Gå och rösta på söndag i ett försvar av demokratin

”Människor utanför Europa”, skrev den bosniske författaren Andrej Nikolaidis i brittiska The Guardian häromveckan, ”verkar inte ha något problem att definiera vad Europa är. Människor på Majdan-torget i Ukraina dog med ordet ”Europa” på sina läppar; människor från Europas periferi, som jag, väntar i kö för att få bli EU-medborgare; immigranter från Afrika drunknar i Medelhavet under försöken att ta sig till Europa.”

Men det tycks, fortsatte han, ”som om outsiders och européer menar olika saker med ”europeiska värderingar”. Hegel skrev att hemligheten med de gamla egyptierna var en hemlighet för de gamla egyptierna själva. Det kanske är så att europeiska värderingar är en hemlighet för européerna också.”

”Jag känner nästan bara människor som i hjärtat ser sig som européer”, skriver Stockholmsfödde, italiensk-tyske journalisten Giovanni Di Lorenzo, vars föräldrar gifte sig i Skottland, i veckans nummer av Die Zeit. Europa med sin mångfald av länder, språk och landskap har en identitetsskapande kraft.

Men, konstaterar Di Lorenzo också, ”det är med mig som med de flesta engagerade européer som jag känner: inför Europaparlamentsvalet uppstår inte ens en antydan till lidelse. Man går, om alls, och väljer av pliktkänsla.” EU:s fundament, skriver Di Lorenzi, av fred, frihet och välstånd, är fortfarande av oskattbart värde. Men de räcker inte längre ensamma för att väcka entusiasm för Europatanken.

Problemet med det är inte den nyktra syn på institutioner som en sval och distanserad hållning återger. Problemet är istället att de populistiska, främlingsfientliga, nationalistiska, delvis antidemokratiska krafter som mobiliserar inför årets Europaparlamentsval + i ett dramatiskt försök att vinna institutionell makt inom EU + då kan uppfattas som ensamma i debatten att stå för heta känslor och puls, om än med hatiska, destruktiva utgångspunkter.

I en kort, snabb valrörelse med lågt valdeltagande och många myter i omlopp + där en oengagerad majoritet slentrianmässigt stannar hemma, men där de som söker syndabockar i minoriteter utnyttjar sociala och ekonomiska slitningar i samhällen för att mobilisera färre, men trogna anhängare + är risken överhängande att extremister plötsligt får oväntat genomslag i form av ökat väljarstöd och fler mandat.

Det i sin tur kan få etablerade partier, stressade av valnederag, att hamna i panik och börja anpassa budskap, förslag och samhällsanalyser till fördomar, polarisering och skrämselretorik.

Plötsligt har extremisterna inte bara vunnit mandat i beslutande församlingar utan också getts makt att definiera på vilka villkor det offentliga samtalet förs.

Så skapas ett sluttande plan. Därför är det så viktigt att många går och röstar på söndag, på anständiga kandidater i anständiga partier som må vara oense om mycket, men som tillsammans värnar om vissa grundläggande värden. Demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald, tolerans, en humanistisk människosyn, fri rörlighet och en ekonomisk politik för välstånd som medel mot fattigdom, arbetslöshet, sociala slitningar.

Det goda samtalet, den demokratiska processen, eftertanken, toleransen och respekten för andra, är alltid svalare och trögare, inledningsvis, än det auktoritära hatets svart-vita världsbild, ensidighet och brutalitet.

Svaret på hotet från extremisterna – de som vill resa nya gränser igen, stänga ute, skicka tillbaka, försvåra för rörligheten, inskränka rättigheterna för minoriteter, börja dela in människor i välkomna och icke-välkomna, i fullvärdiga och i mindervärdiga, flörta med auktoritära läror från förr – får inte vara att låta de krafterna bestämma tonfall, problembeskrivningar eller sätt att diskutera. Istället måste de som vill arbeta för demokrati och öppenhet själva våga ta greppet också om de svåraste problemen.

I EU 2014 handlar det bland annat om: De sociala följderna av finanskrisen. EU:s skamliga murar utåt och vämjeliga flyktingpolitik, som inte bara är inhuman i sig, utan också kommer att stå EU självt dyrt kommande decennier när behovet av invandring och mer arbetskraft växer. Nödvändigheten av en principfast liberal utrikespolitik som inte sviker när det gäller som mest. Ett försvar av den personliga integriteten mot övervakningssamhället. Nya idéer för investeringar som ökar den ekonomiska konkurrenskraften i EU:s krisområden. Behovet av en förnyelsebar energiförsörjning för att möta klimathotet.

På alla dessa områden finns det stor ideologisk spännvidd mellan partier och kandidater inom ramen för en demokratisk och humanistisk gemenskap. Behovet av de främlingsfientliga är noll.

Den allra största utmaning som Europa står inför just nu, är hotet från dem som med hat, stängda gränser och intolerans vill äventyra de stora framsteg den europeiska gemenskapen fört med sig i form av demokrati, fred, välståndsutveckling, ökad mångfald och öppnare gränser. Låt inte de krafterna vinna på söndag.

”Det är djärvt att säga: vi alla. Det betyder att alla ska ha lika rätt till frihet. Den rätten har inte alltid varit erkänd. Den är det inte överallt ännu. Den kan inte bevisas. Den vilar på en tro att alla har något väsentligt gemensamt, som vi kallas mänskovärde. Och den tron ligger djupast i botten på all demokratisk bekännelse.” (Ernst Wigforss, i en valskrift 1948.)