Den här mandatperioden började inte bra

Av , , Bli först att kommentera 0

Hur kommer historikerna att blicka tillbaka på vad som ägde rum i riksdagen, 29 september 2014? Jag håller det inte för omöjligt att gårdagens talmansvotering med tiden kommer att tillskrivas större symbolisk betydelse än statsministeromröstningen som väntar.

Utgör valet av Björn Söder, Sd, till andre vice talman, en av de avgörande sprickorna i den damm som hittills bromsat sverigedemokraternas gradvisa transformation från extremstämplat tabu i marginalen till ett parti bland andra, nu med höga representativa uppdrag i hela nationens namn?

Var det ett oförlåtligt och naivt misstag av den breda riksdagsmajoriteten? Klamrade man sig fast vid en gammal, hygglig, snäll praxis som inte längre är relevant i ett nytt, svårare, farligare partipolitiskt landskap?

Eller kommer det i efterhand att framstå som mittpunkten i en sverigedemokratisk riksdagsparentes av uppgång och fall? Visar sig neutral behandling, formellt inflytande och representativt ansvar vara precis vad som behövs för att partiet ska spricka i solen och förlora sina möjligheter att utan ansträngningar suga åt sig antietablissemangsröster?

Var det en avvägd, balanserad fälla gillrad för Sd av de övriga partierna, som insett efter många felgrepp att tabun och isolation ofta kan vara de effektivaste och mest skyddande växthusen för främlingsfientliga partier?

Det finns kloka, politiskt mycket initierade bedömare bakom båda scenariorna ovan.

Under tre utdragna, slutna omröstningar irrade övriga partier igår obeslutsamt i gränslandet mellan principiellt avståndstagande och pragmatisk resignation inför tanken på en sverigedemokratisk vice talman.

Man såg till att något formellt kunde ske, samtidigt som man försökte ta avstånd från att det skedde.

Det låg en kväljande stämning av handfallenhet och tvekan över alltihop. Man ville inte rösta för, men inte heller rösta mot. Jag tror tyvärr inte att det bådar gott för framtiden.

Den stora majoriteten, från S till M, hade redan på förhand accepterat att Sd, som tredje största parti, skulle få en av talmansposterna, i enlighet med etablerad praxis.

Men efter krav om sluten omröstning från vänsterpartiet + som hedervärt avvek från de andra i sitt motstånd mot föreställningen att Sd hade automatisk rätt till en vice talmanspost + blev det också en demonstration av våndan inför konsekvensen av samma beslut.

En vånda som knappast blev mindre av att Sd:s val kandidat var Björn Söder – en politiker vars uttalade värderingar, uppträdande och ideologiska instinkter en riksdagsmajoritet inte rimligen kan, och under inga omständigheter borde, anse lämpliga för och värdiga ett andre vice talmansuppdrag i Sveriges riksdag.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att riksdagsmajoriteten hade mycket goda avsikter med sin strategi vid gårdagens talmansval. Och självklart ska Söder ges samma chans som de andra valda att bevisa sig i uppdraget, när han nu fått förtroendet i fullt legitim, demokratisk ordning.

Men omröstningen måste trots det kunna debatteras och diskuteras efteråt, och jag befarar för egen del att riksdagsmajoritetens vägval i efterhand snarare kommer att framstå som en helt onödig, principlös eftergift. Ett i raden av misstag – längs hela skalan från uppjagad hysteri, via elitistiskt förakt av vissa sociala miljöer till grov underskattning av att ideologier faktiskt har konsekvenser + när det gäller bemötandet av Sd i svensk politik och debatt.

Det är alltid lättare med facit i hand, att kategorisera och betygsätta politiska strategier.

Men det finns inget facit att bläddra i till kvällsteet ännu. Ingen visshet om hur det blev att svepa som trygg filt om ryggen. Vi paddlar mitt i forsen, för glatta livet, med tusen komplicerande faktorer att överblicka. Alla beslut, vägval, paddeltag, får små eller stora konsekvenser som över tid formar en ny verklighet. Det är en påfrestning, en stress och ett ansvar, av det slag som varje politisk generation förr eller senare tvingas hantera.

Ingen av oss har – i arbetet här och nu för att värna ett öppet, liberalt, tolerant mångfaldssamhälle, för vilket det finns ett stort, jag vill påstå historiskt sett stadigt växande stöd i Sverige – något annat att hålla i handen än vittnesmål från samtiden, erfarenheter från förr och de värderingar vi ytterst vill ska vägleda avgörande beslut när läget är oklart och mycket står på spel.

Verklighetsbilder, pragmatiska avväganden och principiella kompasser.

När vittnesmålen skär sig från varandra, bedömningarna går isär och pragmatismen stirrar rakt ner på tåspetsarna i rädsla för att förlora sig i dimman framför, är det de övergripande värderingarna som måste få fälla avgörandet. Vad säger värderingarna i det här fallet, när det gäller talmansvalet?

Sverigedemokraterna ska behandlas demokratiskt korrekt, strikt utifrån sitt valresultat och sina mandat.

Och stödet för partiet måste förstås och analyseras lyhört och på djupet + ur sociala, ekonomiska och maktstrukturella perspektiv + så att det kan förebyggas inför kommande val genom riktig, konkret politik för jobb, välfärd, investeringar, makt och nya framtidsutsikter i utsatta, marginaliserade delar av det svenska samhället.

Det är dags att se det kontraproduktiva i och sluta svärma okritiskt för de meningslösa jippona som ständigt präglar arbetet mot Sd, de antiintellektuella mediekampanjerna, den navelskådande självgodheten på sociala medier i vänkretsar där alla redan tycker lika.

Tiden är inne för vuxen politik och samhällsanalyser med tyngd och förankring.

Men just därför ska Sd:s representanter också tas på allvar och respekteras i så mening att de tas på orden. Till ett korrekt bemötande hör att utgå från att de menar vad de säger, att deras ledande företrädare bottnar i sina utspel, sina offentliga scener och val av profilfrågor.

Det är en avgörande skillnad mellan att vara lyhörd – inte sakligt eftergiven – inför sociala verkligheter bakom ett valresultat å ena sidan, och att vara sakpolitiskt och ideologiskt eftergiven inför ett extremt partis valda företrädare å andra sidan.

