio gånger så stor betydelse och genklang som det tänkta nya, kollektiva S-ledarskapets trevande ängslan att reta någon. Den som vill tilltala alla, tilltalar ingen + det kan bli ett växande problem för nya Umeå-S.

Moderaterna: Valmatematiken ser helt enkelt hopplös ut. Anders Ågren vill bli första kommunalråd, men har ingen allians i närheten av att ha tillräckligt stöd. Och att bli Holmlunds lokalideologiska efterträdare är svårt när originalet är still going strong.

Vänsterpartiet: Att ta ansvar för beslut är svårt för ett parti vant att aldrig behöva fullfölja löften i verkligheten. Nu sitter V inte som kritiker av makten i Umeå, utan som integrerad del av den.

Miljöpartiet: Att partier är hyperaktiva utåt, med motioner och utspel, kan tyda på att de saknar tyngd och strategi i de rum där frågor avgörs. Mp i Umeå har långt mindre inflytande än väljarstöd.

Folkpartiet: Partier som mer kommenterar och recenserar andras göranden och låtanden än att själva lassa in idéer och perspektiv i debatten, riskerar att fastna i rollen som oväsentlig sidekick.

Centerpartiet: Överskatta inte betydelsen av pengar och organisation när alla andra tecken tyder på akut kris.

Kristdemokraterna: Alliansen har mindre utrymme i Umeå än nationellt, där den också krymper. För Kd som minsta alliansparti lokalt bådar det inte gott.

Arbetarpartiet: Feministiskt initiativ kan bli en utmanare om rösterna som inte går till etablerade rikspartier, och alla dessa namnbyten påminner snarare om sekttendenser än principfasthet.

***

Kommer Jeppe att klara det?

Analys: En orsak till ständiga feltolkningar i umepolitiken är försöken att pressa ner stereotyper och konfliktlinjer från rikspolitiken på lokala förhållanden där de har föga förklaringsvärde eller relevans. I ärenden som tillskrivs störst betydelse och väcker hetast debatt lokalt: vilken koalition styr då egentligen i Umeå?

I frågor kring tillväxt, stadsplanering, etablerings- och jobbpolitik + om vi bortser från inövad blockpolitisk svada + har de senaste tjugo åren snarast sett en styrande koalition bestående av S och M, ofta med stöd av Fp, C och Kd, ibland Mp och V. Så ser det lokala partilandskapet ut till vardags, i rum där beslut förbereds och formas. Med partilandskapet på riksplanet sammanfaller det bara undantagsvis (valfrihetsdebatten är ett av få exempel).

Kanske är den rätta frågan att ställa just nu inte om det ganska ytliga samarbetet mellan S och V håller på att spricka, utan om starka krafter (inklusive Holmlund) oroar sig över att det mer etablerade, långvariga samarbetet mellan S och M ska få det kärvare efter valet? Tolkat mot den bakgrunden blir somligt som ter sig snurrigt, plötsligt logiskt.

Alla gräl är inte vad de ser ut att vara på ytan.