Det är klart det är krångligt – vi är människor för helvete

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är samtidens kanske farligaste illusion – drömmen om att kunna rensa bort ogräset, slitningarna och krånglet, mellan oss, inom oss, bortom oss.

Som vore vi bara en klargörande, rättrådig powerpoint, samtalsgrupp, FN-deklaration, Rådhustorgsdemonstration, Facebook-grupp, Twitter-rant, träningsvinter och informationskampanj bort från idyllen.

Att med åtgärdsprogram kunna skrubba bort det som missfärgar statistiken. Jaga ut det som bryter andakten. Skrämma bort det som stör i kören. Fostra rätt alla som misslyckas och inte orkar i perfektionen.

Politikområde efter politikområde, godhetstrend efter godhetstrend, är infiltrerade av driften att söka korrigera människor, beteenden, åsikter och egenheter. Att gilla lika. För renare miljö, bättre hälsa, ökad säkerhet, minskade konflikter, färre störmoment, längre liv, lugnare magar, lättare samveten, lyckligare själar.

Härar av fina avsikter och drömmar om det perfekta – med något målmedvetet men dött i blicken – stormar fram i vår demokratiska samtid. De kräver projektpengar, hörsamhet, kontroll och rätt. Det lär sluta illa.

En av 2000-talets trender – invävd i en digital tidsålder med naiva, omogna drömmar – kan bli lockelsen att se irrationella, oförutsebara eller bara irriterande mänskliga fenomen som problem att avskaffa eller isolera. Det leder till en flykt från den verklighet traditionell politik måste och har att hantera.

Die Zeit hade för några veckor en gedigen, läsvärd temaartikel med rubriken och vinjetten ”Googles Förenta Stater. Internetkoncernerna lovar: vi löser mänsklighetens problem. Men vore en sådan värld verkligen bättre?”

Artikeln visar hur Google och då andra mäktiga IT-

jättarna på område efter område – transporter, sjukvård, infrastruktur, utbildning, miljö – börjar tröttna på politikens långsamma, gropiga väg av kompromissande, irrationalitet och motstånd. Istället söker de lösa problem själva, som egna världsmakter. Ofta med sympatiska värderingar. Men den dröm de när är postpolitisk och elitistisk.

”Jorden”, sammanfattar Die Zeit inställningen, ”regeras av funktionärer, byråkrater, delegerade. På konferenser, partidagar och toppmöten arbetar de fram lagar, skriver förordningar och fördrag, kämpar om kompromisser som bestämmer över våra liv. Det är den gamla världen, politikens värld, världen före Google.

Den nya världen, teknikens värld, bestäms av snarare tystlåtna ingenjörer, programmerare … Man skulle kunna kalla denna värld för Googles förenta stater.”

Google har ingen egen polis eller lagstiftning, men Google har makten över framtidens, globala lag: koderna, algoritmerna, dataprogrammen. De som avgör vad vi får fram för information om världen. De som styr och övervakar vår kommunikation, våra inköp, våra rörelser och har allt större makt över våra beteenden. Zeit påpekar korrekt att sådana koder redan i många länder reglerar sjukförsäkringar och kreditgivning. I mediala sammanhang är det inte ovanligt att Facebook-konton räknas som det rätta identifikationsverktyget.

***

Intermission: Tänk er följande framtidssituation: En förarlös, datastyrd bil hamnar i en oförutsebar situation när en grupp barn springer ut på vägen framför samtidigt som en cyklist befinner sig på andra körbanan. Bilen kan välja att köra på barnen eller cyklisten. Beslutssituationen är smutsig och avskyvärd, men det neutrala körsystemet går att programmera med anvisningar: skona alltid det kortaste av objekten, eller det utan hjälm eller det med tunnast kropp, o.s.v. Vem är moraliskt ansvarig i det läget? Vill vi sätta det individuella, mänskliga etiska ansvaret ur spel, även om trafiksäkerheten blir större?

***

IT-jättarnas tekniska makt, den nya övervakningsekonomins intrång i privatsfären och de gamla staternas avlyssningsapparater smälter ihop till en ny verklighet.

Det går igen i både det lilla och det stora. Googles och Apples egna högkvarter har redan börjat få drag av slutna världar. Utkast till modellsamhällen, möjliga genom att djupare problem indirekt stängs ute. Det ligger i tiden och kommer att inspirera fler. Tunga aktörer planerar flytande jättestäder till havs. Perfekt planerade, statslösa, fria från de gamla ländernas igenkorkade politik.

