Bekämpa bäst före-datum-nojan

Av , , Bli först att kommentera 0

Chico: ”The garbage man is here.”

Groucho: ”Well, tell him we don’t want any.”

(Bröderna Marx)

Lukta/smaka/lev! Att de bistra sopspionernas förlovade land är värst i Norden på att slänga bort fullt användbara livsmedel måste bara hänga ihop på något sätt. Nojorna tar ut varandra. Den ena handen vet precis vad den andra gör. Det sitter en djävul och sprider hysteri på vänster axel, och en till och viskar dumheter på höger.

Kanske är det ett tecken på att det gamla fattiga bondesamhället inte riktigt klarat av övergången till urbaniseringens inbillade livsmedelsöverflöd.

Vi hyperventilerar inför mängden varor, hälsoråd och ”i värsta fall, en gång på miljonen, kan det går så här, stäm oss inte”-information, och glömmer att tänka efter själva, att lukta, smaka.

Helvete, mjölken luktar visserligen bra, smakar som vanligt, men det står på paketet att den går ut om två dar – häll ut den, för säkerhets skull. Rötmånad, blötmånad, sötmånad! Släng brödet också, såg att bäst före-datum är i morgon, och ibland varken syns eller smakar möglet, har jag läst.

I salladen kravlade nåt litet svart omkring, typ en insekt. En insekt! (Paus) En insekt!! Jag tvättade munnen två timmar efteråt. Och ett av äpplena hade en brun fläck, så jag hävde påsen, röta kan sprida sig. Sen var juicen lite tjock i botten, så jag tömde det oöppnade paketet av samma sort också. Vi får byta märke. Vet du, är det inte bäst att vi rensar kylskåpet på allt, köper fräscht och börjar om!?

Enligt en rapport från naturvårdsverket, som DN rapporterade om häromdagen, uppgår det totala matavfallet i Sverige till 1,2 miljoner ton, eller 127 kilo per person, per år. Av det är mer än hälften fullt ätbar mat. Det är ett osolidariskt, ekonomiskt och miljömässigt vansinne.

Förutom bäst före-datum-nojan (något helt annat än sista förbrukningsdag), felinställda kylskåp och de överdrivna mängder som lassas i kastrullen, i pannan och på tallriken vid matlagning och måltider – för att sedan slängas på mätt mage, istället för att återanvändas kreativt – börjar felplaneringen redan i affären.

Vi köper mer än vi kommer att hinna äta upp. Vi handlar när vi är hungriga, trötta, på väg hem (stort misstag!). Vi sneglar snabbt åt sidorna för att ingen ska se och rafsar bland påsarna eller paketen för att hitta ett bäst före-datum som ligger så löjligt långt fram i tiden som möjligt, trots att vi kanske konsumerat innehållet redan om två dar.

Slappna av, planera bättre, tejpa över bäst före-datumen och lita på organen och förnuftet.

Bli först att kommentera

Israels vänner måste säga: det räcker nu, övervåldet saknar rättfärdigande

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns inget rättfärdigande för det militära övervåld som Israel i dagarna tar till för att oskadliggöra Hamas. Israels vänner måste säga, med helt ny tyngd: det räcker nu.

I den slutsatsen ligger inget som relativerar fördömandet av Hamas raketer mot Israel, eller Hamas och dess anhängares antisemitiska hatpropaganda, eller minskar medlidandet med de israeler som lever under hotet från dem.

Men makten att nu sätta stopp för det värsta humanitära lidandet, den största förstörelsen – att avbryta den vansinniga och destruktiva våldseskalationen – ligger hos Israel, militärt och ekonomiskt. Där måste tålamodet att inte låta varje provokation nå sitt mål, inte låta varje sabotage bli en förevändning för fördjupad konflikt, börja.

Landets rätt till självförsvar, som existerar, innefattar inte vad som helst, och inte uppenbara försök att omöjliggöra fredsprocessen.

Ingenting vore så verkningsfullt för Israels långsiktiga säkerhet, som en förnyad fredsprocess, tvåstatslösning och ett Palestina i återuppbyggnad med hopp om välstånd, kontakt med omvärlden och en ljusare framtid för kommande generationer palestinier.

Ibland låter det självklara naivt, men är inte mindre sant för det.

Målet att bomba, förskräcka och förstöra fram ett bedrägligt, kortvarigt sken av lugn och säkerhet, ett par års instabil vapenvila innan helvetet brakar löst igen, kommer inte att uppnås.

Men även om det uppnåddes - och även utifrån insikten att Hamas är Gazas olycka – vore det inte någon ursäkt för ett agerande med vilket Israel går bortom varje rimlig definition av självförsvar, till ett fruktansvärt högt pris för civilbefolkningen i Gaza och till omfattande skada för Israels anseende.

Och skulle det, mot alla odds och utan tillstymmelse till proportionalitet i insatsen, gå för Israel att militärt knäcka Hamas helt inom närtid, varnar bedömare redan nu för att det sannolikt skulle ge någon ännu värre terrorgrupp, med ännu färre hämningar, chansen att ta kontrollen över de tragiska, återstående spillrorna av Gaza. Om inte Israel marscherar in till fullständig ockupation + vilket skulle vara förödande för landets ställning bland sina hittillsvarande allierade.

Hamas har sett sin ställning vackla av ett missnöje inifrån befolkningen i Gaza över det vanstyre och förtryck organisationen utövar. Men istället för den försiktiga process som inletts av politisk, palestinsk samling mellan Fatah och Hamas, Västbanken och Gaza + där Hamas hade kunnat knytas upp till förhandlingar och tvingats stå till svars för sitt agerande + är snart möjligheterna till långsiktigt lugn och ny fredsprocess borta för överskådlig tid.

Det är ett elände i sig, men kan också få konsekvenser på andra håll.

I ett läge när mycket rör på sig i regionen, och allianser och kontakter plötsligt skiftas om för att hantera en ny verklighet, slukar återigen den gamla konflikten mellan Israel och palestinierna all uppmärksamhet och energi.

