Valkompasser ger en ytligt teknokratisk bild av politik

Av , , Bli först att kommentera 0

En av de få gånger jag testat att göra en så kallad valkompass, var inför det tyska förbundsdagsvalet förra året, på en av de tyska dagstidningarnas hemsida.

Jag borde, sa kompassen sedan jag svarat på frågorna och viktat deras betydelse, rösta på … piratpartiet – som vid det tillfället i Tyskland mest framstod som en kaotisk samling självupptagna, inbördes intrigerande, sorgliga haverister. Möjligen avslöjade valkompassen djupare egenskaper hos mig själv som jag inte vill erkänna, men inte en chans att jag skulle ha gett dem mitt stöd, om jag haft rösträtt i det valet.

Anledningen till att kompassen gav ett sådant utslag var att jag vid punkterna om integritet och avlyssning kryssat så att det framgick att jag tycker att övervakningssamhället kan dra nånstans, och markerat det som viktigt. Och vips, hej pirat.

Så fungerar valkompasser ofta, eftersom partier på de flesta områden tycker så lika. Byt marginell ståndpunkt i några frågor – enkätsvar speglar även dagshumör, väder och kaffekonsumtion – och utslaget förändras ganska mycket. Problemet är att valkompasser, lustiga som fikarumssnackisar, riskerar att förstärka en ytligt teknokratisk uppfattning om politik. Kompasserna suger, i ett sken av ge facit, nerv, dialog, konstruktiva konflikter och avgörande förhandlingar ur bilden av hur demokratin fungerar.

Det sägs att när Abraham Lincoln 1 januari 1863 tog upp sin penna för att underteckna den slutgiltiga Emancipationsproklamationen om slaveriets avskaffande i sydstaterna, darrade hans hand + trött efter nyårsmottagningens otaliga handslag tidigare på dagen – så mycket att han tvingades lägga ner pennan igen utan att ha skrivit något.

”Om mitt namn någonsin hamnar i historieböckerna”, sa Lincoln till utrikesministern Seward, som stod bredvid, ”så kommer det att vara för den här handlingen, och hela min själ finns med i den. Om min hand darrar”, fortsatte han, ”när jag undertecknar proklamationen, kommer alla som undersöker dokumentet i framtiden att säga, ”Han tvekade””.

Det hade varit en falsk historieskrivning, och Lincoln ville inte lämna något missvisande spår av osäkerhet efter sig i sitt livs viktigaste underskrift. Efter en kort paus greppade han pennan igen och skrev, med stadig hand, ”Abraham Lincoln”, tittade upp på Seward, log och sa: ”Det duger.”

Det är människor som formar politiken och måste ta ansvar för det som genomförs, på alla nivåer. Och det har betydelse vilka det är som identifierar problem, ställer frågor, driver åsikter, förhandlar med varandra, fattar beslut och utkrävs ett ansvar efteråt. Det gäller för Vita huset och kongressen i Washington på samma sätt som för kommunfullmäktige i Umeå, landstinget i Västerbotten, riksdag och regering i Stockholm och Europaparlamentet i Bryssel.

Fokusering på sakfrågor och insikt om betydelsen av makthavares personligheter och drivkrafter hänger alltid ihop i demokratiska processer + allt annat vore att reducera politik till en ansiktslös, värderingsfri maskinmässighet, teknokratisk och omöjlig att ställa till svars.

Undantaget vissa grundläggande rättigheter, fattas inte beslut i en demokrati utifrån premissen att det finns entydiga rätt och fel. En demokrati trevar sig alltid fram + i den ekonomiska politiken, i socialpolitiken, i skolpolitiken, i miljöpolitiken, i kulturpolitiken, i näringspolitiken, i utrikespolitiken. Utreder, bedömer, väljer strategier, ibland pragmatiskt försiktiga, ibland principiellt omvälvande, korrigerar sig ofta. Men oavsett om konsensus eller konflikt råder, finns inget auktoritativt facit att söka svar i.

