Närhet i sak skapar irriterad ton: duellen Reinfeldt-Löfven
Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) ligger närmare varandra ideologiskt än kanske något annat statsminister-oppositionsledare-par i svensk historia. Deras verklighetsbilder, redovisade värderingar och handlingsrekommendationer när det gäller samhällsutvecklingen skiljer sig inte mycket åt. Vilket är ett skäl till att deras mest högljudda anhängare fånar och fjantar sig för att förmedla en motsatt bild.
Duellerna dem emellan handlar mer om vem som är bäst på att förvalta och förverkliga gemensamma åsikter kring ekonomi, företagande, skola, arbetsmarknad och välfärd, än om större vägval. Det kan varken debattörerna själva eller hurtfriska medier dölja + om man skalar bort inövade tillmälen och historielösa försök att skapa dramatik där ingen finns. Oeniga är M och S i huvudsak om vad deras respektive förslag går ut på och syftar till + den ömsesidiga vantolkningen som metod.
Gårdagskvällens debatt i SVT:s Agenda bekräftade den bilden. Reinfeldt och Löfven förde en för sammanhanget disciplinerat saklig + tråkig på rubriksvenska + diskussion. Deras försök att ifrågasätta och markera distans från varandra kring jobb och skola var typisk för dem som trängs på liten yta.
Det är ofta så inför val, att närhet i sak ökar irritationen i ton. De som befinner sig på längre avstånd från varandra ideologiskt, men inom ramen för en anständig demokratisk gemenskap, har ofta lättare att föra avspända, men ideologiskt vingbreda debatter.
Därför är det snarare de två största partiernas eventuella samarbetspartners som står för motsättningarna, fritänkandet och den idémässiga spännvidden i svensk politik när det gäller skatterna, arbetsmarknaden, företags-, miljö-, utrikes-, kultur- och försvarspolitik och komplexet demografi, välfärd, privata alternativ och valfrihet,.
M och S kämpar om samma roll: att få väljarnas förtroende att bli regeringsbildare med mandat att undvika större förändringar, dramatiska omprioriteringar, återställare eller skiften. Man förväntas påminna om varandra. Nya moderaterna lärde sig inför valet 2006 att låta mer som gamla socialdemokrater än sossarna själva, och nu söker socialdemokraterna inför årets val låta som fräschare upplagor av gamla Reinfeldt och Borg. En storkoalition mellan S och M vore illa för demokratin och debatten, men fullt möjlig, rentav logisk i sak.
Valkampsdueller, skriver medievetaren Christan Schicha från Düsseldorf i en av sina skrifter om politisk kommunikation, förmedlar få innehållsmässiga insikter. Det handlar efteråt mer om den emotionella effekt kandidaterna haft än om sakargument. Och det är tveksamt om all förenklad retorik verkligen hjälper väljarna att se kärnan i olika sakfrågor. Sannolikt är det tvärtom så att förenklingarna fördunklar förståelsen av vad olika valresultat skulle innebära.
Om det blir M eller S, Reinfeldt eller Löfven, som bildar regering i höst är egentligen i sak ganska betydelselöst. De är så lika. Vilka de vill eller tvingas samarbeta med, däremot, i vilken riktning kompromisser och veton inom en koalitionsregering kommer att gå, vilka partier som ges ansvar för vilka departement, kan få stora konsekvenser vid viktiga ideologiska vägval.
