Försök inte strö blomblad över farligt läge i Europa

 Valresultat går aldrig att bortförklara och sällan att avdramatisera. Och det finns ingen anledning att försöka strö blomblad eller glitter över gårdagskvällens besked från den Europeiska unionens medlemsländer om det politiska stämningsläget i Europa.

Tvärtom bör man avstå från varje ansats att skönmåla som tröst, rota i detaljerna efter avvikelser för ett tappert “trots allt” eller vissla lugna måndagsvisan till morgonmackan som om ingenting hänt.

För det som hittills kunnat tonas ned som farhågor, onda aningar och otäcka möjligheter börjar ta form som en maktrealitet. Extrema partier med extrema avsikter – främlingsfientliga, auktoritära, revolutionära, anti-intellektuella, nationalistiska, historierevisionistiska, syndabocksjagande – får nu ökat inflytande inte bara på debatt och stämningsläge, utan i form av konkret institutionell makt på EU-nivå.

Det är en avskyvärd utveckling, och det effektivaste sättet att i tid mobilisera långvariga och politiskt effektiva motkrafter är att erkänna hur det faktiskt börjar se ut. Om gårdagens politiska landskap blir en ny norm, som etablerar en skiftad dagordning för Europa, låter nya problemformuleringar, perspektiv och skuldbelägganden bli utgångspunkt för mer av debatten, då är vi inte längre på väg in i något som hotar att bli farligt längre fram – då är vi redan mitt uppe i alarmläge.

43.1 procent av de röstberättigade i EU:s medlemsländer deltog i årets val till Europaparlamentet. 2009 låg valdeltagandet på 43,0 procent. Det är en försumbar skillnad, som ändå innebär att valdeltagandet den här gången ökade för första gången sedan direktvalet till parlamentet infördes 1979 (då knappt 62 procent gick och röstade i en union med nio medlemsländer). I Sverige ökade valdeltagandet till över 50 procent.

De förskjutningar i den europeiska opinionen som ägt rum de senaste fem åren, och som valresultatet blottlade i går, kan alltså inte avfärdas som en följd av sjunkande deltagande eller minskat engagemang inom EU. De förändringar som går att fastslå är reella. Till dem hör att högerextrema Nationella fronten blev största parti i Frankrike med kring 25 procent av rösterna – mycket allvarligt med tanke på Frankrikes tyngd inom hela EU. Främlingsfientliga Dansk Folkeparti vann i Danmark med kring 23 procent. I Storbritannien såg populistiska UKIP ut att bli störst, vilket inte bådar gott för Storbritanniens EU-debatt de närmaste åren. I Grekland fick nynazistiska partiet Gyllene Gryning runt 10 procent. I Sverige gick Sverigedemokraterna fram till över nio procent.

Dessa dystra besked vägdes bara delvis upp av att främlingsfientliga krafter backade i några andra medlemsländer.

Resultatet i Sverige bjöd förutom Sd:s dystra intåg i Europaparlamentet – sannolikt framhjälpt av mycket välmenande men politiskt delvis kontraproduktiva protestaktioner runt om i landet de senaste veckorna – även på en historisk framgång för Feministiskt initiativ som med lite över fem procent nu tar plats i Bryssel, och kan blicka med vissa förhoppningar på riksdagsvalet. Genom mandatet i Bryssel – omsättningen av opinionsstöd i valsedlar + har F! garanterat en framträdande roll även i höst, och det feministiska perspektivet lär inte försummas av övriga partier en gång till.

Tyvärr bjöd gårdagen också på ett nederlag för Piratpartiet – korrekt beskrivet av Sam Sundberg i Svenska Dagbladet som ”Europas mest progressiva kulturparti” – som nu får lämna parlamentet i ett läge när det behövs som mest.

I övrigt är det lätt att utse de stora vinnarna i Sverige – miljöpartiet med över 15 procent och ett nytt mandat. Och de stora förlorarna – moderaterna med bara 13,5 procent och ett tappat mandat. Även folkpartiet minskar – från tre till två mandat – trots att partiet med 9,9 fortfarande ligger högre i Europaparlamentet än i rikspolitiken.

De för ett par månader sedan nederlagstippade centerpartiet och kristdemokraterna höll ställningarna väl, och ökade + liksom vänsterpartiet + marginellt till strax över sex procent och behåller sina enda mandat. Socialdemokraterna, med en relativt svag toppkandidat, gjorde som vanligt ett dåligt Europaparlamentsval, men undvek till skillnad från M att tappa något.

Gav gårdagskvällen någon antydan om vartåt det lutar i höst var den inte uppmuntrande för regeringsalliansen.

Men Europaparlamentsvalet är för viktigt för att tolkas som en opinionsmätning inför nationella val. Och den kris som tornar upp sig, är en gemensam europeisk uppgift att bemästra.

Nu måste alla liberala, socialdemokratiska, konservativa, gröna och feministiska krafter i Europa – som tillsammans utgör en stor majoritet och som trots sina olikheter och skilda ideologier är hyfsat enade kring ett antal viktiga grundläggande värderingar om demokrati, humanism och öppenhet – ta sitt ansvar i en gemensam vägran att låta hatmånglarna ta över debatten, dagordningen och problemformuleringarna.

Prioriteringarna måste vara glasklara de närmaste åren, för att gårdagskvällens anblick av framryckande extremkrafter inte ska visa sig bli en prolog till något ännu värre, utan fortfarande kunna förvandlas till en visserligen skrämmande, men dock parentes i efterkrigstidens Europa.

Det är allvar nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>