Övervakning som fräter – ge Snowden asyl i Sverige

Är Edward Snowden en hjälte? Skulle han förbli en uppmärksammad, ofta citerad person är jag övertygad om att han förr eller senare kommer att göra många besvikna, runt om i världen. Med konstiga analyser, dumdristiga uttalanden, omdömeslösa allianser, allmänna idiotgrejer. Rampljuset är obarmhärtigt mot dem som dröjer kvar i det. Och människor är ofullkomliga, besvikelserna sällan långt borta.

***

The Guardians Gary Younge sammanfattar hållningen hos dem som alltid sätter säkerhet och kontroll framför demokratiska principer: ”För att hållas säkra, måste vi också hållas ovetande; för att demokratin ska kunna försvaras måste den undermineras.”

Övervaknings-, kontroll- och kartläggningsmanin som fräter sönder det moderna samhället – och delvis matas frivilligt av många i rädslans, bekvämlighetens, billighetens eller självbespeglingens namn – är ett större problem än bara de skandaler Snowden blottlagt och den debatt han hjälpt till att dra igång.

Där finns drönartekniken som utvecklas mycket snabbare än de etiska och principiella debatterna hinner med.

Där finns megaregistren och big data, alla digitala spår vi sorglöst lämnar efter oss till privata och statliga aktörer, eller tvingas lämna efter oss. Där finns de globala internetjättarna som samlar, vet och sparar.

Där finns arbetsplatser som genomlyses i jakt på den totala effektiviteten, utan vrår och egenheter.

Där finns förskjutningarna av normer och gränser när det gäller vad vi förväntas lämna ut, berätta och vad vi tillerkänns ha rätt att få ha i fred.

***

Men hjälte är aldrig ett permanent tillstånd, något man är eller inte är, utan ett stundens fenomen. Ibland flyktigt, sårigt, ologiskt, oväntat, kluvet.

Ögonblicket hittar sin hjältar, mot alla odds, under de märkligaste omständigheter, insprängt mellan de brister, svagheter och misstag som annars präglar människors liv + i en första chans, en andra chans, en tredje chans.

Kasta varken den första eller den sista stenen.

Kasta inte någon sten alls.

Bara på långt avstånd skiner rustningar i solen. På nära håll finns inga rustningar. Det som syns istället är sjabbigare, trasigare, svårare och just därför mer mänskligt, vackert och respektingivande. Kanske kan vi kalla det mod, ett ”trots allt” som övervunnit hinder och omöjligheter.

***

Ständigt kommer vädjandena att vi ska lita på systemen, lita på att inget går snett, att inget missbrukas sker, att den mänskliga faktorn inte existerar, att tilliten till auktoriteter ska väga tyngre än upprätthållandet av principer.

Tekniken som skulle hjälpa till att frigöra kommunikation mellan människor, bryta ned makthierarkier, missbrukas för att istället tvinga in människors kommunikation under statliga och privata mikroskåp. Det gränslösa, blir det instängslade. Tekniska möjligheter blir svepskäl att sätta principer ur spel.

Över tid kommer alla de här trenderna och tendenserna att flyta samman till en bred attack inte bara mot rätten till ett privatliv, utan mot själva uppfattningen att det finns något privatliv överhuvudtaget. Det är det vedervärdigaste med övervakningssamhället + att vi vänjer oss av med att ens förvänta oss rymliga, heliga privatsfärer, egna och andras.

***

Är Snowden en hjälte? Spelar det någon roll, är frågan ens relevant, för hur ett rättsförfarande bör gå till och för hur hans ärende bör bedömas?

Han har tagit stora personliga risker för att avslöja en gigantisk övervakningsapparat + utgående från amerikanska NSA + som trampar på grundläggande principer om demokrati och mänskliga friheter, och står likgiltig inför rätten till privatsfär och personlig integritet. Han har avslöjat en av vår tids allra djupaste missförhållanden + det angripna privatlivet + och fått betala ett pris för det; ett pris som kan bli ännu högre den dag han står helt utan skydd.

Gör omfattningen av de brott han avslöjat Snowden till en hjälte? I mina ögon är han det. Men oavsett hur man ser på Snowden som person och vad man förväntar sig av honom skulle det vara ett svek mot några av den liberala demokratins viktigaste ideal att inte ge honom en fristad.

Det hot han fått oss att spärra upp ögonen inför är inte riktat mot honom, utan mot oss alla.

***

Det är inte säkert att kampen för individens frihet och rätten till en privatsfär går att vinna, trots att omfattningen av övervakningen börjar stå klar. Kanske har Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare Frank Schirrmacher fel när han skriver att det fortfarande är vi själva som bestämmer vad som ska tillåtas eller inte, att den digitala totalitarismen går att stoppa, att det öppna samhället går att värna. Kanske står det inte längre i vår makt att ta kontroll över situationen och bromsa där det börjar spåra ur.

Men vi har en moralisk skyldighet att försöka, att inte lägga oss platta, att inte gå i varenda fälla, att inte klicka ”godkänner” i varje ruta, att inte agera som om det inte angick oss när storebrorssamhället vädjar om vår förståelse, godtrogenhet och frivilliga medverkan. Hjältar behöver inte bara agera ensamma. Tillsammans går det också.