Oförsonligheter och traumatiska minnen befästs, för nya generationer.

Efter det katastrofala kriget i Syrien – arena för en maktkamp mellan sunniledda Saudiarabien och shialedda Iran – och den enorma humanitära katastrofen där, efter bakslagen för den arabiska våren, efter det plötsliga hotet i Irak från de besinningslösa terrormördarna inom IS, såg det ett ögonblick ut som om en rad aktörer till slut – svärtade av försummelser och likgiltighet – skulle orka samla sig till någon form av gemensam om än extremt cynisk ordning.

Iran och USA söker långsamt och trevande kontakt inom ramen för förhandlingarna om det iranska kärnenergiprogrammet. Kurderna, möjligen på väg mot en egen stat, börjar spela en ny, mäktigare roll i gränsområdena mellan Irak, Iran, Syrien och Turkiet. Afghanistan kämpar, genom förhandlingshjälp från USA, med att åstadkomma ett presidentmaktskifte utan sammanbrott. Iraks lika inkompetenta som arroganta regering kan tvingas, för att förhindra att landet faller sönder, till ett mer inkluderande styre mellan olika religiösa grupperingar. För den som vill går det att se åtminstone vaga konturer av möjligheter i det annars tillsynes komplett hopplösa.

Trots de fundamentalistiska terrorbanden, brutala regimer runt om i regionen, ett nytt militärförtryck i Egypten, Libyen i kaos och flera andra sårbara nationer av Afrika plågade av terror och inbördeskrig – fanns det små tecken på att fler aktörer börjat inse att gamla låsningar måste övervinnas, möjligheter till insatser på andra håll skapas, för att inte allt ska rasa ihop.

Men för varje dag av fortsatt strid mellan Israel och Hamas blir alla andra förhandlingar svårare, långt, långt bortom Israel, Gaza och Västbanken. Så avgörande är den konflikten.

Kvar i luften står slutsatsen: Varken Israels regering eller Hamas ledning vill ha fred. Inga av dem har intresse av att ge en reell process av kompromisser, tillit och samtal en chans. Därför har omvärlden misslyckats, trots diplomatiska insatser på alla nivåer, med att åstadkomma ens ett dygns vapenvila.

Men den akuta krisen – och det humanitära lidandet i Gaza – kommer inte att kunna stoppas förrän Israels ledning är beredd att hålla fast vid en vapenvila även om den bryts av Hamas eller enskilda terrorister.

Det är inte lite begärt. Men nödvändigt att kräva av den överlägset starkaste parten i konflikten. Det som sker nu, bringar bara ont.

Bli först att kommentera

Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Av , , Bli först att kommentera 0

Min akademi, 18 idolporträtt: 14. Joseph Lister (1827-1912)

***

När psykiskt störde Charles J. Guiteau plötsligt klev fram – den 2 juli 1881, på tågstationen Baltimore och Potomac i Washington – lyfte sin revolver mot USA:s president, 49-årige James A Garfield och sköt honom bakifrån med två skott från nära håll, misslyckades han i sin avsikt att mörda presidenten på plats.

De allra första prognoserna, direkt efter attentatet, utgick visserligen från att presidenten var döende. Kanske med bara timmar kvar i livet.

En av kulorna hade träffat honom rakt i ryggen, gått igenom första ländkotan, missat ryggmärgen knappt och landat djupt i ryggmusklerna bakom bukspottkörteln. Få av de närvarande hade något större hopp om att Garfield – där han låg i blod och spyor på tågstationens golv – skulle överleva skadorna. Minnena från Abraham Lincons utdragna, men utsiktslösa dödskamp från kväll till gryning sexton år tidigare hade inte bleknat i staden.

Men skotten som Guiteau avlossade med sin British Bull Dog-revolver från tillverkaren Philip Webley & Son, var inte + skulle det visa sig + dödande, eller ens livshotande.

I dag vet man – som Candice Millard skriver i sin briljanta bok ”Destiny of the Republic: A Tale of Madness, Medicine and the Murder of a President” – att om Garfield bara hade lämnats i fred, med passivt omhändertagande och kulan kvar i kroppen, utan någon läkarkirurgi överhuvudtaget, hade han med största sannolikt överlevt.

Kulan hade inte förstört några vitala inre organ. När den landat i Garfields rygg hade hans egna system packat in den tjockt i muskelvävnad och isolerat den från resten av kroppen.

Fortfarande vid den här tiden vandrade många tidigare soldater omkring i USA, verksamma och vitala, med kulor från inbördeskriget kvar i sina kroppar.

Ibland visade sig operationsingrepp vara farligare än skadorna i sig, när de som skötte behandlingen inte visste vad de gjorde. President Garfields död – nästan två sorgliga månader efter attentatet – är ett av de mest berömda exemplen i medicinhistorien på det.

För det var först när läkarna anlände till platsen och började undersöka honom + med inkompetens, arrogans och en ovilja att ta till sig nya vetenskapliga och praktiska insikter + som Garfields tillstånd blev livshotande.

Presidentens andra stora olycka den dagen var att de som tog kontroll över hans medicinska behandling föraktade de antiseptiska metoder som framför allt brittiske kirurgen Joseph Lister sökt sprida under femton års tid.

Trots att Lister själv besökt USA för att vittna om de överväldigande bevisen han hade från sin egen verksamhet för att antiseptisk sårbehandling, steriliserade instrument, infektionsförebyggande omslag och karbolsyra utsprejad till och med i hela operationsrummet – tillsammans med grundläggande hygien – radikalt minskade dödligheten vid operationer, hade stora delar av den amerikanska läkarkåren vägrat att ta till sig av budskapet om vikten av att förebygga infektioner och döda bakterier vid kirurgiska ingrepp.

