Israel måste bryta våldsspiralen

Det finns svårt krigsdrabbade områden i världen som inte heller vid en längre fred skulle ha ljusare utsikter om snabb utveckling och välstånd. Utgångslägena är så eländiga att tidsperspektivet för en bättre framtid ter sig oändligt långt för de direkt drabbade, och avskräckande för en cynisk omvärld när det gäller medling, uppbyggnad och investeringar.

Men till dem hör inte de palestinska områdena. Där finns fortfarande och i teorin, med grannskapet till Israels i fredstid dynamiska ekonomi och omvärldens otåliga beredskap att hjälpa till massivt, relativt goda förutsättningar för en snabb och positiv utveckling.

Vad som krävs är, naivt uttryckt, fred och en demokratisk tvåstatslösning. En tvåstatslösning inom 1967 års gränser, där Israel lämnar de ockuperade områdena, östra Jerusalem tillåts bli palestiniernas huvudstad och palestiniernas ledare utan undantag erkänner Israels rätt att existera, avsvär sig terrorismen och upphör med förtrycket av sin egen befolkning.

Många avfärdar allt sådant tal som fantasier, givet de historiska erfarenheterna. För dem som efter den senaste veckans katastrofala blodigheter jobbar intensivt med att få till stånd ett eldupphör, om så bara för några dagar, framstår fredlig samlevnad och konstruktiva samtal som rena skrivbordsprodukter i nuläget. Det är begripligt.

Ändå finns det ingen annan väg. Det är viktigt att inte sluta påminna om vilka möjligheter som regionen skulle ha vid en tvåstatslösning, och att fred är förutsättningen för allt. De positiva tendenserna på Västbanken under perioder av militärt lugn visar att det går.

En ekonomisk och social återhämtning – i samarbete med Israel – i kombination med demokrati, mänskliga rättigheter och okorrumperade institutioner skulle lägga grunden till en palestinsk stat med positiva framtidsutsikter. Även Israel skulle ha enormt mycket att vinna – för sin säkerhet – på att hjälpa ett sådant Palestina igång.

Ingenting skulle undergräva ställningen för terrorgrupperna på palestinsk mark så mycket som en gripbar och nära social och ekonomisk utveckling med nytt hopp, och reellt politiskt egenansvar, för palestinierna. Just ansvarsfrågan är ett viktigt skäl till varför omvärlden i närtid borde erkänna en självständig palestinsk stat, med stenhårda krav, och så skapa en ny utgångspunkt för förhandlingarna.

Det är – man måste betona det – fruktansvärt otäckt att se hur antisemitismen tolereras inom delar av den europeiska vänstern vid propalestinska demonstrationer. Som om judehat skulle vara legitim Israelkritik. Och det är beklämmande hur blinda man är för Hamas förföljelse av Gazas befolkning.

Men även för dem som skyr varje koppling till de demonstrationerna, och inte har några sympatier för ensidiga skuldbelägganden, borde det vara uppenbart att den part som har störst makt 2014 – genom att inte ta varje dåd som förevändning för nya krigsinsatser – att skapa förutsättningarna för reella samtal om en tvåstatslösning, är Israel.

Initiativet måste komma därifrån. De största kraven på politisk mognad måste, givet militära och ekonomiska styrkeförhållanden, riktas dit.

Israel kan aldrig, inte med någon militär övermakt, besegra Hamas i Gaza – eftersom redan djupt impopulära Hamas har ett intresse av att göra förlusterna bland civilbefolkningen så stora som möjligt i syfte att rikta uppmärksamhet bort från det egna vanstyret.

Blodig militärkonflikt är terrorgruppernas metod att slippa reformeras eller drivas från makten. Och på israelisk sida har motståndarna till en tvåstatslösning sett med oro på tendenser av samtalsberedskap bland palestinierna, eftersom det skulle tvinga Israel att bekänna färg i förhandlingar.

Så driver ledarna på båda sidor hellre fram konflikter än samtal, och människor får lida en generation till. Det är den onda cirkel som måste brytas.