Sverigedemokraterna är ett parti på riktigt, som inte hymlar om sina principiella drivkrafter, sina politiska mål och sin aggressivt fientliga syn på mångfald och tolerans i öppna, liberala, samhällen.

Det måste rimligen få konsekvenser i en fråga som talmansvalet, där höga, symboliskt viktiga representanter för hela Sverige utses.

Än sen då, om det finns en praxis – formad i en helt annan och mer idyllisk, konsensusbetonad parlamentarisk verklighet – att talmansposterna ska fördelas efter partiernas storlek. Helt nya, från tidigare konsensus radikalt avvikande ideologiska inslag i riksdagen måste givetvis föra med sig en kritisk diskussion om pragmatiska sedvanor utan stöd av tvingande regler.

Är en gammal ordning fortfarande försvarbar i den stora, folkvalda majoritetens ögon, när konsekvenserna blir att samma majoritet gör allt för att undvika att behöva förknippas med ett beslut man själv godkänt och gett fritt spelrum?

Valet av talmän i Sveriges riksdag är politik, och borde aldrig utföras helt värderingsfritt. Majoriteten ville väl, men tog en stor risk i går.

Den här mandatperioden började inte bra.

Bli först att kommentera

Förtroende – både pr-floskel och en demokratins ådra

Av , , Bli först att kommentera 0

Förtroende är ett modeord med högkonjunktur just nu; en abstrakt pr-floskel och besvärjelse som nödutgång för alla oväder, konflikter och spänningar i det moderna samhället.

Att bära någons eller mångas förtroende räknas som en svårslagen politisk merit. Det anses skänka legitimitet och trovärdighet bortom rena fakta och sakförhållanden. Förtroende är flytvästen alla vill ha på sig när sjön går.

Att lova söka återställa ett förlorat förtroende är nästan alltid det första löftet från makthavare, auktoriteter, institutioner och branscher i akut kris.

Att hänvisa till ett ömsesidigt förtroende som en sista ljusglimt när det mesta verkar hopplöst hör till varje ansträngd diplomatis standardrepertoar.

Men det är inte bara en floskel. För samtidigt är den starka väven av grundläggande förtroenden, på många nivåer och i oräkneliga situationer, mellan människa och människa, och mellan människa och samhälle, en demokratins och det humana samhällets åder.

Nästan allt i nyhetsflödet handlar på ett eller annat sätt om förtroende. Förhandlingarna om regeringsbildningen i Sverige. Kampen mot Ebolaepidemin i Västafrika, både inom de drabbade samhällena gentemot räddningsinsatser, myndigheter och vårdinstitutioner och i vädjandet till omvärlden att inte av misstro stänga ner sina reguljära kommunikationer med Afrika på ett sätt som förvärrar krisen. Alla internationella konflikter i krigshärjade områden. Diskussionen om övervakningsekonomin och avlyssningssamhället. Bank- och finanssektorns försök att återupprätta sina rykten efter krascherna.

Förtroendebegreppet återkommer överallt. Det är skälet till varför forskare börjar uppmärksamma det mer, söker ge det en djupare innebörd.

En av dem som skrivit ingående och kritiskt om förtroendehypen i det moderna samhället är den tyska historiken Ute Frevert i boken ”Vertrauensfragen. Eine Obsession der Moderne”. (Förtroendefrågor. En modern fixering.) Det är en högintressant, kritisk genomgång av hur förtroende blivit ett instrumentaliserat, överskattat och ytligt modeord inom politik, näringsliv, livsstilsråd och marknadsföring, och hur det tömts på innehåll. Hon för också ett resonemang om skillnaden mellan förtroende som något man väljer att ge aktivt till andra, och tillförsikt, som är något man har mer passivt, generellt och mållöst. Förtroende, när det är på riktigt, är en fråga om frihet, integritet och jämlikhet i relationen mellan människor.

I senaste numret av Times Literary Supplement diskuterar den brittiske historikern Geoffrey Hosking bland annat Freverts bok, som han berömmer, men menar underskattar förtroende som en viktig form för mänsklig solidaritet fri från maktstrukturer och rationella val.

Nyare historiska erfarenheter, skriver Hosking, visar hur viktig den formen av solidaritet är. Han recenserar också en ny, tankeväckande tysk forskningsantologi – ”Was ist Vertrauen?” (Vad är förtroende?) – med historikern Jörg Baberowski som redaktör, där förtroendebegreppet undersöks tvärvetenskapligt av statsvetare, historiker och jurister. Hosking noterar ett centralt resonemang i Baberowskis inledning, som jag tycker att han fångar bra. I de flesta moderna västsamhällen gör en effektiv stat kombinerad med stabila, pålitliga institutioner, expertsystem och sociala konventioner ”det möjligt för oss att navigera våra liv bland ofta okända människor utan att hela tiden behöver fatta komplexa beslut om ”den andra” och om hur vi ska uppträda.”

Ett allmänt, utbrett socialt förtroende, stärkt av positiva erfarenheter och grundläggande beteendenormer, skapar trygghet. Föreligger ett sånt förtroende blir det lättare att hantera mångfald, bilägga konflikter och bejaka möten med andra.

I samhällen där den tryggheten och det allmänna sociala förtroendet saknas som utgångspunkt, och där samhällets gemensamma institutioner är svaga eller starkt ifrågasatta, måste förtroende byggas upp mer från fall till fall, i varje ny situation. I sådana miljöer är rädslan inför det avvikande starkare. Spelregler som alla litar på följs och upprätthålls saknas. Då ökar risken för främlingsfientlighet i mötet med andra, och för våldsamheter och övergrepp.

Men det finns ett annat sätt att se på begreppen också. Är misstroende egentligen motsatsen till förtroende? Nej, svarade filosofen Martin Hartmann när Tina Hildebrandt ställde den frågan i Die Zeit för några veckor sedan:

”Misstroende är en engagerad hållning. Den som misstror, vill fortfarande något, har fortfarande intressen, vill fortfarande få igenom något. I det avseendet kan förtroende innefatta en nyttig portion misstroende. Motsatsen till förtroende är egentligen likgiltighet. Misstroendet och förtroendet tar slut, när vi inte längre har något att säga varandra.”