Vägen från förslag och idé, till beslut och genomförande, är vanligtvis komplicerad + åtminstone om de demokratiska spelreglerna värnas. Det hårdtuggade som krasar mellan tänderna i debatten inledningsvis blir inte sällan uppblött på vägen, ju fler som medformar analyser och förslag.

Men ofta blir det bättre långsiktigt om sakfrågor får vandra den vägen. Grövre misstag undviks. Beslutsunderlag blir mer nyanserade. Intressestyrd kortsiktighet får inte samma genomslag. Det tas hänsyn till fler än bara dem med makt, skrikighet och beslutsamhet nog att få uppmärksamhet för eller blockera förslag.

Hur väl den processen fungerar, avgörs av vilka människor som präglar den längs vägen. Därför är det så viktigt inte bara vilka partier som väljs in i beslutande församlingar, utan också vilka enskilda personer som ges förtroende. Vilka tänkbara kompromisser skulle ge bäst slutresultat, efter manglandet och förhandlandet? Det är nog så viktigt för väljarna att fundera kring som att lyssna till statisk polemik mellan dem som försöker framställa sig som varandras totala motsatser, trots att de + som M och S på riksplanet + är överens om det mesta.

En väljare bör inte bara bedöma vad ett parti eller en kandidat säger i enskilda frågor under valrörelsen + utan också bedöma hur de kommer att agera värderingsmässigt, instinktivt och övervägt i alla oförutsägbara situationer som kan dyka upp under en hel mandatperiod. Där spelar personliga egenskaper ofta större roll än partitillhörighet, program och etiketter. Politikens vardag begriper sig inte valkompasser på. Det finns inga såna enkla facit.

För övrigt är kampen mot övervakningssamhället en av ödesfrågorna hela det här året, i vår som i höst. Alla vänner av personlig integritet och privatsfär är värda att övervägas. Den slutsatsen kommer ur en inre kompass.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 26 april, 2014

Av , , Bli först att kommentera 0

”Den liberala människosynen är en blandning av optimism och pessimism. Den är optimistisk på detta sätt; Ge människor makt, inflytande och insyn, och du frigör fonder av energi, idealitet och ansvarskänsla. Sprid makten till de många, ty då ökar solidaritet och arbetsglädje. Därför skall samhället bygga på demokrati, offentlighet och frihet. //

Den är pessimistisk på ett annat sätt; Ge en människa mycket makt, och han eller hon missbrukar den. Ge en grupp människor ett okontrollerat inflytande, och gruppen korrumperas. Ge en institution befogenheter som inte balanseras, och den förvandlas snabbt till ett organ för maktfullkomlighet, och i värsta fall förtryck.

Därför skall samhället bygga på maktbalans på kontroller av institutioner och makthavare, på decentralisering och på allmänhetens insyn.”

(Per Ahlmark i riksdagsanförande 1971. Citatet lånat från författaren Anders Johnson.)

Bli först att kommentera

Holmlund passerar en gräns

Av , , Bli först att kommentera 0

Med analysen nedstampad så det klafsar i en dy av fördomar och nidbilder ger sig Umeås kommunalråd Lennart Holmlund in i tiggeridebatten.

”Tiggarna transporteras”, skriver han bland annat på sin blogg och anger + så praktiskt + anonymt klädda vakter som källa, ”ut med fina Mercedes och BMW. Personer som setts sitta med käpp och skaka och ser ut att må riktigt dåligt kan sedan ha setts springande och snattat oxfile på Strömpilen.”

Välkomna till debattens grumliga lågvatten.

Om Lennart Holmlund vill ge sig in i och problematisera diskussionen om tiggeri, fattigdom, social nöd, diskriminering, utsugning, ekonomiska klyftor och samvetslösa länder i Europa kan han göra det på tusen olika sätt.

Med genomarbetade källor på vetenskaplig grund.

Med rapporter och vittnesmål byggda på beprövade fakta och människors egna erfarenheter.

Och med slutsatser, eller frågor, som bottnar i försök att förstå djupare, en humanistisk människosyn och en problemanalys byggd på substans.