Tvärtom fanns det ännu i delar av kåren en machostolthet över det grovhuggna, råa, slaskiga i operationsrummen. Vad praktiska och teoretiska föregångare på området hygien, bakterier och vård åstadkom + som brittiska sjuksköterskepionjären och debattören Florence Nightingale, berömd för sitt arbete under Krimkriget på 1850-talet med att förbättra hygienen på militärsjukhusen, ungerske förlossningsläkaren Philipp Semmelweiss med sina upptäckter i Wien om handtvättningens betydelse i kampen mot barnsängsfeber, och franske kemisten Louis Pasteur, grundläggare av den medicinska mikrobiologin, på vilkens teorier Lister byggde sina + störde en del läkares invanda yrkesbild, så de avfärdade nymodigheterna.

Joseph Lister var en av dem som förmådde sammanföra teori och praktik i en vetenskapligt baserad, pedagogiskt presenterad och tillämpbar metod. 1865 tillämpade han sina antiseptiska teorier i en operation för första gången. Patienten var en elvaårige pojke med ett svårartat benbrott. Två år senare publicerade han en uppsats om genombrotten. Även om skepsisen var stor inledningsvis, och Listers uthållighet sattes på prov, var det bara en tidsfråga innan metoden fick en avgörande, internationell spridning.

Men skjutne James A Garfield i Washington hade ingen nytta av det, eftersom läkarna kring honom inte lyssnade på Lister. Flera av dem som anlände till tågstationen den 2 juli 1881 där Garfield låg på ett smutsigt golv, stoppade, utan att tvätta sina händer, in fingrar och osteriliserade instrument djupt i skottsåret – så långt in och så ovarsamt att de tillfogade både revben och levern skador – i försök att lokalisera kulan.

De infektioner läkarna därmed tillfogade Garfield var förmodligen farligare än skotten i sig, och blev, om det är de flesta ense, orsaken till hans död.

Listers anhängare, de hade börjat växa i antal, bland läkarna i USA sökte varna för vanvården av Garfield redan kort tid efter attentatet. Utan gehör. Den 19 september dog presidenten, i onödan. Inte för att hans läkare saknade vetskap om de antiseptiska metoderna, utan för att de i dogmatism vägrade ta dem till sig.

Joseph Lister – född i Upton, Essex, senare utbildad i London och verksam som kirurg i Glasgow och Edinburgh – utmärkte sig redan i ungdomen som en begåvning när det gällde att göra observationer och att teckna. Fadern + en amatörvetenskapsman + hade utvecklat ett eget mikroskåp som gav sonen en tidig koppling till vetenskapen.

I skolan var han duglig, men inte någon som drog uppmärksamheten till sig genom att glänsa. Lister var en långdistansare, som kom väl förberedd till sina senare, specialiserade studier i kirurgi.

Han lär ha varit en blyg, lågmäld och religiöst allvarlig person + seriös och noggrann, med en lätt stamning + som inte hade särskilt lätt att skaffa sig vänner. Ändå blev han en populär föreläsare, och utövade ett stort inflytande på efterföljande generationer kirurger.

Listers och andras pionjärinsatser är viktiga att uppmärksamma i dag, med växande antibiotikaresistens, nya virus som läkare och forskare inte får bukt med och gamla sjukdomar, som man trodde var på väg bort, i återvändo.

I år uppmärksammas också hundraårsdagen av första världskrigets utbrott. Trots den människoslakt det kriget var, hade dödstalen blivit ännu mer astronomiska om inte den moderna kirurgin, tack vare bland annat Listers klarsyn, hunnit ta steget in i en ny, renare, mer professionell era.

I förordet till en utgåva med Pasteurs och Listers egna texter skriver Conrad Fischer om deras sätt att inte ge upp trots motstånd:

”De är frustrerade, ja, arga, ja, men de framhärdar, och de får rätt”.

 

*****************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Bli först att kommentera

Israel måste bryta våldsspiralen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det finns svårt krigsdrabbade områden i världen som inte heller vid en längre fred skulle ha ljusare utsikter om snabb utveckling och välstånd. Utgångslägena är så eländiga att tidsperspektivet för en bättre framtid ter sig oändligt långt för de direkt drabbade, och avskräckande för en cynisk omvärld när det gäller medling, uppbyggnad och investeringar.

Men till dem hör inte de palestinska områdena. Där finns fortfarande och i teorin, med grannskapet till Israels i fredstid dynamiska ekonomi och omvärldens otåliga beredskap att hjälpa till massivt, relativt goda förutsättningar för en snabb och positiv utveckling.

Vad som krävs är, naivt uttryckt, fred och en demokratisk tvåstatslösning. En tvåstatslösning inom 1967 års gränser, där Israel lämnar de ockuperade områdena, östra Jerusalem tillåts bli palestiniernas huvudstad och palestiniernas ledare utan undantag erkänner Israels rätt att existera, avsvär sig terrorismen och upphör med förtrycket av sin egen befolkning.

Många avfärdar allt sådant tal som fantasier, givet de historiska erfarenheterna. För dem som efter den senaste veckans katastrofala blodigheter jobbar intensivt med att få till stånd ett eldupphör, om så bara för några dagar, framstår fredlig samlevnad och konstruktiva samtal som rena skrivbordsprodukter i nuläget. Det är begripligt.

Ändå finns det ingen annan väg. Det är viktigt att inte sluta påminna om vilka möjligheter som regionen skulle ha vid en tvåstatslösning, och att fred är förutsättningen för allt. De positiva tendenserna på Västbanken under perioder av militärt lugn visar att det går.

En ekonomisk och social återhämtning – i samarbete med Israel – i kombination med demokrati, mänskliga rättigheter och okorrumperade institutioner skulle lägga grunden till en palestinsk stat med positiva framtidsutsikter. Även Israel skulle ha enormt mycket att vinna – för sin säkerhet – på att hjälpa ett sådant Palestina igång.

Ingenting skulle undergräva ställningen för terrorgrupperna på palestinsk mark så mycket som en gripbar och nära social och ekonomisk utveckling med nytt hopp, och reellt politiskt egenansvar, för palestinierna. Just ansvarsfrågan är ett viktigt skäl till varför omvärlden i närtid borde erkänna en självständig palestinsk stat, med stenhårda krav, och så skapa en ny utgångspunkt för förhandlingarna.