Det är farligt när förtroende blir till misstroende i ett samhälle. Men så länge vi fortsätter tala med och lyssna på varandra, finns chansen att återupprätta det i mångfald och fördragsamhet. Det farligaste är när samtal avbryts, fiendebilder kokar över.

I en underbar föreläsning – sök den på YouTube – som Bill Clinton höll vid Georgetown University förra året, om det goda, globala medborgarskapet på 2000-talet, var hans avslutande råd till studenterna, att lära sig lyssna och vara intresserade av andra människors berättelser bortom den egna verkligheten, och att lära sig umgås konstruktivt, värdigt med dem som tycker olika. Ett bättre råd kan man inte ge unga människor i det nya seklet.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 27 september

Av , , Bli först att kommentera 0

Sydafrikanska poeten, romanförfattaren och barnboksförfattaren Patricia Schonstein Pinnocks klara, enkla dikter om krig och flykt, översatta till svenska av Yvonne Blank, i ”okänt barn och andra dikter” (2006), är starkt gripande. En av dem heter ”De fördrivnas madonna. Norra Sudan 1998”:

”Trots att det är märkt av lidande/ är ditt ansikte ett av de vackraste:/ rynkor ovanför ögonen och runt dem,/ torra flodfåror genom svart land./

Du har slutat gråta,/ ditt ansikte är pergament, en karta:/ nedför din kind löper ett uttorkat vattenfall,/ över din mun ligger en sinad källa./

Också järnvägen genom Ariat har etsat sig fast i ditt ansikte,/ platsen där rebellstyrkor sprängde spåren,/ där de svaga och långsamma slogs tillbaka/ och drevs bort från den enda vägen ut./

Fåror av längtan skär genom din panna:/ längtan efter ett land som doftar av släktminnen,/ efter din egen flod och dina egna fåglar,/ efter den plats där dina barn föddes och efter tiden före kriget.”

Bli först att kommentera

Är Umeå universitets storhetstid redan över?

Av , , Bli först att kommentera 0

När dagen var inne, när det skulle invigas som han och andra kämpat hårt för, ängslades inte Gösta Skoglund, då fortfarande socialdemokratiskt statsråd, de stora orden:

”Låt oss”, sa han till Västerbottens Folkblad i samband med invigningen av Umeå universitet i september 1965, ”fullständiga den medicinska+odontologiska utbildningen och samtidigt ta ett kraftfullt grepp om humanioran. Först då får vi det universitet, som vi alla väntat på, ett universitet inte enbart i traditionell bemärkelse utan också en institution som är bärare av mänsklig bildning i bred och djup mening och som korresponderar med hävdvunna demokratiska ideal med klassiskt ursprung långt tillbaka i antikens Hellas.”

Och kung Gustaf VI Adolf, som var på plats för att förkunna den formella invigningen, avslutade sitt anförande med bland annat följande ord, enligt referat i VK:

”Måtte Alma Mater Umensis alltid behålla sin ungdomliga friskhet, så att den svenska ungdom, som här skall erhålla sin goda utbildning och här mottaga några av sina viktigaste livsformande intryck, måtte på bästa sätt beredas för sin gärning i det svenska arbetslivets och den svenska kulturens tjänst. Jag inviger härmed Umeå universitet för sitt höga ändamål. Vivat, floreat, crescat!” (Må det leva, blomstra och växa.)

Återkommande i de förhoppningar som knöts till den högre utbildningens etablering i norra Sverige + som skedde mitt under en genomgripande strukturomvandling i det svenska samhället, vilket VK påpekade i sin ledare dagen efter invigningen + var att Umeå universitet inte bara skulle erbjuda kvalificerade utbildningsvägar för ungdomen ut i arbetslivet, utan också bildningsmiljöer för mänskliga möten av det slag som präglar resten av ett liv.

En högre utbildning för den målinriktade studenten, visst, men ännu mer för hela den sökande, engagerade människan.

Så hoppfullt, nästan bildningsromantiskt, blickade man på universiteten och campusmiljöerna på den tiden. Det åtråvärda, det vars tillgänglighet måste demokratiseras, var inte bara utbildningarna i sig, utan lika mycket miljöerna, mötena, nätverken, alla sociala och kulturella erfarenheter de där åren av plugg och…låt oss kalla det… ”annat”.

En avslutad högre utbildning på plats inom ramen för universiteten gav bildning, kompetens, kontakter och status som ingen kunde ifrågasätta och som syntes brandsäkra mot varje uppflammande tidsanda och överhettad samhällstrend.

Men hur är det i dag? Kommer vi inom kort att titta tillbaka på universitetscampuskulten som ett 1900-talsfenomen?

Får man tro framtidsspanare väntas få traditionella, ärevördiga, prestigefulla institutioner stå inför så stora förändringar och utmaningar som universiteten och den högre utbildningen.

* Kommunikations- och informationsteknikens utveckling. Den upplöser avstånd, exploderar tillgängligheten till akademiska utbud och möjliggör många former av interaktivitet på distans. En globalisering av utbildning, forskning och språk gör lärosätenas geografiska rötter mindre viktiga än förr. Du kan sitta var du vill med en okej uppkoppling och följa föreläsningsserier av högsta klass på helt andra håll i världen.

Om de allra bästa och mest prestigefulla universiteten går att nå, billigt, via datorn + och du kan ställa samman en till din personli

ga smak perfekt anpassad tallrik från det globala smörgåsbordet + varför då söka sig till ett lärosäte som ger sämre meriter, kräver en studentbostad i främmande stad och tvingar dig till umgängen och obligatoriska omvägar du kanske inte är intresserad av?

* Nya villkor på arbetsmarknaden. I takt med längre liv, skiftande yrkeskarriärer och snabbare strukturomvandlingar finns risken att traditionella institutioner upplevs som begränsade.

* Förändrade rekryteringsvägar och prioriteringar inom det moderna näringslivet. Stora företag + som Google + lägger mindre vikt vid universitetsutbildningar, eller universitetserfarenhet överhuvudtaget, utan handplockar istället människor från andra miljöer och formar dem själva.