Längre åt väst, ut på havet, in i grindsamhällena. Lämna trasslet bakom. Får vi vara för oss själva, blir det bättre. Så ljuder sirenen.

En parallell utveckling hotar på de sociala medierna, med renodlade nätverk av i huvudsak likasinnade som kan hetsa varandra till hat och hån över de utanför, i minsta motståndets enfaldiga lag.

Den nya övervakningsekonomin, drömmen om nybyggarsamhällen fria från krångel och en politisk dockskåpssyn på människor, är en livsfarlig kombination. Här hotar ett förakt och en förföljelse av svaghet. När ”brinner för att förändra världen”-välvilja utan respekt för människors motstridigheter, tröttheter och sår, omsätts i politik är övergreppen bara några beslut bort. Bränder är i huvudsak bra på att bränna ner.

Övertygelser och erfarenheter som bara ser sig själva – som inte gör hejd en sekund, med intresserad blick och öppet öra, i mötet med avvikare – skövlar för eller senare allt som står i vägen.

Och algoritmer kan aldrig befria oss från etiska skyldigheter, moraliska dilemman och det svåra, fantastiska, oersättliga ödet att vara människa bland människor, så krångligt det än kan vara.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 30 augusti

Av , , Bli först att kommentera 0

Ur dikten ”Utsikt med sandkorn”, av Wislawa Szymborska (översättning Anders Bodegård):

”Vi kallar det sandkorn./ Men det kallar sig självt varken sand eller korn./ Det klarar sig utan namn/ av allmänt, särskilt,/ flyktigt, beständigt,/ felaktigt eller riktigt slag./

Vad hjälper vår blick, vår beröring?/ Det känner sig inte betittat eller berört./ Och att det har fallit på fönsterblecket/ är ett äventyr bara för oss, inte för det./

För det är det detsamma som att falla var som helst,/ utan att vara säker på om det redan fallit/ eller faller än./

Från fönstret är det en vacker utsikt över sjön,/ men utsikten ser inte sig själv./ Färglöst och formlöst,/ ljudlöst, doftlöst/ och smaklöst har den det här i världen./

(…)

Och allt under en himmel av naturen himmelslös,/ där solen går ner utan att alls gå ner/ och gömmer sig utan att gömma sig bakom ett ovetande moln./ Vinden sliter i det utan några andra skäl/ än att den blåser.”

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Jan Hägglund (Arbetarpartiet)

Av , , Bli först att kommentera 0

Hägglund – den siste industrisocialisten i Umeå

Den som inte hört Jan Hägglund långsamt och pedagogiskt uttala orden ”syntetisk diesel, baserad på biomassa”, vet inte vilka kvaliteter industrisocialistisk valrörelseprosa kan ha.

”Syntetisk diesel, baserad på biomassa” är punkt ett i den del av arbetarpartiets valmanifest som handlar om industrisatsningar och ökat miljömedvetande för Umeå. Arbetarpartiet vill se satsningar på grön industriell produktion – och omfattande samordning av forskning, produktion, distribution – i regi av samhällsägda storföretag. Det rör sig alltså om ett socialistiskt parti på riktigt.

Men det riktigt intressanta – idéhistoriskt – återfinns i den här meningen, hämtad ur samma manifest: ”Det är denna typ av långsiktiga tillväxtmotorer som vi vill ställa mot makthavarnas kulturdrivna tillväxt.”

Notera bejakandet av det klassiska tillväxtbegreppet. Arbetarpartiet i Umeå fastslår med en intellektuell ärlighet som man sällan hittar lika oreserverat på vänsterkanten i svensk politik längre, att långsiktig, industribaserad tillväxt och långsiktiga resurser till välfärden + alltså skapandet av resurser och fördelandet av resurser + hänger ihop. (Låt mig säga att jag som liberal inte för ett ögonblick tror att socialismen vore bra på att skapa resurser, men analysen är redig.)

Partiet ser ingen motsättning mellan miljö och tillväxt eller miljö och industri. Hägglund anser tvärtom att ett av Umeås problem är den snobbism som ser ner på industriproduktion och vill förvandla Umeå till en handels- och konferensstad.