Det är – man måste betona det – fruktansvärt otäckt att se hur antisemitismen tolereras inom delar av den europeiska vänstern vid propalestinska demonstrationer. Som om judehat skulle vara legitim Israelkritik. Och det är beklämmande hur blinda man är för Hamas förföljelse av Gazas befolkning.

Men även för dem som skyr varje koppling till de demonstrationerna, och inte har några sympatier för ensidiga skuldbelägganden, borde det vara uppenbart att den part som har störst makt 2014 – genom att inte ta varje dåd som förevändning för nya krigsinsatser – att skapa förutsättningarna för reella samtal om en tvåstatslösning, är Israel.

Initiativet måste komma därifrån. De största kraven på politisk mognad måste, givet militära och ekonomiska styrkeförhållanden, riktas dit.

Israel kan aldrig, inte med någon militär övermakt, besegra Hamas i Gaza – eftersom redan djupt impopulära Hamas har ett intresse av att göra förlusterna bland civilbefolkningen så stora som möjligt i syfte att rikta uppmärksamhet bort från det egna vanstyret.

Blodig militärkonflikt är terrorgruppernas metod att slippa reformeras eller drivas från makten. Och på israelisk sida har motståndarna till en tvåstatslösning sett med oro på tendenser av samtalsberedskap bland palestinierna, eftersom det skulle tvinga Israel att bekänna färg i förhandlingar.

Så driver ledarna på båda sidor hellre fram konflikter än samtal, och människor får lida en generation till. Det är den onda cirkel som måste brytas.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 26 juli

Av , , Bli först att kommentera 0

Poeten Anders Österling (1884-1981) höll 1938, med Europa på randen till världskrig och folkmord, ett tal till studenter om ”Ungdomen och ödet”.

Det var i grundtonen ett anförande med sympati inför engagerade unga människor som söker förändra världen.

Men han avslutade med en allvarlig varning, som känns passande även i dag, när vålds-, hat- och demokratiföraktande läror åter är på modet, och av somliga mäktiga röster inom media adlas som ett fint utslag av ”engagemang” – åtminstone om hatet och våldet kommer från ”rätt” typ av antidemokrater.

Österling avrundade med en appell för andra idéer som alltid, i ett lätt eko från Tegnér, måste ”återuppstå, varje gång mänskligheten på nytt genom blod och tårar har lärt sig den gamla läxan, att vad våldet skapar är vanskligt och kort och dör bort som stormvinden i öknen”

Så här sa Österling då och jag tycker att det är värt att upprepa nu:

”Men om det är sant, att ungdomen, tar parti lika villigt nu som förr, och om jag i det sammanhanget för ett ögonblick får spela rådgivare, så skulle jag vilja tillägga några korta ord. Var på er vakt mot den larmande propagandan, som i olika riktningar går ut på att bedöva och förvirra era tankar! Bevare er naturliga skepsis mot alla fritt hemburna program och ideologier! Låt inte locka er att byta bort frihetens demokrati mot livegenskapen under staten! Och kom ihåg, att varje regim som föraktar humanitetens lagar osvikligt är dömd att bringa ny förbannelse i vår skuldtyngda världsdel!”

Bli först att kommentera

Varning för den framväxande övervakningsekonomin

Av , , Bli först att kommentera 0

Det var en affärsnotis med symbolkraft. I förra veckan kom nyheten att nyss avgångne vd:n för biltillverkaren Ford Alan Mulally – dessförinnan i ledande position hos flygplanstillverkaren Boeing – istället för pensionering väljer att gå in i en styrelsefunktion hos Google.

Det är ingen nätt men substanslös reträttpost för ett par fototillfällen och lite gammelindustriglans som Google ordnar åt en sliten styrelsehäst, utan en position med strategisk tanke.

Ett av Googles mest uppmärksammade projekt på senare år har varit utvecklingen av teknik för en förarlös bilmodell, där Googles egen mjukvarukompetens på sikt ska strömma in i och revolutionera transportsektorn.

Silicon Valley kan, som näringslivsjournalisten Karl-Heinz Büschemann konstaterar i Süddeutsche Zeitung, ”investera summor i den mobila framtiden som de genom pris- och kostnadstryck plågade bilkoncernerna bara kan drömma om”. Även i ett världstäckande system av småskaliga satelliter har Google börjat investera tungt.

Alan Mulallys erfarenheter från Ford och Boeing + fordonstrafik, luft- och rymdfart + kan alltså komma till stor nytta när Google, liksom flera andra jättar inom den nya digitala ekonomin, börjar använda sina enorma kassakistor för att expandera på nya områden.

Rekryterings- och investeringsvägar kan avslöja mycket om när maktförhållanden börjat rubbas reellt och på allvar.

Beskedet förra året att näthandelskoncernen Amazons grundare Jeff Bezos köper anrika tidningen Washington Post fick det att svindla lite för ögonen hos traditionella medier. Omstridda Amazon, redan övermäktig konkurrens till många fysiska bokhandlar, ligger samtidigt i infekterad strid med en rad stora bokförlag om villkor, priser och ytterst makten över bokbranschen.

Här förändras de ekonomiska spelreglerna för affärsmodeller och arbetsvillkor i tidigare ganska lugna, fridfulla branscher radikalt och för lång tid framåt.

Bygg-, inrednings-, vitvaru- och bobranschen väntas stå inför en liknande revolution, där mjukvara och nätverkslösningar för smidighet, individuell anpassning och bekvämlighet blir allt viktigare. Många branscher – även inom hälsa, sjukvård, utbildning, riskbedömning, rekryteringar, miljö, rådgivning o.s.v.- tumlar in i en ny tid.

Gemensamt för de flesta framtidsspaningar är grundkombinationen av uppkoppling, nätverk, övervakning och bearbetning av insamlad information; spanandet på, registrerandet av och kvalificerade gissningar om människors beteenden, rörelser, åsikter, kontakter och preferenser.