Istället kom ryktesspridning om finbilar och snattade oxfiler som blogginläggets enda riktigt konkreta kärna.

Lennart Holmlund är en politiker med bättre och snabbare väderkorn än de flesta för stämningar i ögonblicket och vad som är möjligt att vräka ur sig utan större konsekvenser. Det är ett vanligt missförstånd att han inte skulle ha riktigt koll på innebörden och effekten av sin utspel. Han är vanligtvis väldigt medveten om vilka gränser han tänjer och vilken jargong han ansluter sig till.

Det gör blogginlägget om tiggarna så mycket mer bekymmersamt. Han kanske vinner några ryggdunkar extra på sin svepande bild av det nya fenomenet i Umeås stadsbild – omöjligt är det inte – men skam över Umeå och stämningarna här i så fall.

Det har i alla tider varit frestande, när samhällsproblem känns krångliga och svårlösta, att söka sprida misstro mot dem som stör den önskade idyllen. Att blända ut dem vars situationer och öden tvingar på oss – fysiskt – moraliska, politiska frågor om större sammanhang och samband som inte lämnar någon ro, genom att diskvalificera de utsatta som falska i förebyggande syfte, för att slippa medansvar.

Holmlunds inlägg, vare sig han avsåg det eller ej, förstärker ett sånt misstänkliggörande, kittlar fel stämningar.

Tiggeriet väcker frågor som inte är lätta, vare sig att besvara eller hantera. De rymmer många dimensioner, alla väl värda att diskutera, utreda och försöka förstå bättre.

Men en grundregel alla borde kunna sluta upp bakom är att ingenting ursäktar när ett samhälle söker svära sig fritt från ansvar för humanitet och solidaritet genom att misstänkliggöra dem som redan förlorat allt.

Holmlund är kommunstyrelsens ordförande. Det pålägger honom ett ansvar att tänka efter inför och tänka över sina offentliga inlägg i debatten.

Att han havererar då och då, slirar iväg, får vredesutbrott till höger och vänster är en sak. Det går an betydligt mer om föremålen för angreppen är på någorlunda jämnhöjd i makt, ställning och uppbackning med honom själv.

Men när han sätter in sin ställning, och det förtroendekapital han faktiskt har hos många umebor + vad hans kritiker än tycker om den saken + på att sprida fördomar om svaga, redan extremt utsatta, förtalade grupper i samhället, så passerar han en gräns.

Han borde backa, offentligt, tillbaka över den gränsen igen.

Bli först att kommentera

Ett liv för vetenskap och upptäckter

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: del 11, om Lise Meitner (1878-1968)

”Trots att vetenskap och teknik historiskt sett alltid utnyttjats för krigsändamål, finns det etiska traditioner inom vetenskaplig forskning som kan stå som förebild vid insatser för mänsklig välfärd och mänsklig samvaro.” 

Lise Meitner i ett tal i Wien, 1953. (Citat hämtat ur Bengt Forkmans biografi ”Lise Meitner – en levnadsteckning”, 2006)

***

Första gången hon nominerades, 1924, var det för att i samarbete med Otto Hahn, ha upptäckt den långlivade isotopen av grundämnet protaktinium.

Hon skulle komma att nomineras 15 gånger, återkommande ända in i efterkrigstiden, på förslag från flera av seklets mest inflytelserika forskarnamn.

Men Lise Meitner, född i Österrike 1878, utbildad i Wien, senare i Berlin, om vilken en kollega sa att hon alltid satte ”det dagliga forskningsarbetet framför vetenskaplig äregirighet och personliga känslor”, fick aldrig Nobelpriset. Det var ett utelämnande som belastar Nobelprisets anseende långt mer än det förtar något av Lise Meitners.

Ändå var det svårburet, till och med för en härdad pionjär som Meitner, efter decennier i kamp mot diskriminering av kvinnor, att hon helt förbigicks när hennes mångårige forskningspartner Otto Hahn ensam tilldelades 1944 års pris i kemi för upptäckten av ”fission, klyvning av tunga atomkärnor”.