Hägglund distanserar sig gärna i samtal från föreställningen att Arbetarpartiet + tidigare Offensiv, tidigare Rättvisepartiet socialisterna + är ett ”vänsterparti” i någon enkel mening. Det är den socialistiska samhällsanalysen som ska stå i centrum, inte placeringen på en skala. Socialism – inte vänsterism. Och – blunda nu Hägglund – faktum är att arbetarpartiet i Umeå och nyliberala kritiker av kommunalt slöseri med skattepengar på prestigeprojekt har en del instinkter gemensamma.

I takt med att i medierna inflytelserika vänsterdebattörer börjat avlägsna sig helt från en klassisk socialistisk samhällsanalys och istället fastnar i teatrala, självupptagna aggressioner och kortlivade modejargonger utan rötter och själ, framstår arbetarpartiets kärva, trägna, långsamma socialistiska röst som både en relik och något ganska befriande eget där ute på kanten.

Hägglund tar sin samhällsanalys på största allvar, och utstrålar en genuin vilja att vara saklig. Även om man inte delar hans ideologiska utgångspunkt, är det en källa till respekt, intresse och fortsatt uppmärksamhet. Hans ensamma mandat i fullmäktige gör mer nytta för Umeås debatt än otaliga, anonyma rösttryckare i andra partier.

Så varför har partiet bara ett mandat i Umeå, och varför är det svårt att se det växa? Nu kommer vi till kritiken och baksidan: De ständiga namnbytena á la kommunistiska fraktionsstrider på 70-talet, att de alltid tycks ha kampanjbord och materialutdelare överallt – som om medlemmarna är lite för ivriga – de outtalade anspråken på att representera de enda hederliga i en omvärld av vilseledda, konspirationsteorierna som tenderar att lätta från verkligheten: Arbetarpartiet är sin egen värsta fiende, har saboterat sitt rykte med mindre genomtänkta aktioner under årens lopp och utstrålar gärna något slutet, introvert. Då växer aldrig stödet. Då känner väljarna att det ensamma mandatet räcker.

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Veronica Kerr (Kd)

Av , , Bli först att kommentera 0

Kerr – med motstridiga instinkter på vardera axel

Veronica Kerr är den enda av toppkandidaterna i Umeå som skyltar med titeln ”statsvetare”. Det signalerar ett intresse för politikens teori, inte bara dess praktik. Och kristdemokraterna i Umeå framstår ibland, det gällde redan på Anders Sellströms tid, som fullmäktiges mest formalistiska och noggranna parti – på ett sätt som man normalt förknippar med makthavare som vill hålla (nästan överdriven) ordning och reda på begrepp och beslutsprocesser.

Kerr är kanske också den av gruppledarna i Umeå som jag skulle ha lättast att se i en ledande tjänstemannaroll.

Samtidigt är hon en av dem som utstrålar minst reservation och ängslan inför den politiska valrörelsepolemiken och det politiska rackarspelet.

Den kombinationen, man kan även säga motsättningen, i hennes och hennes partis lokala framtoning är både en möjlighet och en risk.

Det finns politiker som älskar folkrörelsedimensionen i partiarbetet, som brummar underbart i vardagslunken och det långsiktigt stillsamma på tvåans växel, men som börjar hacka och tjuta när de ska växla upp och hinna med i en valspurt.

Och så finns det politiker som framför allt bejakar valkampanjstämningar, ordfäktningar och maktkamper, och som spinner harmoniskt, entusiastiskt några månader på femmans växel, men inte klarar ett långt motlut i regnväder efter valet.

Möjligen är kristdemokraterna det parti i Sverige, av de mindre, som inom sin organisation rymmer de största kontrasterna på den punkten. Där finns både de tvångsmässiga bråkstakarna och de nästan olidligt artigt väluppfostrade.

Det har med partiets speciella idégrund och organisatoriska rötter att göra. Ett parti som kommer ur ett dogmatiskt, isolerat förflutet, och just därför kämpar extra hårt för att ses som öppensinnat och pragmatiskt, kan skifta häftigt mellan oförskräckthet – ”vi har ändå medieetablissemanget, kulturvänstern och de liberala ledarskribenterna emot oss, so let´s go, let´s be provocative, let´s tell some truths!” – och överdriven taktisk ängslighet – ”vi är misstrodda från varje håll, så låt oss undvika alla provokationer och konflikter, låt oss bli omtyckta och gosiga!”