* Omvälvda sociala och kulturella livsmönster. De digitala forumens dominans, och deras möjligheter att renodla umgänget, att skapa isolerade, introverta bubblor av likasinnade, utan oönskade möten, oplanerad mångfald och inledningsvis jobbig nötning mellan helt skilda erfarenheter, kan komma att göra det fysiska campuslivet, en gång universitetens hjärta, mindre lockande.

Det som varit den högsta meriten, kan komma att bli ett tecken för låg status och utebliven karriär.

Till allt detta kommer framtidens universitet, även Umeås, att behöva förhålla sig. Delvis genom att anpassa sig, med samarbeten och teknik- och distanslösningar. Men framför allt genom att visa på de traditionellt utformade lärosätenas betydelse. Då gäller det att betona flera saker starkt:

(1) Det breda, sökande och demokratiska bildningsidealet bortom rationell karriärplaneringen.

(2) Värdet av konkurrens, mångfald och småskalighet inom högre utbildning. Några få, ensamma jättar räcker inte.

Och (3) vår tids stora behov av just fysiska miljöer som inte är homogena, renodlade och individuellt anpassade från början. Bildningsmiljöer av mångfald där oväntade, krångliga möten med andra människors tankar, viljor och erfarenheter ges tid att uppstå och verka. Det är sådana möten, sådana utbyten, som präglar och bildar för livet. Kan universiteten fortsätta att möjliggöra dem, behöver de inte frukta för sin framtid. Då är deras storhetstid inte över på länge än.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 20 september

Av , , Bli först att kommentera 0

Några rader ur Kjell Espmarks samling ”De levande har inga gravar” (2002):

”Minns du den grekiska gravreliefen -/ ett avsked av sten:/ den ena ska just gå förlorad i stenen,/ den andra stanna i sitt halva liv./

Svårt att se var de två gestalterna/ ska kunna skiljas åt.

Den enas hand/ är ju en del av den andras höft,/ den enas böjda huvud ett stycke/ av den andras skakande skuldra./

Denna stund måste vara/ inte bara den döendes avsked/ från det liv som gnistrar i stenen/ och den levandes rop efter delen som dör/ utan också ett avsked från den andras sinnen/ och den andras ilande minnen,/ från det lånade öga man såg igenom/ och det liv den andra levt i en./

Den som just har dött/ dröjer ett tidlöst ögonblick/ under ett böljande lövvalv av sten/ för att trösta den som blir kvar.”

Bli först att kommentera

Stefan Löfven agerar rätt – Fp och C borde se möjligheterna

Av , , Bli först att kommentera 0

För vissa typer av politiska förändringar är tiden aldrig mogen. Läget blir aldrig perfekt, opinionen aldrig helt förberedd, uppfarten aldrig dekorerad i detalj, stämningen aldrig på topp vid entrén och skumpan (alkoholfri) aldrig tillräckligt kyld i förväg.

Lika fullt måste de prövas, riskeras, genomföras – jordigt, praktiskt, handgripligt, i stövlar och overall – sköljas ner med ljummet termoskaffe, utan glans och gala, och alltid i ovisshet om det politiska priset längre fram.

Politiskt och ideologiskt förändringsarbete i en demokrati handlar ofta om att vara den som först ser en möjlighet i förtvivlat läge, att skapa det rätta ögonblicket, göra tiden mogen.

Att ta ställning för den och sedan välkomna ett naket ansvarsutkrävande efteråt, i oblyg övertygelse.

Det är inte skämmigt att förlora ett val på att ha företrätt en hållning och en idé om vad som krävts under mandatperioden. Det skämmiga är att ha agerat mot bättre vetande, enbart med målet att inte förlora.

Vissa genomgripande reformer och epokgörande samarbeten kräver modet att våga vara den som bryter ny mark.

Hedersomnämnande till Fredrik Reinfeldt; att rycka plåstret och avgå rakryggat, prestigelöst och när det är dags, är en av politikens svåraste konster.

Men just nu, några dagar efter ett av de krångligaste och mest svårtolkade valresultaten sedan Sverige blev en demokrati, är Socialdemokraternas Stefan Löfven den av partiledarna som agerar mest framsynt och verkar ta valresultatet på störst allvar.

Partitaktisk egennytta finns givetvis som drivkraft även hos honom. Och det kommer att kräva långt mer av sakpolitisk ödmjukhet från S för att kunna bli verklighet. Men Löfven gör rätt som överväger samarbeten + fasta eller hoppande + bortom blockpolitiken.

Inget regeringsalternativ var ens i närheten av att få något sakpolitiskt mandat i söndags. Både Alliansen och ”de rödgröna” var långt ifrån en majoritet. De är + föga oväntat + skrotfärdiga som begrepp när det gäller regeringsbildningen 2014, efter att väljarna sagt sitt.

Att bryta blockpolitiken är nu det enda sättet att förvandla en oroväckande mandatfördelning full av fallgropar och livsfarliga, taktiska frestelser bara några få voteringar bort, till en chans för konstruktiva uppgörelser på viktiga områden som varken Socialdemokraternas eller Alliansens regeringar hunnit eller förmått ta sig an fullt ut.

Blockpolitiken har sammantaget överraskande svaga meriter i Sverige, medan blocköverskridande samarbeten har åstadkommit förbluffande mycket.

Den svenska demokratins slutliga genombrott, pådrivet av liberaler och socialdemokrater i koalition, kom när första världskriget mynnade i revolutionära stämningar.

En liten frisinnad-liberal minoritetsregering, med vågmästaren C.G. Ekman som statsminister, låg bakom införandet av lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i Sverige, i slutet av det parlamentariskt kaotiska 1920-talet.

Ur det tidiga 1930-talets ekonomiska kris och efter ett decennium av politisk turbulens växte en ny stabilitet för sociala och ekonomiska reformer fram i Sverige genom bland annat det nya samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet + kohandeln.

Andra världskriget var ingen stolt stund för Sverige, med en rad sorgliga medlöperier, men blev knappast värre av att en samlingsregering bildades.

Under efterkrigstiden har viktiga sociala reformer, skatteomläggningar, konstitutionella förändringar, infrastrukturinvesteringar, pensionsuppgörelser, avregleringar, krispaket, budgetsaneringar och utrikespolitiska vägval gång på gång haft sitt ursprung i blocköverskridande samtal.