Det mesta i syfte att göra oss säkrare, lyckligare, friskare och mindre plågade av sånt som stör, motsäger, avviker från normer, tyder på svaghet eller krånglar till livet.

Vid en första och slarvig anblick kan allt detta tyckas helt oproblematiskt. Innovationer och nya aktörer skapar, med hjälp av big data + den enorma mängden information, ofta frivilligt levererad av människor själva genom sociala och kommersiella aktiviteter + bekvämare, träffsäkrare lösningar för konsumenterna. Vilka buttra spelfördärvare, kan ha invändningar mot det?

Det finns mycket goda skäl att lyssna till spelfördärvarna i det här fallet. För hos många av de framsteg som presenteras finns en allvarlig baksida som diskuteras alldeles för lite. I den storskaliga sammansmältning som pågår av den nya digitala ekonomin, big data, gamla industrier och politiska registreringsyror ligger en underskattad fara:

Fusionerna kan i förlängningen skapa en total övervakningsekonomi som inte bara krymper privatsfären radikalt, utan förändrar vilken människosyn som överhuvudtaget är utgångspunkt för demokrati och samhällsliv. Det är ett större hot än separata övervakningsapparater som går att identifiera och avslöja. I övervakningsekonomin är vi alla medaktörer genom att överhuvudtaget finnas till.

Den hotfulla framtiden ser ut ungefär så här: Genom övervakning, algoritmer och oöverblickbara databanker beräknas digitala identiteter fram, som tillåts väga tyngre i allt fler sammanhang än människors naturliga identiteter.

Redan den distinktionen är i lätt upplösning. Du är din av systemen sammanställda digitala existens, vare sig du vill eller inte, inklusive förutsägelser om dina framtida handlingar. Förutsägelser som i en övervakningsekonomi lätt blir till självuppfyllande profetior, alltså inte bara analyser, utan ekonomiska och politiska styrmedel.

Den beräknade digitala profilen kommer att bli allt viktigare som utgångspunkt för hur människor värderas, vilka chanser de ges och vilken frihet de får.

Ska du få jobb, försäkring, utbildningsplats, lån, biljett, medlemskap, asyl, adoptionsrätt + framöver kommer fler exempel att uppstå där människor förvägras saker på grundval av framberäknade digitala identiteter de inte själva vet om eller känner igen sig i. Och makten över den digitala profilen kommer inte att ligga hos individerna själva + utan förborgad i komplexa algoritmer och databanker, omöjliga att ställa till svars.

Här skapas en ny människosyn, underordnad tekniska övervakningssystem som vi själva är med och göder, för att det är roligast och smidigast så.

Men inte ens att helt ställa sig vid sidan om, inte bjuda ut information om sig själv, lämna alla forum, hjälper. Det framberäknade digitala jaget kommer att sammanställas ändå, och vara det politiker, medier, företag och andra utgår ifrån när de fattar beslut. Frånvaro av synliga spår, svagt informationsunderlag om en person, ökar felprocenten i bedömningarna, men ger inte frisedel.

I värsta fall kommer öppen hyperaktivitet att vara det bästa sättet att behålla kontrollen över den egna digitala identiteten. Så har fällan slagit igen. En i upplysning och liberala demokrati-, frihets- och rättighetsideal grundad människosyn ersätts av något annat.

Så här illa behöver det förstås inte gå. Den tekniska utvecklingen, fantastisk i de möjligheter den ger – demokratiskt och humanistiskt – är inte dömd att skapa monster. Men risken för att det ska gå snett minskar, ju ärligare vi är om de faror som finns. Och vågar säga nej ibland, i väntan på att etiska, ideologiska överväganden ska mogna.

Ändå finns risk att många, på sina respektive fält, kommer att lockas av de ideologiska eller kommersiella möjligheter som övervakning och big data skapar för dem. Att de bara ser sina egna små steg, men inte helheten av tyranni. Vårdpolitiker, miljöpolitiker, serviceföretag, försvarsmakter, poliskårer, industrier, medier, forskare, försäkringsbolag + alla kommer att frestas.

Tyske kulturjournalisten Frank Schirrmacher (FAZ), alldeles för tidigt avliden i sommar, hör till de i Europa som gjort mest för att väcka debatt om den nya digitala ekonomin. Han betonade två saker: (1) det här är redan delvis verklighet, hotet existerar, men (2) ingenting är oundvikligt.

Att formulera hotet uttrycker inte pessimism, utan optimism om att det går att undvika. Vi har fortfarande makten att styra utvecklingen. Inte att avbryta, den, men att ge den en ram av etik och värderingar.

Bli först att kommentera

När kommatecknet är viktigare än utropstecknet

Av , , Bli först att kommentera 0

Jon Stewart: ”Har du en favoritform för det där hemmakontoret? Vill du att det ska ha hörn?”

Hillary Clinton: ”Vet du, jag tycker att världen är så komplicerad, att ju färre hörn du har desto bättre.”

Tidigare amerikanska utrikesministern Hillary Clintons tv-framträdande hos Jon Stewart och The Daily Show i veckan fick som väntat stor uppmärksamhet. Även om hon aldrig svarade på frågan allting kretsar kring – tänker du kandidera till presidentposten i nästa val? – gjorde hon inte något för att dämpa spekulationerna.

Det är Hillary-time nu, och målet är, och har varit i tretton års tid, ovala rummet i Vita huset.

Det professionella och mäktiga clintonska kampanjmaskineriet har varvat upp, så där så att det börjar mullra i trumhinnorna, vibrera i kroppen, av något massivt och målmedvetet på ingång. Och som journalisten Joe Klein, en mångårig och välvillig betraktare av Clinton, skrev i Time för några veckor sedan, är det lätt att närma sig tanken på en ny Hillary Clinton-kandidatur till presidentposten, med en kombination av ”besatthet”, ”utmattning”, ”fasa” och ”upprymdhet”.