Så växlar Kd ofta mellan att vara de som å ena sidan alltid vill det snällaste och mest godhjärtade (och mest harmlöst intetsägande) i varje fråga och å andra sidan de som snabbast kan få blodet att koka över hos motståndarna.

Jag tror att Kerr – som är en av de bästa partipolitiska bloggarna i Umeå – och Kd i Umeå, under denna valrörelse har dessa ytterligheter viskandes i vardera öra. Hon viker inte från sitt kristdemokratskap, får inte ångest över att hamna i gräl och har inget emot att provocera vänstern, men närmar sig ibland frågor på ett formellt tjänstemannavis, med nervositet över att bli feltolkad.

Vad får väljare, utanför de trogna kärntrupperna, att lägga sina röster på Kd i Umeå? Hoppas de på en kristdemokratisk mission i vänsterstad? Vill de rösta på något slags medmänsklig, ofarlig, snäll kompetens? Tycker de att Kd behövs som socialkonservativt alternativ till moderaterna? Är det kristdemokratiska idéperspektivet en fördel eller nackdel, något som omgärdas med fördomar som måste motbevisas eller något allmänt accepterat som ger partiet dess själ? Teorierna är många, även inom Kd. Kerr har ett Angela Merkel-ideal på den ena axeln och ett Margaret Thatcher-ideal på den andra. Är det en perfekt mix eller en dubbelhet dömd att skära sig till slut?

Bli först att kommentera

Därför måste Hörnefors lyckas

Av , , Bli först att kommentera 0

Med tågresor associerar man gärna lite längre sträckor; en färd genom landskap som hinner skifta, småbygder som påminner om och övergår i varandra, gång på gång, i timmar, tills man slutligen befinner sig i en helt annan miljö än vid avresan.

Man kliver på tåget med förhoppning att hinna med lite av varje – läsa, sova, jobba, fika (nämnde jag sova?).

Men tåget mellan Umeå och Hörnefors är inte en sån tågresa. Det är en, för att tala stockholmska, pendeltågskvart. Från Umeå Östra till Hörnefors tar det drygt 15 minuter. Den som somnar redan i höjd med Strömpilen, riskerar att vakna upp i Övik. Inget ont om Övik, men Övik är inte Hörnefors.

I lördags, i samband med Hörneforsdagen, anordnades en debatt (full disclosure: jag var moderator) med ett antal av Umeås ledande kommunpolitiker om Hörnefors framtid. Hur blir det med den lokala demokratin när kommundelsnämnderna försvinner? Hur kan en ort som Hörnefors behålla både social och kommersiell service? Vad kan locka nya företag och därmed jobb till kommundelen – och vilken typ av företagande och industri? Och hur undviker man att fastna i sovstadsfällan – en plats att bo på men inget mer, med allt annat lokaliserat till centrala Umeå?

Hur kan Hörnefors dra nytta av den nya infrastrukturen? Hur borde Umeå kommun agera, och vad måste komma underifrån och lokalt? Vilka attityder i stadshuset i Umeå är skadliga för Hörnefors? Vilka attityder i Hörnefors är skadliga för Hörnefors självt?

Kring sådana frågeställningar kretsar framtidsdiskussionen. Och det finns skäl för många fler än bara Hörneforsbor och ansvariga umepolitiker att ägna den uppmärksamhet.

Mycket av debatten i Västerbotten just nu handlar om centrala Umeå, urbaniseringens motor, och om de hårdast utsatta glesbygdskommunerna i länet. Det finns goda grunder för uppmärksamhet i båda de riktningarna. Men allra intressantast, ur ett regionalt, nationellt och delvis internationellt perspektiv är kanske ändå framtiden kommundelar i Umeå som Hörnefors, Sävar och Holmsund/Obbola, och Umeå-nära kommuner som Vännäs, Vindeln, Bjurholm, Nordmaling och Robertsfors.

De – eller flera av dem – måste lyckas, annars ser det tungt ut för landsbygden i norra Sverige, annars stämmer inte teorierna om vilja miljöer det är som får det lättast att behålla befolkning, service och näringar kommande decennier.

Inte minst Hörnefors uppfyller många kriterier som brukar räknas upp för att en småskalig landsbygd ska ha framtiden för sig: närhet till en tillväxt- och universitetstad, goda kommunikationer, attraktiv naturmiljö, aktivt föreningsliv, stark lokalidentitet, intressanta boendemöjligheter.