Att bryta blockpolitiken är också det enda sättet att samtidigt respektera valresultatet 2014, det uppdrag väljarna lämnat, och undvika att ge Sverigedemokraterna indirekt makt över regeringspolitiken. Bara i ett låst blockpolitiskt tänkande blir SD tungan på vågen i den nya riksdagen. Med ett samarbete förankrat i mitten, skulle dessutom en stark opposition bestå både till höger (M och KD) och vänster (V) om regeringsunderlaget, vilket skulle försvåra för SD att få en ledande oppositionsroll.

Nyval säger en del. Men nyval på grund av 13 procent för SD vore inte bara en bankruttförklaring av det svenska partisystemet, utan demokratiskt oanständigt. Som om väljarna hade varit olydiga och därför ska ges bakläxa.

Partierna måste kunna hitta en fungerande regering förankrad någonstans i den stora majoritet som råder kring att Sverige ska fortsätta vara ett öppet, humant samhälle med mångfald och invandring. Allt annat vore brist på respekt för den demokratiska processen.

Folkpartiet, ett av valets stora förlorare, och Centerpartiet, med en nära döden-upplevelse bakom sig i opinionsmätningarna senaste året, har allt att förlora på ett samarbete med S och MP, säger andra. Det säkraste för dem är att hålla fast vid alliansen och gå i aktiv opposition. Stämmer det?

Jag vill hävda att det inte stämmer, att den analysen kapsejsar när man tar in det historiska perspektivet och betraktar utvecklingen och valresultaten i svensk politik de senaste decennierna.

FP och C – om de väljer att hulka i bittra eftervalsanalyser och säga tvärt nej till Löfven innan de ens känt honom på pulsen ordentlig – riskerar tvärtom att missa en räddningsplanka för den organiserade liberalism i Sverige som sakta men säkert, val för val, smälter bort ur riksdagen.

Jan Björklund och Annie Lööf begår ett misstag om de klamrar sig fast vid illusionen att Alliansen fortfarande existerar. Eller vid tron att de kan stärka sina partier genom att tjura i opposition som om det kaos och hot valresultatet skapat inte angick dem.

Den övergripande bilden är brutal för FP och C som mittenpartier. Jag har lyft fram siffrorna tidigare här på ledarsidan. Så här ser de ut: I valet 1976 FP och C tillsammans drygt 35 procent av rösterna. 1979 hade det krympt till 28,7 procent. 1982: 21,4 procent, 1985: 26,6 procent, 1988: 23,5 procent, 1991: 17,6 procent, 1994: 14,8 procent, 1998: 9,9 procent, 2002: 19,6 procent, 2006: 15,4 procent, 2010: 13,6 procent. 2014 fick de tillsammans 11,5 procent.

Från 35 procent tillsammans när de icke-socialistiska partierna vann regeringsmakten 1976 till 11,5 procent 2014. Det är bara en tidsfråga innan ett av dem åker ur riksdagen + om inget händer som bryter logiken som rått i svensk politik de här decennierna.

Det uppkomna läget ger båda en chans att frigöra sig från den logiken, hitta ny sakpolitisk relevans och inte minst börja agera tillsammans på vägen mot den sammanslagning av partierna som bör ske och redan borde ha skett. (Om det blir bråk om partiledarposten, varför inte pröva en språkrörsmodell, inledningsvis med Birgitta Ohlsson och Annie Lööf?)

Framför allt skulle ett blocköverskridande samarbete visa att partier med anspråk på att företräda liberala hållningar inte smiter undan ansvaret att hitta en fungerande regering när främlingsfientligheten just nått sin största valframgång.

Bli först att kommentera

Löfven bör ställa fråga över blockgränsen och medieetablissemanget rannsaka sig

Av , , Bli först att kommentera 0

Om det hörs ett osynligt hasande, viskande och tisslande, om vindstråk drar mystiskt förbi genom korridorerna och på gatorna i riksdagskvarteren nattetid de närmaste dagarna, är det ett gammalt garde av statsministrar som lösgjort sig från statyerna i trapphallen och smyger kring som andar och väsen för att lyssna på hur snacket går hos de unga.

Inte ens de, som sett och upplevt det mesta, vill missa de regeringsförhandlingar som nu väntar, efter det svåröverblickbara och svårtolkade resultatet i gårdagens riksdagsval. Och de tidigare regeringsbildare som fortfarande lever och studerar mandatfördelningen i dagens tidningar lär knappast känna avundsjuka inför den uppgift som väntar socialdemokraternas Stefan Löfven.

För även om inget regeringsalternativ fått något begripligt, konkret och entydigt mandat i det här valet, är det nu Löfven som har att söka hitta ett regeringsunderlag utifrån väljarnas uppdrag. Löfven sökte inget långtgående, bestämt sakpolitiskt mandat i valrörelsen, utan bara ett mandat att få bli regeringsbildare i oklara förhandlingar med andra. Det kommer att straffa sig när det är dags att lägga budget. Men det ger honom en viss frihet och flexibilitet i de sonderingsamtal som stundar.

Han bör, av många skäl, inleda med att söka bilda en regering bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet och ett eller ett par av de mindre partierna i den nu, efter åtta år, bortröstade alliansen. Sannolikt och dessvärre lär både folkpartiet och centerpartiet tacka nej. Men om Löfven prövar att bryta blockpolitiken – vilket skulle ge en bättre politik för jobb, välfärd, utbildning och utrikesrelationer än en röd-röd-grön-regering – har han skaffat sig en större legitimitet om han sedan ändå tvingas regera med stöd av vänsterpartiet.

Det finns inget skäl att tvivla på att Löfven har goda förutsättningar att bli en seriös och kompetent statsminister. Det han sagt och gjort sedan han tog över som S-ledare har aldrig utstrålat någon lust att riskera jobb och välstånd på våghalsiga experiment på politikens ytterkant. Svenska väljare brukar sällan rösta för sakpolitiska omstörtningar. Fredrik Reinfeldts nya moderater var väldigt socialdemokratiska när de tog över 2006. Och skillnaderna i sak och temperament mellan Löfven och Reinfeldt – som ska ha tack för sina insatser de senaste åtta åren, alliansen hade helt enkelt inte mer kvar att ge i regeringsställning och det är inget osunt i att statsministermakten växlar efter ett par mandatperioder med en och samma fyrpartiregering – är inte dramatiska.