Det var Lise Meitner som i svensk exil, tillsammans med systersonen Otto Robert Frisch. hade arbetat fram den helt avgörande hypotesen om kärnklyvning åt Hahn. En del ansåg att Meitner – som på grund av sin judiska börd tvingats fly när Nazityskland annekterade Österrike – borde få priset ensam. Att hon inte fick något erkännande alls, var en djup orättvisa.

Den förstärktes ytterligare av Hahns mycket sparsamma hänvisningar till Meitners betydelse för de gemensamma upptäckterna, i samband med att priset delades ut 1946. I sina framträdanden tonade han ner hennes roll på ett sätt som lämnade spår i deras vänskap.

”Jag tycker att det är sårande”, skrev Lise i ett brev till sina nära vän, svenskan Eva von Bahr, ”att Hahn inte i en enda intervju nämner vårt 30-åriga samarbete. (…) Jag har strävat alla dessa år att inte bli bitter eller misstänksam, man måste ta människor som de är. Men glädjen i livet lider av alla ansträngningar.” (Citat ur Hedvig Hedqvists ”Kärlek och kärnfysik. Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen”, 2012)

Lise Meitners storpolitiska åskådning var högt upp i vuxen ålder omdömeslös och delvis unket influerad av tysk, aggressiv nationalism från första världskrigets rus, så långt fram som till tidigt 30-tal, trots hennes egen judiska bakgrund. ”Ett barn av sin tid” är en värdelös ursäkt, då varje tid har miljoner barn som genomskådar, säger ifrån och agerar aktivt för helt andra ideal.

Men när hon började att agera mer uttryckligt politiskt, på äldre dar, hade erfarenheterna från andra världskriget, och kopplingen som plågade henne mellan de egna upptäckterna och mardrömsvapen i militära syften, gjort fredsarbete, jämställdhet och kvinnors rättigheter, till hennes hjärtefrågor. De landvinningar hon bidragit till ville hon se använda för energiförsörjning och medicinska framsteg, inte krig.

Hans föreläsningar var, mindes hon, ”de vackraste och mest stimulerande jag någonsin hört”. Hon lämnade dem varje gång med känslan att en ”ny och underbar värld avslöjats.” Att Lise fick just Ludwig Boltzmann som lärare i mekanik, elektricitetslära, magnetism och gasteori på universitetet, hade ovärderlig betydelse. Man kan svårligen, konstaterar Ruth Lewin Sime i sin Meitner-biografi ”A Life in Physics”, tänka sig en bättre lärare inför den värld som väntade.

Ett av hans teman, skriver Forkman, var hur J C Maxwell + som Boltzman samarbetat med + genom sina fyra formler 1873, förband elektricitetslära med magnetism, vilket i sin tur fick betydelse för Einstens relativitetsteori, och för hela människans självbild. Lise formades i en av vetenskapens mest spännande och svåra epoker. På hennes grav står: ”Lise Meitner: en fysiker som aldrig förlorade sin mänsklighet”

I vår har vi kunnat läsa om hur astrofysiker i USA, med hjälp av ett teleskop vid Sydpolen, upptäckt nästan 14 miljarder år gamla gravitationsvågor, s.k ekon från Big Bang. Upptäckten kan bekräfta förbindelsen mellan relativitetsteori och kvantfysik. Kanske får det betydelse på sätt vi inte anar i dag. Någonstans fascineras just nu en ny Lisa Meitner. Må hon få lyckan av inspirerande lärare, och en medmänsklig tid.

****************’

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt, 10. Bobby Kennedy (1925-1968)

***

”För den som håller ett tal är det en egendomlig källa till entusiasm, att se ett mänskligt ansikte framför sig, och en blick som berättar att en bara till hälften uttalade tanke redan har förståtts, och som visar oss hur den andra hälften kan kläs i ord. Jag tror att en del stora talare inte visste vad de skulle säga i det ögonblick de öppnade munnen.”