Hörnefors ligger otroligt nära (och kommunalt i) Umeå, i vissa avseenden, men är ändå något eget och annat. Hörnefors de kommande tjugo åren blir på sätt och vis ett test för hela landsbygden.

Där måste det lyckas – annars är det kört.

 

Bli först att kommentera

Sharing economy – en hajp på tvärs mot alla ideologier

Av , , Bli först att kommentera 0

”Sharing economy” – om ni inte hunnit stötta på det superhajpade, trendande begreppet gör ni klokt i att knäppa på de ideologiska cykelhjälmarna redan nu.

Sharing economy är ett fenomen som kan få såväl liberala, som socialistiska och konservativa ekonomiska världsbilder att börja slira i riktning diket.

Men först: hur ska det översättas till svenska? Jag har stött på en rad varianter: delningsekonomi (direktöversättningen), poolekonomi, kollaborativ ekonomi, tillgänglighetsekonomi, självorganiserande konsumtion, gemensam konsumtion, samverkanskonsumtion. Alla goda försök, som tillsammans, men inte var för sig, fångar fenomenets dynamik och nyanser.

I grunden handlar sharing economy om modeller där människor via nätverk i första hand kan hyra, ibland även dela, låna eller byta, exempelvis bilar, tillfälligt boende, arbetsytor, verktyg och andra egendomar av varandra, istället för att äga dem var för sig.

Rachel Botsman, en av de mest uppmärksammade förespråkarna för den här utvecklingen, har kallat det för en ”en stor kulturell och ekonomisk kraft som förändrar inte bara vad vi konsumerar, utan hur vi konsumerar”. Det är bra sammanfattning av idén.

På många områden är tillgängligheten under ordnade former, det viktiga för människor, inte ägandet. Genom att förbli inom ramen för ett system av marknadsekonomi, inte statskontroll, kan sharing economy, i teorin, tillämpa den principen utan en baksida av politisk likriktning, maktkorruption och toppstyre.

Delningsekonomins effektiva resursanvändning kan frigöra medel för annat. De flesta kommer att använda dem för meningsfullare former av konsumtion, en del för att minska på sin totalkonsumtion. Men det blir i båda fallen en miljö- och hållbarhetsvinst. Resursslöseriet minskar. Livskvaliteten fördjupas.

Fenomenet är inte nytt förstås. Sharing-begreppets sammanlödning av ekonomiska, sociala och kulturella aspekter, spelade inte minst en viktig roll i fildelningsdebatten för ett antal år sedan. Och vägg i vägg med sharing ecenomy-trenden finns den växande betydelsen av det som på engelska kallas crowdfunding, på svenska gräsrotsfinansiering, av olika projekt eller satsningar som skulle ha svårt att få tillräckligt stöd på etablerade vägar.

Den ”många bäckar små-modellen” är nära släkting till sharing economy. Båda har blivit möjliga att genomföra storskaligt och högeffektivt tack vare den tekniska utvecklingen- framför allt genom internet.

Sharing economy kan i idealfallet förena ekonomisk effektivisering med skonad miljö, ökad individuell frihet med starkare social- och kollektiv samverkan, ett nyttjande av marknadsekonomins bästa sidor för att tygla ett par av kapitalismens sämsta instinkter. Hur bra låter inte det? Men det är, förstås, som alla begriper, för bra för att vara helt sant.

Många kritiker påpekar att det även finns stora, praktiska och principiella problem med ett sådant system. Vad händer med skatteintäkterna när gråzonerna i ekonomin ökar? Vad händer med arbetsrätt och kollektivavtal när etablerade branscher (som taxi och hotell), vars förhållanden reglerats och kontrollerats, kan gå under till förmån för helt oreglerade arbetsförhållanden där människor lättare kan utnyttjas. Några av de ledande sharing economy-organisatörerna har snabbt, som Der Spiegel skrev i förra veckan i en stor artikel om sharing economy, med rubriken ”Kalifornisk kapitalism”, visat sig vara knallhårda, affärsinriktade lobbyister. De sociala följderna av den nya trenden är oklara.

Sharing economy hotar att förvirra många gamla trogna, beprövade kartor och kompasser gällande konsumtion, ägande, företagande, fackföreningar, lönebildning, skattesystem, arbetsmarknad, arbetsrätt, kollektivavtal, statliga regleringar, miljölagstiftningar och ekonomisk riskfördelning.

