När är ett liv inte längre värt att fortsätta leva?

Som hos de flesta andra gick mina tankar direkt till Döda Poeters Sällskap, när beskedet kom att underbare, gudabenådade, melankoliske och av sin egen kreativitet jagade skådespelaren Robin Williams begått självmord, 63 år gammal.

Kanske har ingen annan film på senare decennier, inget annat konstverk, hjälpt så många till åtminstone en gnutta mer ärlighet, kurage, nyfikenhet, mod och frihet, som just Döda Poeter.

Williams inspirerade och mångsidiga gestaltning av läraren John Keating – allas drömpedagog och bildningsideal från det ögonblick filmen projicerades på en duk för första gången – kommer människor att återvända till så länge det finns något enda hopp kvar för humanism, självförverkligande och skapande.

Men den som bara kollat in de korta klipp med höjdpunkter åtskilliga av oss länkat senaste dagarna, kan lätt få intrycket av en visserligen allvarlig, i grunden charmerande feel good-film, med ett helgjutet, enkelt, okontroversiellt budskap om frigörelse, individualism, tolerans och att bejaka livet.

Carpe Diem – fånga dagen! O Captain, my Captain! Vid det dröjer minnet. Som om filmen ändå på något sätt slutar lyckligt. Som om det livsbejakande ensamt triumferar. Det är en halvsanning.

Vad som nästan helt bländas ut när höjdpunkterna återberättas, är att det är en film inte bara om livet, utan lika mycket om döden. Redan i början av den första lektionen, när Keating samlar klassen framför bilder på tidigare, nu avlidna årgångar ur skolans historia, talar han om hur det gäller att bejaka livet, medan det finns tid, innan man ”slutar andas” och blir ”föda för maskar” i jorden. Hans carpe diem-appell till eleverna stirrar inte bara livet i vitögat, utan är också en hållning fullt medveten om döden. Han betonar den direkt. Det finns svärta, allvar, risk i all frihet. Livet kan flamma upp och betyda så innerligt mycket, just därför att döden finns. När man bejakar tillvaron, erkänner man att den förr eller senare tar slut.

”O captain, my captain” är ett utrop hämtat från Walt Whitmans dikt om den mördade Abraham Lincoln. Och den gradvisa frigörelse från konventioner, kvävande normer, hierarkier och etablissemangets förväntningar som Mr Keating sätter igång hos sina elever slutar med Neils självmord när Neil inser att han inte kommer att kunna leva sitt eget liv fullt ut. När vägen till till teatern stängs och dörren till militärhögskolan tvångsöppnas. När carpe diem inte längre är möjligt.

Neils självmord visar att det livsbejakande är en kamp, på ibland svåra villkor. Carpe diem-idealet, om man söker göra det till sitt utan kompromisser, kan vara att balansera på en knivsegg, i en hård, konformerande, elak värld.

Filmen, om man tar den på allvar, skyggar inte för en besk frågeställning.

Robin Williams tog sitt liv, sannolikt utlöst av depression, drogproblem och ytterligare sjukdomsbilder i farlig, och vid självmord vanligt förekommande kombination. Jag skrev mer ingående om den moderna självmordsproblematiken i en krönika här på sidan 17 maj för den som vill läsa mer om det.

Självmord, likgiltigt hur kända och älskade de iblandade är, ska inte instrumentaliseras slarvigt i andra debatter. Men Robin Williams död har ändå, sedan uppgiften kom att han diagnosticerats av Parkinson kort tid innan, blivit en ny utgångspunkt för diskussionen om synen på livet och döden i välståndssamhället. Det är ett ämne jag tror kommer att växa i betydelse för varje decennium.

Dels i takt med att ålderdomen som livsfas förändras och förlängs allt mer. Frågor kring aktiv dödshjälp, livsuppehållande vård, makten över inte bara det egna livet utan också den egna döden, är etiska och politiska debatter bara i sin linda. Med tanke på alla äldre i framtiden som kommer att fundera över hur de sista åren ska avrundas och slutet gestaltas behövs den etiska debatten kring detta fördjupas och intensifieras.

När en människa vädjar om att slippa sluta sina sista år i tilltagande lidande, sönderfall och hjälplöshet + kanske rentav redan tidigt i ett sjukdomsförlopp – hur ser vi på det? Vem ska ha sista ordet? Hur starkt går det att hävda teoretiska principer kring rätten till den egna döden, när risken för missbruk, tragiska missförstånd och felbedömningar finns, som aldrig går att göra ogjorda?

Dels i takt med att ungdomars självkänsla och normer om vad som ger ett liv värde sätts under ny, skev press genom de sociala mediernas halvoffentlighet med kändis-, framgångs- och bekräftelsehets i mediesamhället och inom kompiskretsar. Unga mobbingoffer på nätet som tar livet av sig, är hjärtskärande händelser vi inte hört om för sista gången.

Livets slutskede i hög ålder är förstås ett väldigt svårt, dock helt annat etiskt fält än unga självmord som alltid är enbart tragiska. Men de har många outtalade tabun gemensamt.

Inte minst för de som tycker att frågan om när ett liv inte längre är värt att leva är otäck och oacceptabel – och avskyvärd mot bakgrund av den kamp för livet som pågår i världens krigshärdar – är det dags att ta tag i ett samtal som kommer att prägla 2000-talet i välståndsländer.

Livet och döden – vad är heligt orörbart, när vi formulerar värderingar, människosyn och etiska utgångspunkter? Vad ger ett liv dess värde? Vad utgör en död?

Om vi blir bättre på att allmänt diskutera såna frågor med allvar och lyhördhet kommer vi också att bli bättre på att nå fram i tid till människor i inre kris.