(Heinrich von Kleist i essän ”Om hur tankarna formas steg för steg medan man talar”, 1805)

***

Runt tusen personer, de flesta färgade, stod förväntansfulla i ett Indianapolis socialt mest utsatta områden, när senatorn och presidentkandidaten Bobby Kennedy kvällen den 4 april 1968 klättrade upp på ett enkelt lastbilsflak för att hålla ännu ett i den långa raden av valtal.

Vad de flesta i publiken inte visste, men Bobby Kennedy just fått besked om, var att medborgarrättsledaren och Nobelpristagaren Martin Luther King skjutits till döds på en balkong i Memphis tidigare samma dag.

Den lokala polisen, som fruktade att kravaller skulle utbryta i Indianapolis, som de höll på att göra runt om i USA den kvällen, hade avrått Kennedy att genomföra valmötet när nyheten kom.

Han lyssnade inte på varningarna, alltmer likgiltig, eller utmanande, när det gällde sin personliga säkerhet, som han blivit under den primärvalsvåren.

Vid ankomsten till gettot, iklädd en rock som tillhört hans mördade storebror John F Kennedy, frågade han medarbetare om människorna där fått höra om attentatet ännu. När Kennedy förstod att de flesta inte visste något, inledde han sitt, till största delen improviserade, tal direkt med det sorgliga beskedet ”för alla medborgare och alla som älskar fred runt om i världen”. Desparata, chockade skrik steg från de närvarande: ”Nej, nej!”.

En rådgivare, skriver Thomas Evan i sin biografi över Bobby Kennedy där han skildrar scenen, ”skyndade fram för att ge sin chef ett snabbt nedskrivet tal, men Kennedy viftade bort honom och tog ur sin ficka fram ett papper med några skrynkliga anteckningar som han gjort själv.”

Sedan höll han ett kort, gripande, skört, starkt, mänskligt tal, om våld, hat, orättfärdighet, oförsonlighet, om försoning, förståelse, kärlek, jämlikhet, utveckling och rättvisa. Den fortfarande chockade publiken gav högljutt bifall i ett ögonblickligt inlett, framåtblickande sorgearbete.

Det var inte det mest välformulerade talet, inte det skickligast framförda, men ett av de naknaste och träffsäkraste i den politiska historien. Och talet var inte Bobby Kennedys exklusiva insats i en envägskommunikation. De närvarande åhörarna var med och formade det genom sina reaktioner, sin hållning, i stunden.

Det Kennedy gav ord åt, var en samhälls- och människosyn han långsamt lärde sig och förstod i möten med de mest misshandlade, bortglömda i det amerikanska samhället under sina sista år.

Den natten 4 april 1968 pågick upplopp i 110 amerikanska städer, i vrede över mordet på King. 39 människor dog. 2500 skadades. I Indianapolis förblev det lugnt.

***

Av de fyra berömda bröderna dog den äldste Joseph P Kennedy jr i andra världskriget, blev John F Kennedy den ende som nådde presidentposten och var Ted Kennedy förmodligen den som lämnade störst sakpolitiska avtryck efter sig. Men den mest fascinerande i brödraskaran är Bobby Kennedy. Inte för det han var från början, utan för det han förmådde bli och höll på att växa och mogna till, när han själv mördades sommaren 1968.

Han fängslar inte genom konstanta, fasta egenskaper, gjutna från barndom till död, utan genom sin förvandling, rörlighet och utveckling de sista åren. Sin beredskap att formas av erfarenheter och möten, framvärkt efter traumat med mordet på brodern och i kamp mot egna depressioner, apati och självtvivel.

Ingen enskilt ögonblick, inget av de mer genomarbetade talen på samma tema, symboliserar starkare den mognadsprocess Bobby Kennedy höll på att gå igenom, än de stolpiga, bräckliga, vackra orden på lastbilsflaket i Indianapolis.