Det kommer, när euforin klingar ut i eftertanke, att bli ett djupt kontroversiellt och omstritt fenomen, på tvärs mot invanda konfliktlinjer. Vänster kommer att debattera med vänster, liberaler med liberaler, höger med höger.

I sharing economy-modellen finns mycket konstruktivt att skörda för flera idériktningar. Men också åtskilligt att bränna sig på för godtrogna och lättbländade. Den har parallella inslag av progressiv möjlighet och reaktionär fälla.

Fullt ut genomfört skulle sharing economy i praktiken innebära ett systemskifte som kan mötas av lika högt jubel från utvecklings-, konsumtions- och tillväxtkritiska vänsterrörelser som från lätt anarkistiska, reglerings- och statskritiska nyliberaler.

Men som ett inslag bland flera i en marknadsekonomisk helhet, kan sharing economy också framstå som en tilltalande utveckling för ekonomisk effektivitet, social sammanhållning och miljöhänsyn; en bra kompromiss i mitten.

Eftersom delnings-, självorganiserings- och kollaborationstrenderna är här för att stanna i samhället, talar allt för att även den mer organiserade formen av sharing economy kommer att öka i betydelse på 2000-talet. Det kommer att ställa politik och medborgare inför intrikata dilemman. Ett gott råd: Gå inte på hela hajpen. Var inte naiv. Inse farorna. Men bejaka trots det möjligheterna som finns i sharing economy om balansen blir rätt.

Och oavsett om stämningen blir euforisk eller kritisk, behöver vi en snillrik svensk översättning.

Kommer nån på nåt bra – dela gärna.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 23 augusti

Av , , Bli först att kommentera 0

Sommarhettan har övergått i brusiga regn. Det kan vara dygnets räddning att stå vid öppet fönster en stund och lyssna till smattret, med stänken mot kinden och stänken mot själen. En regndikt jag tycker mycket om är skriven av franske poeten Yves Bonnefoy, och återfinns i svensk tolkning av Lasse Söderberg, i samlingen ”Språket, stenarna” (2012):

”I en annan tid, mina vänner,/ skulle vi plötsligt,/ utan att längre säga något, ha lyssnat/ till nattregnets brus på de torra tegelpannorna./

Vi skulle ha sett herden huka/ under störtskuren och springa/ med huvudet skyddat av säckväv/ för att samla in sin hjord. Vi skulle ha trott/ att blixtnedslagets kniv ibland/ kunde slinta av barmhärtighet/ på världens ulliga rygg./

Vi skulle ha fått en skymt av hur/ alla drömmar skingras varje gång det blir gryning/ och guldkrönta nedlägger/ sin gnistrande gåva bredvid en nedkomst.”

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Mattias Larsson (C)

Av , , Bli först att kommentera 0

Vågar centern någonsin att söka tippa vågskålen?

I början av strategispelet Civilization får man välja vilken historisk civilisation man vill utveckla från första byn, genom de olika epokerna och in i modern tid. Varje civilisation har speciella tyngdpunkter, ledare och enheter som ger fördelar på vissa områden och nackdelar på andra. Beroende på vilken man väljer kan utvecklingen – tekniskt, politiskt, vetenskapligt, kulturellt, militärt – ta vitt skilda banor.

Alla profiler har någon form av slagsida. På ett par punkter måste man oundvikligen bestämma sig för att låta det bästa bli det godas fiende, i ett vågstycke och experiment, ett ögonblickets illusoriska entusiasm.

Den perfekta balansen finns inte. Funnes den skulle spelupplevelsen snabbt bli sval och smal.

I verklighetens politik är den perfekta balansen också en hägring. De som söker den, utan att någonsin lacka ur, framstår gärna som alltför ängsliga, överflödiga och lite snusförnuftiga.

Av alla fullmäktigepartier i Umeå är centerpartiet kanske det som vore svårast att typecasta i ett Civilization-sammanhang, att förknippa med bestämda ensidigheter och slagsidor som skiljer sig starkt åt från andras, att tillskriva hänförelsen som krävs för att driva en principfråga så tveklöst det bara går, likgiltigt om det uppfattas som obalanserat.

Centerpartiet i Umeå uppträder ofta som att det vill vara myntets båda sidor samtidigt. Att inte låta det bästa bli det godas fiende är ordspråket som skulle kunna hänga broderat ovanför partilokalens kaffebryggare.

