Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Min akademi, 18 idolporträtt: 14. Joseph Lister (1827-1912)

***

När psykiskt störde Charles J. Guiteau plötsligt klev fram – den 2 juli 1881, på tågstationen Baltimore och Potomac i Washington – lyfte sin revolver mot USA:s president, 49-årige James A Garfield och sköt honom bakifrån med två skott från nära håll, misslyckades han i sin avsikt att mörda presidenten på plats.

De allra första prognoserna, direkt efter attentatet, utgick visserligen från att presidenten var döende. Kanske med bara timmar kvar i livet.

En av kulorna hade träffat honom rakt i ryggen, gått igenom första ländkotan, missat ryggmärgen knappt och landat djupt i ryggmusklerna bakom bukspottkörteln. Få av de närvarande hade något större hopp om att Garfield – där han låg i blod och spyor på tågstationens golv – skulle överleva skadorna. Minnena från Abraham Lincons utdragna, men utsiktslösa dödskamp från kväll till gryning sexton år tidigare hade inte bleknat i staden.

Men skotten som Guiteau avlossade med sin British Bull Dog-revolver från tillverkaren Philip Webley & Son, var inte + skulle det visa sig + dödande, eller ens livshotande.

I dag vet man – som Candice Millard skriver i sin briljanta bok ”Destiny of the Republic: A Tale of Madness, Medicine and the Murder of a President” – att om Garfield bara hade lämnats i fred, med passivt omhändertagande och kulan kvar i kroppen, utan någon läkarkirurgi överhuvudtaget, hade han med största sannolikt överlevt.

Kulan hade inte förstört några vitala inre organ. När den landat i Garfields rygg hade hans egna system packat in den tjockt i muskelvävnad och isolerat den från resten av kroppen.

Fortfarande vid den här tiden vandrade många tidigare soldater omkring i USA, verksamma och vitala, med kulor från inbördeskriget kvar i sina kroppar.

Ibland visade sig operationsingrepp vara farligare än skadorna i sig, när de som skötte behandlingen inte visste vad de gjorde. President Garfields död – nästan två sorgliga månader efter attentatet – är ett av de mest berömda exemplen i medicinhistorien på det.

För det var först när läkarna anlände till platsen och började undersöka honom + med inkompetens, arrogans och en ovilja att ta till sig nya vetenskapliga och praktiska insikter + som Garfields tillstånd blev livshotande.

Presidentens andra stora olycka den dagen var att de som tog kontroll över hans medicinska behandling föraktade de antiseptiska metoder som framför allt brittiske kirurgen Joseph Lister sökt sprida under femton års tid.

Trots att Lister själv besökt USA för att vittna om de överväldigande bevisen han hade från sin egen verksamhet för att antiseptisk sårbehandling, steriliserade instrument, infektionsförebyggande omslag och karbolsyra utsprejad till och med i hela operationsrummet – tillsammans med grundläggande hygien – radikalt minskade dödligheten vid operationer, hade stora delar av den amerikanska läkarkåren vägrat att ta till sig av budskapet om vikten av att förebygga infektioner och döda bakterier vid kirurgiska ingrepp.

Tvärtom fanns det ännu i delar av kåren en machostolthet över det grovhuggna, råa, slaskiga i operationsrummen. Vad praktiska och teoretiska föregångare på området hygien, bakterier och vård åstadkom + som brittiska sjuksköterskepionjären och debattören Florence Nightingale, berömd för sitt arbete under Krimkriget på 1850-talet med att förbättra hygienen på militärsjukhusen, ungerske förlossningsläkaren Philipp Semmelweiss med sina upptäckter i Wien om handtvättningens betydelse i kampen mot barnsängsfeber, och franske kemisten Louis Pasteur, grundläggare av den medicinska mikrobiologin, på vilkens teorier Lister byggde sina + störde en del läkares invanda yrkesbild, så de avfärdade nymodigheterna.

Joseph Lister var en av dem som förmådde sammanföra teori och praktik i en vetenskapligt baserad, pedagogiskt presenterad och tillämpbar metod. 1865 tillämpade han sina antiseptiska teorier i en operation för första gången. Patienten var en elvaårige pojke med ett svårartat benbrott. Två år senare publicerade han en uppsats om genombrotten. Även om skepsisen var stor inledningsvis, och Listers uthållighet sattes på prov, var det bara en tidsfråga innan metoden fick en avgörande, internationell spridning.

Men skjutne James A Garfield i Washington hade ingen nytta av det, eftersom läkarna kring honom inte lyssnade på Lister. Flera av dem som anlände till tågstationen den 2 juli 1881 där Garfield låg på ett smutsigt golv, stoppade, utan att tvätta sina händer, in fingrar och osteriliserade instrument djupt i skottsåret – så långt in och så ovarsamt att de tillfogade både revben och levern skador – i försök att lokalisera kulan.

De infektioner läkarna därmed tillfogade Garfield var förmodligen farligare än skotten i sig, och blev, om det är de flesta ense, orsaken till hans död.

Listers anhängare, de hade börjat växa i antal, bland läkarna i USA sökte varna för vanvården av Garfield redan kort tid efter attentatet. Utan gehör. Den 19 september dog presidenten, i onödan. Inte för att hans läkare saknade vetskap om de antiseptiska metoderna, utan för att de i dogmatism vägrade ta dem till sig.

Joseph Lister – född i Upton, Essex, senare utbildad i London och verksam som kirurg i Glasgow och Edinburgh – utmärkte sig redan i ungdomen som en begåvning när det gällde att göra observationer och att teckna. Fadern + en amatörvetenskapsman + hade utvecklat ett eget mikroskåp som gav sonen en tidig koppling till vetenskapen.

I skolan var han duglig, men inte någon som drog uppmärksamheten till sig genom att glänsa. Lister var en långdistansare, som kom väl förberedd till sina senare, specialiserade studier i kirurgi.

Han lär ha varit en blyg, lågmäld och religiöst allvarlig person + seriös och noggrann, med en lätt stamning + som inte hade särskilt lätt att skaffa sig vänner. Ändå blev han en populär föreläsare, och utövade ett stort inflytande på efterföljande generationer kirurger.

Listers och andras pionjärinsatser är viktiga att uppmärksamma i dag, med växande antibiotikaresistens, nya virus som läkare och forskare inte får bukt med och gamla sjukdomar, som man trodde var på väg bort, i återvändo.

I år uppmärksammas också hundraårsdagen av första världskrigets utbrott. Trots den människoslakt det kriget var, hade dödstalen blivit ännu mer astronomiska om inte den moderna kirurgin, tack vare bland annat Listers klarsyn, hunnit ta steget in i en ny, renare, mer professionell era.

I förordet till en utgåva med Pasteurs och Listers egna texter skriver Conrad Fischer om deras sätt att inte ge upp trots motstånd:

”De är frustrerade, ja, arga, ja, men de framhärdar, och de får rätt”.

 

*****************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>