För det var en delvis annan Bobby Kennedy som den våren blev till ett sista progressivt, liberalt hopp för många i USA, än den som varit sin storebrors hårdföre, cyniske medhjälpare i senaten och Vita Huset. Och det var en närmast helt omvänd Bobby Kennedy som blev minoriteternas hjälte 1967-68 jämfört med den som på femtiotalet inlett sin karriär som lojal, övertygad assistent till senator Joe McCarthy under de värsta åren av dennes paranoida häxjakt på oliktänkande och misstänkta kommunister.

I år firas 50-årsminnet av de historiska medborgarrättslagarna i USA, som ett sekel efter inbördeskriget till slut formellt förbjöd förtrycket av svarta. Det kan vara värt att minnas i dag, att de vita politiska ledare som i olika roller förberedde och klubbade igenom den lagstiftningen, aktörer som bröderna Kennedy och Lyndon B Johnson – pådrivna av medborgarrättsrörelsen – alla tvingades resa sig över sina fördomar, sin okunnighet och sina egna miljöer, i de frågorna. De växte och lärde.

Vi lever i en tid av stampande, fördömande, självrättfärdiga pöblar i sociala medier, som eggar varandra i jakten på minsta felnyans i minsta uttalande, som söker i motståndares förflutna efter misstag, svagheter och saker som går att utnyttja för evig fördömelse. Det är som om möjligheten för människor att växa och mogna i takt med erfarenheter och möten, att ges en andra chans, helt glöms bort eller ignoreras när skalper ska tas. Vilket slöseri. Vilken rutten människosyn.

***

I sitt tal i Indianapolis citerade Bobby Kennedy utvändigt (och lätt omskrivet) några rader från sin favoritförfattare, den grekiske dramatikern Aischylos (525 f.k – 456 f.k). De kom ur tragedin Agamemnon – i en av körens strofer – och lyder i den svenska översättningen:

”Natten ger ej hjärtat ro.

Ständigt blöder minnets sår, tvingar till besinning.

Nådig men hård den gudomliga hand som gripit världens roder.”

Mina egna favoritrader ut Agamemnon är Klytaimestras ord på slutet, när hon ställer sig emellan männen med de dragna svärden:

”Nej, du käraste i världen, inga onda våldsdåd mer! Allt för tung att bära är oss redan nu vår olycksskörd. Nog med sorger! Slå ej mera! Blodig är ännu vår hand. Återvänden, ädle fäder, till er boning en och var, förrän ont I gjort och lidit. Vad som en gång skett har skett.”

 

************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Stockholms fördumning ett problem

Av , , Bli först att kommentera 0

Beskedet om att TV4 ska lägga ner ett stort antal lokalkontor utlöste i går den vilseledande problembeskrivningen att Norrland och landsbygden riskerar att utarmas. Det är fel perspektiv, och landsbygdsdebattörer uppmanas härmed att slänga av den solkiga och förutsägbara jämmerkoftan. Allt kretsar inte kring oss. Gå inte i samma fälla varje gång. Lyft blicken, och bry er om dem som verkligen drabbas.

Den stora faran med fortsatt nedlagd lokaljournalistik runt om i landet är inte i första hand att landsbygden utarmas, utan att navelskådande etablissemang i Stockholm – mediala, ekonomiska, politiska, kulturella – fördummas. Att de får sämre underlag för rationella beslut och prioriteringar. Får en mer inskränkt bild av det svenska samhället, dess utveckling, miljöer, erfarenheter, problem och möjligheter. Tappar i språk, perspektiv och djup. Blir slött fördomsfulla i analyserna.

Den fördumningen av centralt placerade aktörer och agendasättare på olika områden är vad sammandragningen av journalistiken och redaktionerna till storstadsområdena driver på.

Givetvis kommer det på sikt att vara negativt även för landsbygden och norra Sverige – när gamla stereotyper får starkare genomslag i riksmedia, och granskning av lokala förhållanden blir svagare. Men låt oss solidariskt uppröras över Stockholms bittra öde att bli okunnigare först.