Det viktigaste skälet till att Löfven, med stöd av Mp, borde ställa frågan åt mitten, och att Fp och C åtminstone borde lyssa på den, är att Sverige måste börja bryta den hämmande blockpolitiken. Ett av alliansregeringens bästa ögonblick var uppgörelsen om migrationspolitiken med miljöpartiet. När det gäller jobbpolitiken, skolpolitiken, energi- och miljöpolitiken, jämställdhetspolitiken och integrationspolitiken är det fler såna långsiktiga, mogna blocköverskridande tag Sverige behöver.

Att bryta den stelnade blockpolitiken skulle frigöra reformidéer och nytänkande på områden där alliansen till slut körde fast och där de röd-röd-gröna inte har någon sammanhängande linje. Löfven bör i det parlamentariska läge som nu råder göra ett försök.

Inte minst för att det skulle frånta sverigedemokraterna varje chans till vågmästarroll. För de stora, de enda, vinnarna i går var Sd. Det ger valet ett sorgligt, sammanbitet. oroväckande stämningsläge; en hjärtklappning av sämsta slag, av rädsla, ängslan, aversioner, frustration i samhället, som tar sig kontraproduktiva, farliga uttryck i röstbåsen. Frågan är om etablissemanget lärt sig något av sitt fiasko?

Från valkvällen 2010 fram till valdagen 2014 har etablissemanget i medier och sociala medier gjort nästan allting fel i arbetet med att motverka att främlingsfientlighet och nationalism. Det har varit pinsamt och bedrövligt.

Infantila, jippobetonade, käcka och i hög grad antipolitiska, poser och kampanjer inför redan likasinnade – i syfte att nå maximalt antal gillanden och en skön belåtenhet över den egna godheten att skåla för till rödvinet – har dominerat över seriös social, ekonomisk problemanalys som tar tag i bakgrunden till de extremt obehagliga strömningar som lyfter Sd till 13 procent.

Hånfulla fördömanden, ofta med bilukt av klassförakt och kulturellt snobberi, mot dem som inte röstar som medieetablissemanget, har dominerat över diskussioner om riktig politik, klass- och maktanalys för att förebygga att främlingsfientliga opinioner uppstår ur socialt och ekonomiskt utanförskap.

Det har tidvis rått en fullständig och tvångsmässig besatthet hos svenska medie- och sociala medie-debattörer vid att förhålla sig till allt som har med Sd att göra, hysteriskt och i panik. Kanske har det funnits vällovligt syfte bakom den frivilliga förhäxning som rått, men den har spelat Sd rakt i händerna. De har fått sätta agendan, formulera frågorna och ibland framstått som de lugna.

Etablissemanget har uppträtt som om målet har varit att stämpla och isolera Sd-väljare – inte att vinna dem tillbaka, bort från ett farligt parti och visa att lösningen på frustrationen inte är den främlingsfientlighet Sd lockar med.

Främlingsfientligheten är ett av vår tids stora hot – mot jobben, välfärden, humanismen och tryggheten. Det hotet kan bara bekämpas med seriös analys och politik. Inte med kompromisser, inte med en enda eftergift parlamentariskt; men med försök att bryta stämningarna genom att förstå deras djupare bakgrund, och föra en politik som ger jobb, makt, framtidstro i utsatta områden och visar att visa att det finns fler som lyssnar på oron, mycket noggrannare och ärligare än Sd, och som har mycket bättre svar. Läget börjar bli allvarligt.

Bli först att kommentera

Sök breda uppgörelser i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

Stackars arrangörer som vill bjuda in fullmäktigepartierna i Umeå till valdebatter 2018. Det gäller att hyra breda lokaler för att få plats med alla, sedan både feministiskt initiativ och tyvärr även sverigedemokraterna i skrivande stund ser ut att ansluta till de åtta partier som redan sitter där.

Ändå gäller det för Hans Lindberg, socialdemokraterna, när han nu tillträder som kommunstyrelsens ordförande, att inte tappa överblicken och orienteringen, när han sätter sig ner för samtal med de andra partierna. Några överväldigande förskjutningar har inte ägt rum sedan 2010. Det finns inte tillstymmelse till maktskiftestendens i valresultatet. Alliansen kan inte göra anspråk på något tillsammans. Socialdemokraterna förblir det dominerande partiet, och fullmäktige får sannolikt en tydligare vänsterprofil i mandatfördelningen. Så långt är valresultatet lätt att tolka.

Men det finns inte någon enkel vägledning för Hans Lindberg och de runt omkring honom att utgå ifrån när de ska söka omsätta umebornas röster i praktisk, långsiktig politik på olika områden, allt från stadsutveckling till sociala service, under ett hårt budgettryck.

Det är ett ganska stort skifte, av annat slag, som väntar i Umeå. Socialdemokratin har många nya personer i ledande ställning. Tjänstemannasidan måste omorientera sig under nya makthavare efter otaliga år med Lennart Holmlund som kommunalråd.

Och de övriga partierna – alliansen, miljöpartiet och de till vänster – kommer att behöva hjälpa till för att skapa ett samtalsklimat i kommunen som gör att Hans Lindberg – om han är klok nog att försöka – har möjlighet att göra det han sagt sig vilja under valrörelsen: söka breda uppgörelser och tala med många. Lite umeanda, lär göra gott.

Bli först att kommentera

Luttrat Västerbotten söker sin själ

Av , , Bli först att kommentera 0

På sensommaren 1953 skrev VK:s politiske redaktör Matts Balgård en betraktelse om det svåra i att lära känna en provins eller ett land genom besök och resor. Utgångspunkten var en resa som riksdagen hade anordnat till övre Norrland för öka kunskapen om villkoren, möjligheterna, svårigheterna och utmaningarna i vår del av landet.

Resenärerna kom självfallet inte bygderna riktigt in på livet. De svepte väl förbi + vad annat hade gått att organisera + i ytliga, snabba nedslag, grova presentationer och grundläggande introduktioner.

