Om toppkandidaterna i Umeå – Mattias Larsson (C)

Vågar centern någonsin att söka tippa vågskålen?

I början av strategispelet Civilization får man välja vilken historisk civilisation man vill utveckla från första byn, genom de olika epokerna och in i modern tid. Varje civilisation har speciella tyngdpunkter, ledare och enheter som ger fördelar på vissa områden och nackdelar på andra. Beroende på vilken man väljer kan utvecklingen – tekniskt, politiskt, vetenskapligt, kulturellt, militärt – ta vitt skilda banor.

Alla profiler har någon form av slagsida. På ett par punkter måste man oundvikligen bestämma sig för att låta det bästa bli det godas fiende, i ett vågstycke och experiment, ett ögonblickets illusoriska entusiasm.

Den perfekta balansen finns inte. Funnes den skulle spelupplevelsen snabbt bli sval och smal.

I verklighetens politik är den perfekta balansen också en hägring. De som söker den, utan att någonsin lacka ur, framstår gärna som alltför ängsliga, överflödiga och lite snusförnuftiga.

Av alla fullmäktigepartier i Umeå är centerpartiet kanske det som vore svårast att typecasta i ett Civilization-sammanhang, att förknippa med bestämda ensidigheter och slagsidor som skiljer sig starkt åt från andras, att tillskriva hänförelsen som krävs för att driva en principfråga så tveklöst det bara går, likgiltigt om det uppfattas som obalanserat.

Centerpartiet i Umeå uppträder ofta som att det vill vara myntets båda sidor samtidigt. Att inte låta det bästa bli det godas fiende är ordspråket som skulle kunna hänga broderat ovanför partilokalens kaffebryggare.

Utan att ha räknat på saken är magkänslan att inget annat av fullmäktigepartierna i Umeå på senare år provocerar fram så få repliker i lokala ärenden, eller har så svårt att bli kärnfullt citerade efteråt, som just centerpartiet.

Det är som om C ofta varken tillhör en ideologisk majoritet eller ideologisk minoritet i sakbataljerna, utan är lite både och; ibland varken eller. Det kloka och lite mesiga kan vidröra varandra.

Av alla fullmäktiges gruppledare finns det ingen som så saknar egenskapen politisk grälsjuka, otålighet och fåfänga, som Mattias Larsson.

Få kan charma en kongresspublik lika skickligt som han. Eller sammanfatta ett ärende lika lugnt och utan att klösa i sår, så att ingen omedelbart protesterar mot orimliga vantolkningar.

Men för ett parti och en toppkandidat som inte tillhör den styrande majoriteten, och alltså inte kan gå till val på att balansera fram kompromisser utifrån en styrkeposition, är det inte nödvändigtvis enbart positiva egenskaper.

Centerpartiets historiska och uttjatade dilemma, förstärkt för varje decennium som den gamla landsbygden tappat i styrka och förändrat karaktär, är partiets ideologiska osäkerhet.

Centern bottnar inte, jämfört med andra partier, i bestämda principer så mycket som i bestämda miljöer. Samhällsanalysen utgår ofta från kartor och geografi, värderingen av olika bygder, inte övergripande ekonomiska, politiska, sociala stridsfrågor.

Det har förändrats på senare år, när C på riksplanet mer förbehållslöst bejakat en marknadsliberal inställning, återlanserat ett försvar av exempelvis den privata äganderätten och vidgat profilen i moderna livsstilsfrågor.

Men på lokala nivåer runt om i landet är centerpartiet mindre ideologiskt spetsigt, och mer pragmatiskt trubbigt – av övertygelse och tradition. Det gör att centern kan uppfattas ha färre riktiga profilfrågor, där man vill driva på en förändring eller säga tvärnej, än andra lokala partier. Och då blir de profilfrågor som finns kvar, helt avgörande.

I Umeå dominerar centerpartiet ett område av debatten: Det som har med byarna, kommundelarna och ytterområdena att göra, lokal service och små enheter på avstånd från Umeå centrum. Umeås egna landsbygdsfrågor, skulle man kunna säga. Den rymmer viktiga principiella dimensioner om småskalighet, decentralisering och mångfald, och berör ekonomi- och tillväxt utifrån ett annat perspektiv än det många andra fastnar i. Där har centern sin uppgift.

Problemet är att såna ärenden lätt ses som isolerade, punktvisa och intressanta bara för de direkt berörda. Då är väljarunderlaget begränsat. Om inte Mattias Larsson lyckas förklara varför byafrågor är viktiga kommunövergripande, även för Umeås centralort, kommer relativt få att lyssna. Om bilden i övrigt är av ett parti med oklar funktion och drivkraft, räcker inte frånvaron av grälsjuka som skäl för en röst.

Larsson måste få Umeås inre landsbygdsfrågor att kännas ideologiskt heta, upprörande och ödesmättade för fler umebor. Söka tippa vågskålen i debatten snarare än att instinktivt värna balansen.