Utan att ha räknat på saken är magkänslan att inget annat av fullmäktigepartierna i Umeå på senare år provocerar fram så få repliker i lokala ärenden, eller har så svårt att bli kärnfullt citerade efteråt, som just centerpartiet.

Det är som om C ofta varken tillhör en ideologisk majoritet eller ideologisk minoritet i sakbataljerna, utan är lite både och; ibland varken eller. Det kloka och lite mesiga kan vidröra varandra.

Av alla fullmäktiges gruppledare finns det ingen som så saknar egenskapen politisk grälsjuka, otålighet och fåfänga, som Mattias Larsson.

Få kan charma en kongresspublik lika skickligt som han. Eller sammanfatta ett ärende lika lugnt och utan att klösa i sår, så att ingen omedelbart protesterar mot orimliga vantolkningar.

Men för ett parti och en toppkandidat som inte tillhör den styrande majoriteten, och alltså inte kan gå till val på att balansera fram kompromisser utifrån en styrkeposition, är det inte nödvändigtvis enbart positiva egenskaper.

Centerpartiets historiska och uttjatade dilemma, förstärkt för varje decennium som den gamla landsbygden tappat i styrka och förändrat karaktär, är partiets ideologiska osäkerhet.

Centern bottnar inte, jämfört med andra partier, i bestämda principer så mycket som i bestämda miljöer. Samhällsanalysen utgår ofta från kartor och geografi, värderingen av olika bygder, inte övergripande ekonomiska, politiska, sociala stridsfrågor.

Det har förändrats på senare år, när C på riksplanet mer förbehållslöst bejakat en marknadsliberal inställning, återlanserat ett försvar av exempelvis den privata äganderätten och vidgat profilen i moderna livsstilsfrågor.

Men på lokala nivåer runt om i landet är centerpartiet mindre ideologiskt spetsigt, och mer pragmatiskt trubbigt – av övertygelse och tradition. Det gör att centern kan uppfattas ha färre riktiga profilfrågor, där man vill driva på en förändring eller säga tvärnej, än andra lokala partier. Och då blir de profilfrågor som finns kvar, helt avgörande.

I Umeå dominerar centerpartiet ett område av debatten: Det som har med byarna, kommundelarna och ytterområdena att göra, lokal service och små enheter på avstånd från Umeå centrum. Umeås egna landsbygdsfrågor, skulle man kunna säga. Den rymmer viktiga principiella dimensioner om småskalighet, decentralisering och mångfald, och berör ekonomi- och tillväxt utifrån ett annat perspektiv än det många andra fastnar i. Där har centern sin uppgift.

Problemet är att såna ärenden lätt ses som isolerade, punktvisa och intressanta bara för de direkt berörda. Då är väljarunderlaget begränsat. Om inte Mattias Larsson lyckas förklara varför byafrågor är viktiga kommunövergripande, även för Umeås centralort, kommer relativt få att lyssna. Om bilden i övrigt är av ett parti med oklar funktion och drivkraft, räcker inte frånvaron av grälsjuka som skäl för en röst.

Larsson måste få Umeås inre landsbygdsfrågor att kännas ideologiskt heta, upprörande och ödesmättade för fler umebor. Söka tippa vågskålen i debatten snarare än att instinktivt värna balansen.

Bli först att kommentera

Om toppkandidaterna i Umeå – Nasser Mosleh (Mp)

Av , , Bli först att kommentera 0

Umegröna: Först i Mångsbodarna – stukade i Mora

Om miljöpartiet i Umeå vore en Vasaloppsåkare, skulle det ofta vinna spurtpriset i Mångsbodarna, men börja halka efter när täten når Eldris. Optimistiska i Sälen, där debatten börjar, men stukade i Mora, där besluten klubbas, har varit grundmönstret senaste åtta åren för de gröna i umepolitiken.

Många egna utspel och förslag, mycket flit i det offentliga samtalet, men ingen verklig makt i rummen och diskussionerna där avgörandet sker. Inget riktigt djupt inflytande, inga hållfasta allianser med andra, ingen tydligt strategi för att hitta bredare stöd som lyfter initiativ till förverkligande.

I politikens långa färd + lokalt som nationellt – från förslag till beslut, från ensam idé till majoritet, är det lätt att fastna halvvägs, om man saknar valla, strategi och support för hela loppet. Den som syns och agerar mest i början, är sällan den som tar hem det till slut.