De stora skildringarna av bildnings- och klassresor i svensk litteratur, film och konst rymmer en salig blandning av miljöer – geografiska, sociala, kulturella, ekonomiska. Den som vill förstå Sveriges utveckling de senaste 200 åren – demokratin och folkrörelserna, kultur- och föreningslivet, tillväxtundret och företagspionjärerna, välfärden och välståndet – måste söka många rötter. Man förstår Södermalm sämre, om man inte förstår Sorsele eller Tensta.

”Tyvärr”, säger TV4 i beskedet om de nedlagda regionala sändningarna, ”är det här nödvändigt för att vi ska kunna göra relevant journalistik också i framtiden.” Det svårsmälta ordet i sammanhanget är förstås ”relevant.” Vad är relevant journalistik, och för vem? Att en besparing kan vara olycklig, smärtsam och oundviklig är en sak. TV4 är inget unikt fall. Men motiveringen om relevans blottlägger en världsbild, eller samhällsanalys, som går igen i många sammanhang när lokal och regional närvaro prioriteras ned. Risken är att den föreställningen + relevans lika med centralisering + slår följe med andra trendspaningar om den moderna, typecastade journalistikens framtid. För mycket handlar om maximal närvaro på liten yta, snabba målgruppseffekter för högljudd cred där status delas ut i befintliga hierarkier + centraliseringens alla drivkrafter.

Det kommer att leda till ett billigt, likriktat flockbeteende – hysterisk trängsel i babbelsoffan – som aldrig behöver lämna den snabbaste strömfåran för att utmana, bilda, gå på tvärs mot förväntningar, bryta jargonger, ge alternativa perspektiv eller skildra långsamma, komplicerade processer i samhällsutvecklingen.

En viss, blygsam närvaro i de glömda utanförområdenas vardag – till vilka även storstädernas segregerade förorter hör, där har SVT rätt – bidrar mycket mer till en djupare förståelse av det moderna Sverige än spaning med tusen kikare från ett ensamt medialt flygplatstorn. Men det glöms bort om relevant journalistik likställs med att oupphörligt surfa synligt på toppen av vågen och ständigt älta minsta gemensamma nämnare.

Bli först att kommentera

Bakläxa för övervakningspolitiker

Av , , Bli först att kommentera 0

Om någon glömt bort nyttan av oberoende juridiska instanser med rätt att granska lagligheten i politiska beslut, bjöd EU-domstolen i går på en välbehövlig repetitionskurs. Det undantagslösa massintrång i medborgarnas privatliv som lystrat till det byråkratiska smeknamnet datalagringsdirektiv underkändes som olagligt och stridande mot medborgerliga rättigheter.

För den som älskar juridiska understatements + till kvävningspunkten hårt åtdragna, oklanderliga slipsknutar, med gift i sömmarna + var domstolens pressmeddelande poesi. Där återfinns bland annat slutsatsen att: ”det omfattande och särskilt allvarliga intrång som direktivet innebär i de aktuella grundläggande rättigheterna inte är tillräckligt noggrant reglerat.”

Det är vad man på vardagsspråk skulle kalla en brutal sågning av både hantverket i och värderingarna bakom den politiska hysteri som ledde fram till datalagringsdirektivets införande 2006.

Domstolen kritiserar direktivet för att vara oproportionerligt riktat mot ”alla individer, alla elektroniska kommunikationssätt och alla trafikuppgifter utan att det görs någon skillnad, begränsning eller undantag utifrån syftet att bekämpa grov brottslighet.”

Direktivet ger inte heller tillräckligt ”skydd mot riskerna för missbruk”.

Beskedet från EU-domstolen var väntat.Enskilda medlemsländers högsta instanser har redan kommit till samma slutsatser.

Men innebär det också en efterlängtad vändpunkt i kampen för den personliga integriteten? Lär sig Europas övervakningspolitiker något av bakläxan – möjligheten till eftertanke, sans och nya avvägningar – de just fick?

Hoppas inte för mycket. Gör det till en valfråga istället.

Bli först att kommentera