Det kommer, skriver Klein, ”att bli fruktansvärt roligt + och avgörande, som Clintons alltid är.”

Men hon är inte redo och har inget att vinna på att lämna definitivt besked ännu. Den lilla kvarstående osäkerheten, kittlingen, gissningarna, spänningen gör större nytta för Clinton i det här skedet än ett ja eller nej som stillar nyfikenheten.

Att hålla omgivningen på halster, att låta minspelet avslöja nästan allt, men inte säga något rakt ut, garanterar henne större medial uppmärksamhet, och ger henne en bättre aning om var problemen i kandidaturen ligger.

Det lockar de mest svavelosande kritikerna, de som inte kan kontrollera sig själva, att ge sig på henne för tidigt med lågheter och smuts, medan tid ännu finns att dementera, reparera, gå till motattack, och för väljarna att glömma. Att sväva lätt på målet ger också hennes kampanj tid att upptäcka var långsammare, men seriösare, relevantare och tyngre, kritik kommer att dyka upp.

För i det ögonblick en politiker går från att vara en nyss avgången, mångårig tjänare till att bli en formell kandidat för framtida uppdrag, förändras både journalisternas frågor, motståndarnas hänsynsfullhet och allmänhetens krav på ordentliga svar.

Det gäller att befinna sig i rätt medialt rum, vid rätt tidpunkt, så länge det går. Tajming, sånt kan de i familjen Clinton, som, för att citera The Guardians David Runciman, äter politiska kalkyler till frukost, lunch och middag.

Hillary Clintons nya bok ”Hard Choices”, en minutiös, gedigen och efter ett tag uttröttande genomgång av hennes år som amerikansk utrikesminister 2009-13, har som delsyfte att testa reaktioner och ge en aning om hur Clintons ställning är just nu. Men det betyder inte att den är ointressant, dålig eller ens så tråkig som många recensenter hävdat.

För just det som gör boken tråkig för otåliga, skvallersugna läsare, är det som gör den till en ganska läsvärd expose över amerikanska, utrikespolitiska erfarenheter de senaste tjugo åren.

För en europeisk läsare känns, givetvis, en del betoningar och luckor beklämmande. Clintons tämligen obekymrade, entusiastiska hållning till drönare är ett deprimerande exempel, och de enorma övervakningsskandaler som med rätta svärtat USA:s rykte lämnar henne inte sömnlös.

Men Clinton driver också i sin bok mestadels outtalat en viktig tes: placeringen av kommatecknet är oftare viktigare än utropstecken i utrikespolitik. Det är något hon själv tvingats lära sig. Clinton, skriver Joe Klein, visar på ett subtilt sätt i Hard Choices, hur betydelsefullt det är med tålamod, att lägga vikt vid detaljer, att bygga relationer – att veta var kommatecknet ska sättas – bortom enkla, deklarerande slagord.

Och David Runciman konstaterar att Clinton visar hur utrikespolitik ofta varken handlar om rent rationella argument (Obama) eller stora visioner (Bush Jr), utan måste byggas upp steg för steg, långsamt och mödosamt, efter det att ett problem brutits ned i sina beståndsdelar. Uthålligt, små segrar, utan stora fanfarer. Det är en nyttig insikt.

Den arabiska vårens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall. Iraks sammanbrott och den nya, pragmatiska relation mellan USA och Iran som det dödliga hotet från ISIS tvingat fram. Den plötsligt reella och ganska lovande möjligheten till en egen, självständig kurdisk stat i närtid. Oroligheterna i Turkiet. Mellanösterns ständigt nya tragedier med våldskonflikten mellan Israel och palestinierna som hjärtskärande mittpunkt. De militära, nationalistiska spänningarna i Asien. Afghanistans förberedelser på tiden efter de utländska truppernas avresa. Initiativet från BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) att bilda en alternativ valutafond. Den våldsamma konflikten mellan ett aggressivt Ryssland och Ukraina.

Mot tvärsäkra deklarationer och stora förkunnanden har den komplexa, våldsamt skiftande, i ögonblick hoppingivande men ofta tragiska internationella utvecklingen de senaste åren varit obarmhärtig. Bestående resultat kräver enormt tålamod.

Det är inte en hållning som står i vägen för starka principiella ställningstaganden och insatser, men det minskar risken för att insatser blir kontraproduktiva eller helt uteblir av ignorans.

Clinton kommer 2016 att vara en bättre, mer erfaren och slugare kandidat än hon var 2008.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 19 juli

Av , , Bli först att kommentera 0

Den rumänska poeten Daniela Crasnaru finns översatt till svenska av Dan Shafran i samlingen ”Austerloo (2013). En av dikterna som jag fastnar för heter ”Fickmanual för överlevnad”, och går så här:

”1. Saker att glömma:/ Begäret att vara begärd./ tanken att vara tänkt på./ Drömmen om att ännu vara drömd om.

2. Botemedel:/ Pressa bägge händerna mot ögonen./ Börja uppskatta detta mörker./ Börja känna dess renhet, dess melodiska oändlighet./ Vänj dig gradvis vid det andra mörkret,/ där nedifrån.”

Bli först att kommentera

Juncker! Vem? Och? Bry!

Av , , Bli först att kommentera 0

Ett osäkert EU går den inre vägen.

Internationella valutafondens chef, tidigare franska finansministern Christine Lagarde hade varit ett bättre namn. Med Lagarde + ämnad för större uppgifter än sin nuvarande + som EU-kommissionsordförande hade mixen blivit intressant av bred kompetens, erfarenhet inifrån, kritisk blick utifrån och orädd, hårdhudad otålighet inför EU-apparatens navelskåderi.

Lagarde skulle, som bland andra The Economist konstaterade i en ledare i vintras, ha inneburit en nystart för EU-apparaten, men utan kaos. Hon hade garanterat kontinuitet där den behövs, men utan syskonen dogmatism, stagnation och slentrian.

Hon skulle på ett naturligt sätt ha utmanat även dem som tillsatt henne, vilket hade gjort Europeiska unionen gott.