Eller uttryckt på ett annat sätt: de ledamöter som kan påvisa kvantitativ politiska aktivitet – många motioner, många tal, många artiklar, många frågor – är ofta dem som befunnit sig längst från makt och inflytande bakom kulisserna. Det är ibland inte effektivt arbete som syns som fina staplar i tabellerna, så mycket som maktlöshet.

Mellan yttre, mätbar aktivitet och reell påverkan över besluten, råder ofta ett direkt motsatsförhållande. Politiker vars ansträngningar syns mest utåt kan vara dem som lämnat minst spår efter sig i sak. Antingen för att de är i tydlig opposition, för att ingen lyssnar på dem eller för att de saknat maktstrategier.

Att en riksdagsledamot skrivit många motioner och interpellationer bedöms i politiskt initierade kretsar därför snarast som något negativt, ett oroväckande tecken.

Riktigt på samma sätt fungerar det inte i kommunpolitiken. Där är yttre ledamotsaktivitet ofta högre värderad, eftersom det offentliga samtalet på lokal nivå inte är lika kompakt, stereotypt och överbefolkat som på nationell nivå.

Och vilket slags flit väljarna borde värdera högst + enskilda, isolerade initiativ eller effektivt, reellt inflytande + är en svår fråga. Båda typerna behövs. Många visioner börjar i opposition, långt från makten, för att först över tid förvandlas till norm och självklarheter.

Men för miljöparti i Umeå har tiden kommit när partiet rimligen borde vara extremt trött på spurtpriser i Mångsbodarna, och omättligt suget på doften i Moraparken av väntande lagerkrans.

Nasser Mosleh, tänkvärd och sympatisk att prata politik med – kanske skulle han vara den intressantaste sommarprataren i radio av fullmäktiges gruppledare – borde, liksom sitt parti, längta efter att få vara med och styra i en lokal regeringsallians.

Där V med sina sju mandat ibland nästan tycks ha mer att säga till om, ideologiskt och principiellt, än S med sina 25 mandat, framstår Mp med sina sex mandat stundom som mer isolerat än något annat fullmäktigeparti, förutom arbetarpartiets ensamma ledamot.

Universitetsstaden Umeå borde egentligen vara hemmaplan för miljöpartiet, minst lika mycket som, om inte mer än, för vänsterpartiet. Det faktum att Umeå är en tillväxtstad och + trots budgetproblem – har relativt stora resurser, gör miljöfrågan extra laddad här. Där man skapar och gestaltar nytt i en stad, kanske med lösningar för femtio år framåt, prövas de vackra orden om hållbar planering. Då måste man finnas med när besluten tar form. Kluvenhet till regeringsansvar är inte förenligt med ansvarstagande för miljön, när ställningstaganden görs som lägger fast förutsättningar för flera decennier.

Skälet till att de gröna underpresterar i umevalen, får igenom förhållandevis lite och har svårt att bilda koalitioner, är uppenbart, hur illa miljöpartisterna än tycker om att höra det: Den interna splittringen, osäkerheten var makten i partiet ligger, den personella turbulensen, har slitit på förtroendet. Miljöpartiet uppfattas som fullmäktiges mest svårbedömda parti.

Att åstadkomma en större grad av stadga i partiets inre liv, och att för partiets räkning nå djupare, mer kontinuerligt inflytande över de formella besluten, hellre än mer uppmärksamhet för isolerade förslag, är den utmaning Nasser Mosleh och Mp står inför.

Att inte fastna halvvägs i det slitiga långlopp mellan idé och resultat, som all politik är.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 16 augusti

Av , , Bli först att kommentera 0

Hela Robin Williams skådespelarkonst balanserade på avgrunden mellan gappskratt och gråt, mellan det euforiska och det djupt melankoliska, mellan själfull humor och tragisk klarsyn. Fånga dagen var ena sidan av myntet. Blev fånga slutet den andra?

I minnestexten över Williams i Die Zeit jämför Peter Kümmel honom med en gestalt hos Elias Cannetti, som bara kan sova i närheten av faror, i riskfyllda situationer.

Williams, skriver Kümmel, kunde verka otröstlig, ”en känslig, sömnlös man, som ingenting undgick och som led av ett övermått på information. Till det övermåttet hörde vetskapen om att det finns för mycket lidande och för lite tröst i världen.”

Bli först att kommentera