Förmodligen gav det ändå en djupare inblick än de exotifierande och stereotypa lokalortsporträtt av tristess, omöjligheter, ångest och elände som riksmedier med falskt, pliktskyldigt medlidande i allt för hög utsträckning ägnar sig åt på 2000-talet.

Men det som gäller i dag gällde säkerligen även då: Vill man lära känna en bygd in på huden, dess hjärtfrekvens, andning, svettning, stilla glädjeämnen, underliggande sorger, slitna självförebråelser och hemliga drömmar, gäller det att stanna där längre. Bli en del av den. Bidra till att den utvidgas med en mänsklig erfarenhet till. Ta intryck, och göra intryck.

Det är traditionen och öppenheten, minnet och välkomnandet, det nedärvda och det nyfikna, som omfamnar varandra.

Bygden behöver både att man lär känna den med stort tålamod på dess egna villkor, och att man förändrar den, varsamt men engagerat, att man blir en del av dess framtida förutsättningar. Och att man snabbt lägger presentationsbroschyrerna, reklambladen, försöken att övertyga utifrån riksnormer om modernitet, status och framgång, åt sidan.

Det krävs en ödmjukhet inför både livets och bygdernas komplexitet och nyanser, om man vill förstå det allra mest lokala, och om man vill förstå en regional helhet sammansatt av hundratals olika typer av miljöer.

Balgård, själv relativt nyinflyttad vid den tiden, resonerade intressant om det där 1953 i VK. Utifrån en Sverigebild som skiljer sig starkt från vår, och utifrån ett Norrlandsbegrepp som då ännu inte satt sig och stelnat helt, gjorde han noteringar som kunde ha varit våra i dag.

För att allsidigt, konstaterade han, ”kunna bli förtrogen med en bygds olika problem och alla de faktorer som tillsammans bildar dessa problem, måste man nog ha helt andra utgångspunkter än tillfälliga besök – hur välredigerade de än är. (…) Det ligger – tyvärr – nära till hands att resenärer, som första gången besöker en provins eller ett land, sedan tror sig veta det mesta om provinsen eller landet.”

Men så är det ju inte. Balgård berättade om den svenska författarinna ”som bott i många och långa år i ett främmande land” och som blev osäkrare ju längre tid hon bott där om hon verkligen kunda hålla föredrag om landet och ge en sann bild av det.

Inte heller folk som bor i ett land eller en provins, vet allt om provinsen och dess folk, påpekar Balgård, ”fast vi i allmänhet med vårt klichétänkande och våra invandra föreställningar ofta fäller uttryck sådana som att ”det vet naturligtvis han, för han bor ju där”.

Extra svårt blir det med klichéerna när det kommer till begreppet ”Norrland” (ett begrepp som Balgård använde), eftersom det man brukar sammanfatta som norra Sverige täcker mer än halva landskartan.

Ändå måste man ju börja med något och någonstans + en inledande trevande kontakt + för att kunna snudda vid andras livsperspektiv och bli en del av dem. Att börja nysta i virrvarret av trassliga erfarenheter, att börja upptäcka ömsesidiga beroenden, gemensamma ansvar, kan ge den finaste formen av livslust och livsglädje. Det gäller mellan människor, mellan regioner och inom regioner.

”Den som är nyfiken på det rätta sättet”, skrev Balgård, ”när det gäller människor och människors förhållanden, har liksom kommit dessa problem ”på spåret” och har efter resan ledtrådar för eget fortsatt studium”.

Men problemet då, som förblivit problem i över ett halvt sekel, är att varje område vid genomresan blev ”liksom isolerat för sig”.

Det intressanta och fantasieggande, påminner Balgård, är att ”summera ihop de olika intrycken och försöka finna ut i hur stor – eller i hur liten – grad de olika närings- och ämnesområdena syntes ha samband med varandra.” Ibland kan en inledande informationskampanj har som främsta syfte inte att upplysa om sakförhållanden, utan om att medvetandegöra för mottagarna hur lite de faktiskt vet, och väcka en lust att fylla igen kunskapsluckorna.

Nu är det 2014, och Västerbottens olika delar går till val – tillsammans med resten av landet för att välja riksdag, gemensamt regionalt inom ramen för landstinget och var för sig som separata kommuner, med spretande kultur- och landskapsrötter i Västerbotten och Lappland.

Alla Västerbottens kommuner är intressanta ur ett riksperspektiv, för tillsammans som helhet sammanfattar de nästan alla de stora utmaningarna för det svenska samhället inför 2000-talet. Från Nordmaling med det i teorin gyllene läge varje landsbygdskommun drömmer om, förutsättningarna, ambitionerna, Botniabanan och samtidigt frustrationen över att klyftan mellan teori och praktik kan vara så stor. Ändå upp till Storuman och Sorsele vars utblickar går åt alla möjliga håll, men sällan ner mot Umeå och Skellefteå + kuststäderna som ibland blir sig själva nog.

I Västerbotten bränner det till i miljöresurs-, hållbarhets- och energifrågornas mittpunkt. I demografi- och välfärdsfrågan. I spänningen mellan urbanisering och försöken att värna en levande landsbygd. Glesbygdsmedicinska erfarenheter samlas på liv och död, och skapar konflikt. De gemensamma gränslanden, ibland minerade, mellan industriekonomi och tjänsteekonomi, mellan utvecklingar med olika tidsperspektiv, mellan snabb resursutvinning och kulturbygders grund, är påtagliga här, och svåra. Västerbotten är, med sin mångfald och ändå gemenskap, ett intressant studieobjekt för hela Sverige.

De administrativa gränserna och ytliga fakta i Västerbotten går att ange och sammanfatta. Valkretsar, organisationsprinciper, beslutskompetenser.

Men den där summeringen av helheten kärvar. Med undantag för en del av landstingsdebatten, och trots många goda försök att lyfta det regionala helhetsperspektivet intellektuellt och praktiskt, under den gångna mandatperioden, har valrörelsen 2014 sällan ljussatt den västerbottniska helheten. Varje kommun tycks ha fullt upp med sitt, när det verkligen gäller. Det har vi inte råd med på sikt.

