Ord inför helgen, 30 augusti

Ur dikten ”Utsikt med sandkorn”, av Wislawa Szymborska (översättning Anders Bodegård):

”Vi kallar det sandkorn./ Men det kallar sig självt varken sand eller korn./ Det klarar sig utan namn/ av allmänt, särskilt,/ flyktigt, beständigt,/ felaktigt eller riktigt slag./

Vad hjälper vår blick, vår beröring?/ Det känner sig inte betittat eller berört./ Och att det har fallit på fönsterblecket/ är ett äventyr bara för oss, inte för det./

För det är det detsamma som att falla var som helst,/ utan att vara säker på om det redan fallit/ eller faller än./

Från fönstret är det en vacker utsikt över sjön,/ men utsikten ser inte sig själv./ Färglöst och formlöst,/ ljudlöst, doftlöst/ och smaklöst har den det här i världen./

(…)

Och allt under en himmel av naturen himmelslös,/ där solen går ner utan att alls gå ner/ och gömmer sig utan att gömma sig bakom ett ovetande moln./ Vinden sliter i det utan några andra skäl/ än att den blåser.”