Men det blev inte Lagarde, eller något av de andra intressanta namn som lanserats i allt från lösa spekulationer till kvalificerade analyser av vad EU behöver. Nej, det blev Juncker!

Vem?

Jean-Claude Juncker. Under 18 år (1995-2013) premiärminister i Luxemburg. Under åtta år (2005-2013) Eurogruppens ordförande. En av den europeiska politikens mest erfarna förhandlingsveteraner, insidernas insider och i våras konservativ toppkandidat inför valet till Europaparlamentet, ironiskt nog med uppdrag att tänka nytt och kritiskt om Europeiska unionen.

Han valdes igår, som väntat, i Europaparlamentet till ordförande för EU-kommissionen.

Den Juncker alltså.

Och?

Tja, enligt de mest uppjagade förespråkarna är valet av honom ett nödvändigt, historiskt sjumilakliv framåt för den europeiska demokratin vars legitima och trovärdigaste företrädare sitter som Europaparlamentsledamöter i Strasbourg och Bryssel.

Enligt de mest förbittrade motståndarna innebär det slutet på slutet för en tröttkörd, introvert, överreglerad europeisk union utan förmåga att skilja ödesfrågor från skitsaker, där det suspekta Europaparlamentets älsklingshobby är att gräva ner sig i de senare.

Men bry!

Nej, kanske inte. Riktigt begeistrade verkar få av hans anhängare vara. Och britterna + det vill säga Junckers största kritiker + saknar visserligen inte skäl att gnissla tänder. Men det är svårt att skilja ut vad som är gnissel av inrikespolitisk vånda och vad som gnissel av genuin oro över Europas framtid.

När det gäller politiskt innehåll framstår valet av Juncker som en betoning av stagnerande kontinuitet, snarare än ett omtumlande skifte till vare sig det bättre eller värre.

Valet av Juncker i går var kulmen på en lång, institutionell kraftmätning mellan ett antal av EU:s stats- och regeringschefer och Europaparlamentet, om hur några rader i Lissabonfördraget ska tolkas när det gäller val av kommissionsordförande. Stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet ska, enligt de regler som nu tillämpats för första gången, i sitt förslag till ordförande ta hänsyn till resultatet i Europaparlamentsvalet. Men förslagsrätten ligger fortsatt kvar hos rådet. Ett upplägg som gjort för maktkamper i dunkla rum långt från vackra ord om öppenhet.

Parlamentets stora partigrupper lyckades genom att utse varsina, gränsöverskridande toppkandidater och hävda att valet var ett indirekt val av kommissionsordförande, ställa stats- och regeringscheferna inför nästan fullbordat faktum. Så när den konservativa gruppen fått flest mandat + och socialdemokraterna slöt upp bakom Junckers kandidatur + hade det bildats en storkoalition i parlamentet om hur fördraget ska tolkas. Majoriteten av stats- och regeringscheferna, inklusive Tysklands Angela Merkel, själv mycket skeptisk till Juncker, upptäckte sig plötsligt stå schack matt.

Juncker, jaha, så fick det bli.

En konsekvens av det halvdana och demokratiskt svaga experimentet med att omvandla toppkandidater i Europaparlamentsvalet – få väljare i få medlemsländer röstade med det i tanken – var att antalet tänkbara kandidater begränsades från ganska många spännande namn till bara två visserligen dugliga och anständiga, men extrema EU-insiders. Socialdemokraten, Europaparlamentets ordförande Martin Schulz och så Juncker – om vilken Der Spiegel symboliskt skriver att han som språkbegåvning visserligen kan många språk, men att han talar ”tyst, mycket tyst, mer inåt än utåt”.

Om ett problem är klyftan av misstro mellan EU:s institutioner och de enskilda ländernas medborgare – förvärrad av unionens oförmåga att hantera nya hot, spänningar och utmaningar – är varken Schulz eller Juncker en logisk lösning. Juncker saknar inte kapacitet och förtjänster, förstås. Kanske överträffar han förväntningarna, sånt händer då och då när bedömare är ense om att någon får det svårt. Men på ett stort energitillskott av idéer och perspektiv, får EU sannolikt vänta.

EU-projektet är både djupt rotat i, och syftar till att på många områden övervinna, det komplicerade arvet från de europeiska nationalstaterna. För att förstå turerna i EU år 2014, hjälper det också att blicka tillbaka på de tidiga nationalstaternas brokiga, motstridiga uppkomst. Hur de var verktyg för både frigörelse och repression, både konfliktlösning och krig, som nya arenor för politiska intressekonflikter, ideologiska motsättningar och försök att skapa nya identiteter – ibland öppet inkluderande, ibland aggressivt exkluderande – i samhällen under snabb förändring.

I sitt hyllade verk om 1800-talets globala historia – nu även i engelsk översättning: ”The Transformation of the World. A Global history of the nineteenth century” – har historikern Jürgen Osterhammel ägnat ett intressant avsnitt åt nationalism och nationalstater i 1800-talets Europa. Han diskuterar hur nationalkänslor – på gott och ont, underifrån och ovanifrån, som form för både folkrörelsers demokratikrav och förtryckares förföljelse av minoriteter – växelverkat med formella statsbildningar. Nationalstaten både bygger på och instrumentaliserar människors upplevelse av att ingå i olika typer av gemenskaper. Därför finns det i historien exempel på ”inte bara nationer som söker en egen nationalstat, utan också omvänt nationalstater som söker den perfekta nationen.” Form och innehåll, maktförhållanden och upplevelser av hemhörighet, präglar varandra.

Även mot en sådan bakgrund kan man tolka den osäkerhet som präglar dagens EU. De största svårigheterna är alltmer gemensamma, men EU är även fortsatt en union av samarbetande nationalstater, som med sega rötter kvar i nationalstatens skiftande idéhistoria inte är säkra på vad de vill, bör eller vågar tillsammans.

Det får EU:s institutioner att vackla fram och tillbaka, mellan underskattning av och övertro på sig själva.