Förståelsen av hur de olika miljöerna skiljer sig åt och ändå samtidigt rör vid varandra i en nödvändig, berikande helhet – som då nyblivne västerbottningen Balgård uppenbart brottades med – gäckar oss ännu.

Ett luttrat Västerbotten söker sin själ och ser framtidsfrågorna i vitögat. Det är en nyttig process.

Bli först att kommentera

Nederlag för politiken med trollkarlens räntehatt i centrum

Av , , Bli först att kommentera 0

En trollkarl vill inte att du ska fokusera på hantverket bakom tricket, när kaninen plötsligt hoppar ut ur kavajfickan, elefanten försvinner spårlöst ner i en hatt och klöver åtta förvandlas till hjärter ess åtta med en sprakande låga.

Fängslas inte publiken av showen, det magiska ögonblicket, utan avmätt studerar höger hand när trollkarlen entusiastiskt visar upp vänster hand, då uteblir effekten. Om åskådarna cyniskt noterar det snabba fladdret i kulissen när det är meningen att de ska stirra hypnotiskt på scenens mitt – då väcks aldrig det där lilla, kittlande ”kanske ändå?” som höjer pulsen och får verkligheten att svaja för ett andetag.

Ett trolleritrick som upprepas för ofta inför samma publik, dör en långsam död. Det upphör så småningom helt att vara trolleri.

Till slut är det bara ett antal handgrepp som låtsas utföra något alla redan insett är omöjligt.

Ränte- och penningpolitikens utmaningar på 2000-talet, har mycket gemensamt med trolleriets villkor. De rena ekonomiska, rationella analyserna delar plats med förhoppningar om vilka – irrationella – intryck olika utfästelser, sänkningar eller höjningar ska göra. Penningpolitiken förväntas i allt högre grad stimulera fram beteenden genom att ta tydlig ställning för en mer ensidig beskrivning av läget: Det är kris, ta er i akt! Det är lugnt, festa loss!

Räntebesked ska övertyga banker, företag och medborgare om ett faktaläge de tvivlar på. Därför väger vad en centralbankschef säger om framtiden ibland tyngre än vad det faktiska ränteläget innebär konkret för investeringar och kreditflöden. En penningpolitisk utfästelse kan göras dramatisk just för att fängsla marknadens aktörer så mycket att man undviker att hamna i ett läge där utfästelsen synas på allvar.

Men när ett trick inte rik

tigt får avsedd effekt utan måste upprepas, eller någon lockas att köra det i repris för att det var en sådan succé första gången, då inleds den långsamma döden.

Europas skickligaste trollkarl just nu, magikern med den mäktigaste hatten, är Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi. Hans mästerstycke kom på sommaren 2012, i ett tal vid en investeringskonferens i London, mitt under en av eurokrisens allvarligaste faser, när han utan förvarning yttrade de redan berömda orden:

”ECB är beredd att göra vad som än krävs för att rädda euron, och tro mig, det kommer att vara tillräckligt.”

Han lovade, underförstått, att centralbanken i obegränsad omfattning skulle köpa statsobligationer i eurozonens krisländer. Om det – helt substanslösa – löftet ifrågasatts av marknaden och prövats i praktiken, hade det framstått som ett av tidernas mest missvisande uttalanden.

Men det fungerade, just därför att det aldrig synades. Den psykologiska, nästan chockartade, effekten av Draghis långtgående utfästelse fick läget på finansmarknaderna att lugna ner sig. Han vann det psykologiska spelet. Räntorna för krisländerna förbättrades och gav eurozonen minst två år extra att genomföra nödvändiga strukturreformer som behövs för sänkt arbetslöshet, ökad konkurrenskraft, förnyat socialt förtroende, långsiktiga investeringar och återhämtad ekonomi i drabbade länder.

Draghis hyllades som en räddare i nöden.

Men samtidigt var det redan då, och förblir något demokratiskt osunt att ECB:s räntestrategier ska spela en så oerhört viktig roll. För vad det visar är hur förlamad och vilsen politiken blivit. Problemet är inte att oenighet om vägen framåt föreligger – det är demokratiskt värdefullt – utan att euro-länderna inte hittat en uppgörelse om långsiktig balans mellan strukturreformer, investeringar och budgetsanering.

I sådana lägen blickar alla lite desperat mot centralbankerna. Kanske ändå, finns det en kanin i innerfickan?

Det är inte enbart ett europeiskt fenomen. I Japan, för att ta ett exempel från Asien, ligger tyngdpunkten i premiärminister Shinzo Abes ekonomiska politik – den så kallade ”Abenomics” – fortfarande i för hög utsträckning på penningpolitiken. Till nackdel för sedan länge nödvändiga reformer som exempelvis öppnare gränser, mer utländska influenser och stärkt ställning för kvinnor på arbetsmarknaden, i ett land med stora demografiska problem.

I USA fanns det också länge en alltför stark fixering vid centralbankens räntevapen som mirakellösning och genväg förbi en realekonomisk verklighet.

Och Europa har alltså inte tillräckligt utnyttjat de två år som Draghis mästertrick gav för demokratiska, politiska processer.

Därför stod han i centrum på nytt den här veckan, Draghi med hatten, och lät en styrräntesänkning ner till rekordlåga 0,05 procent och löften om nya stödköp av värdepapper, skutta ut. Med tanke på att redan den förra räntesänkningen, i somras, ansågs vara den sista, är det uppenbart att ECB både fruktar deflation och att eurokrisen ska flamma upp på nytt. Men centralbanken närmar sig gränsen för sina möjligheter att på konstlad väg få igång ekonomin.

Den som lyssnar till nyanserna i vad Draghi sa den här gången, får en nykter påminnelse om att den svenska valrörelsens ekonomiska debatt utspelar sig med mörka europeiska moln runt om i horisonten. Draghi betonade att penningpolitiken inte ensamt kan lösa eurozonens problem, att ECB:s åtgärder inte räcker om reformprocessen går i stå.

Ingen vet så bra och tidigt när ett trick börjar bli verkningslöst, som trollkarlen själv.

Draghi gör vad han kan, men att han på nytt står i centrum vittnar om politikens nederlag.

Bli först att kommentera