Ord inför helgen, 3 maj

Kvarteren fylls långsamt med vår och lekande barn; ett urverk drar fram en ny årstid, många helt skilda, motstridiga tidsupplevelser, rytmer, tempon, samsas i staden och byarna. En dag är en evighet, en dag är ett ögonblick. Lekande barn har kanske den sundaste relationen till tid. En fin poetisk skildring av det finns hos Camilla Hammarström, i diktsamlingen Klockorna, från 2008.

Jag tycker mycket om de här raderna, och det här är deras årstid:

***

”Urmakarna med slutna ögon/

igenväxta, för att bättre höra slagen,/

detaljerna hos de månghövdade föremålen./

Blickarna vänds inåt, mot förloppen./

Ute på gården leker barnen tid, bollar den/

obekymrat mellan sig. Likt te som drar,/

smaksätter deras klara röster luften,/

låter allting ett ögonblick hämta andan.”