Bli först att kommentera

Får Özil med de sorgsna ögonen le på söndag?

Av , , Bli först att kommentera 0

Brasilien vann inte fotbolls-VM för herrar 1982, och det är inte säkert att Jogi Löws landslag vinner VM-finalen på söndag. Men om det blir den första stora internationella titeln för den här avspänt, konstruktivt lirande tyska fotbollsgenerationen – och idrottshistorien är vanligtvis sentimental till sitt väsen, på något sätt blir man överraskad varje gång fakta hävdar att Brasilien åkte ut i andra gruppspelsomgången 1982 – förtjänar två spelare några extra rader:

Ofta bortglömde mönstergossen Philipp Lahm med de små åtbörderna, och ständigt kritiserade superbegåvningen Mesut Özil med de sorgsna ögonen.

Pep Guardiola, sedan förra sommaren tränare för Bayern München och tidigare tränare för bland andra Lionel Messi i Barcelona, har kallat Philipp Lahm för den intelligentaste spelare han haft att göra med. Guardiola vet vad han talar om. Lahm har – i skymundan och utan galautmärkelser – varit världens bästa fotbollsspelare under flera års tid.

Att jämföra Philipp Lahm med exempelvis Cristiano Ronaldo är som att jämföra Bach med Cats. Inget fel på Cats, refrängerna fastnar snabbare, biljetterna säljer bättre och reklambranschen behöver haklapp vid blotta tanken på kommande kampanjer, men det är inte lika mångsidigt, matnyttigt eller subtilt i längden.

Det är lätt att missa Lahm. Hans finesser bjuds ofta i så tidigt skede av uppspelet eller försvarsspelet att de inte finns med när matchens höjdpunkter summeras efteråt i korta klipp. Hans kunnande noteras av garvade kännare, av tränare, med- och motspelare, men är svår att göra braskande rubriker på.

Han är en sval oas i en idrottsvärld av hysteriska varumärken.

Lahm är som den hårt arbetande, kompetenta tjänstemannen som i det dolda tar fram korrekta, genomarbetade beslutsunderlag för de övriga att utgå ifrån, ser till att de värsta tokerierna rättas till innan det går åt skogen och förbereder vassa repliker åt andra att leverera.

Det finns väl ingen fotbollskille eller fotbollstjej som drömmer om att ha en tröja det står 16. Lahm på. Han är inte den som utlöser gräl eller rollspel på skolgårdar runt om i världen.

Men på söndag kan det vara han, snart 31 år gammal, som lyfter VM-bucklan mot den brasilianska himlen + och det finns många i fotbollsvärldens kulisser som anser att ingen skulle förtjäna den äran mer än han.

Mesut Özils stora genombrott kom i Sverige, i ett Europamästerskap för U21-lag 2009 som det fortfarande talas om. Det tyska lag som vann guld där, efter seger med 4-0 i finalen över England, imponerade mer än något annat U21-lag gjort tidigare. Det viskades direkt om ny gyllene generation på framväxt. Sex av de unga spelare som fanns med i den truppen har i dag framträdande roller i det tyska VM-laget i Brasilien 2014: målvakten Manuel Neuer, försvarsspelarna Benedikt Höwedes, Jerome Boateng och Mats Hummels, mittfältaren Sami Khedira, och så den mest lovande av dem alla, bollgeniet Mesut Özil.

Född i Tyskland, muslim, med turkiska rötter, och en elegant spelstil så långt från destruktivt ”grisa på, alla bollar på Bengt och sen vinna med 1-0” man kan komma, blev han snabbt en symbol för det tyska landslagets nya öppenhet, mångfald och spelglädje. Förväntningarna har varit skyhöga.

Men det speciella med Özil, inte minst när tyska fotbollsjournalisters behandlar honom, är att förväntningarna inte bara gäller resultaten, utan också stilen. Det räcker inte med att han sköter sin taktiska uppgift och spelar bra. Han ska briljera – stå för det storartade – för att inte betyget ska bli snålt efteråt. Spelar han bara normalt, ifrågasätts inte bara hans form, utan också attityd.

Ingen annan spelare har fått sitt kroppsspråk och sitt ansiktsuttryck så skärskådat och diskuterat som Özil de senaste åren. Att han inte sjunger med i nationalsången inför avspark (pluspoäng till Özil). Att hans axlar tenderar att hänga lågt (han spänner inte bröstet). Att hans ögon ser sorgsna ut (det gör de verkligen). Att han så sällan ler (han verkar lite frånvarande ibland, även vid framgång, som om inte fotbollen vore hans allt i livet). Att hans avslut ofta är lösa och överarbetade istället för dundrande hårda (vilket gör att han ser nonchalant ut när han missar knappt, till skillnad från den som skyfflar bollen fem meter över mål men verkar laddad). Att han lunkar nästan deprimerat av plan när han byts ut (vad rör sig i hans tankar?).

Med tiden har det uppstått en viss prestigekonflikt mellan landslagsledningen som stenhårt försvarar Özils betydelse för laget och de journalister som anser att han konstant underpresterar.

Enslingen Mesut Özil med den nedtonade hållningen passar helt enkelt inte in i herrfotbollens oskrivna normer om testosteron, grabbighet och teatral gruppdynamik, och det gör att intrycket lätt blir att han inte bryr sig. Men precis som Lahm är Özil – trots en teknisk briljans som får omgivningen att förvänta sig det spektakulära – en spelare vars värde snarare framgår av djupanalyser än av höjdpunkter.

Jag skulle önska att han fick tysta sina kritiker med ett avgörande, minnesvärt mål på söndag. Bjuder han sen på ett brett leende och en glimt i ögonen kommer fotbollshjärtan att smälta.

Har både Lahm och Özil en dålig dag, Jogi Löws mardröm, får Messi lyfta bucklan för Argentina istället. Det är en vinn-vinn-situation för dem som älskar när stora turneringar vinns av sportens bästa, och idrottshistoria skrivs korrekt.

Bli först att kommentera