Luttrat Västerbotten söker sin själ

På sensommaren 1953 skrev VK:s politiske redaktör Matts Balgård en betraktelse om det svåra i att lära känna en provins eller ett land genom besök och resor. Utgångspunkten var en resa som riksdagen hade anordnat till övre Norrland för öka kunskapen om villkoren, möjligheterna, svårigheterna och utmaningarna i vår del av landet.

Resenärerna kom självfallet inte bygderna riktigt in på livet. De svepte väl förbi + vad annat hade gått att organisera + i ytliga, snabba nedslag, grova presentationer och grundläggande introduktioner.

Förmodligen gav det ändå en djupare inblick än de exotifierande och stereotypa lokalortsporträtt av tristess, omöjligheter, ångest och elände som riksmedier med falskt, pliktskyldigt medlidande i allt för hög utsträckning ägnar sig åt på 2000-talet.

Men det som gäller i dag gällde säkerligen även då: Vill man lära känna en bygd in på huden, dess hjärtfrekvens, andning, svettning, stilla glädjeämnen, underliggande sorger, slitna självförebråelser och hemliga drömmar, gäller det att stanna där längre. Bli en del av den. Bidra till att den utvidgas med en mänsklig erfarenhet till. Ta intryck, och göra intryck.

Det är traditionen och öppenheten, minnet och välkomnandet, det nedärvda och det nyfikna, som omfamnar varandra.

Bygden behöver både att man lär känna den med stort tålamod på dess egna villkor, och att man förändrar den, varsamt men engagerat, att man blir en del av dess framtida förutsättningar. Och att man snabbt lägger presentationsbroschyrerna, reklambladen, försöken att övertyga utifrån riksnormer om modernitet, status och framgång, åt sidan.

Det krävs en ödmjukhet inför både livets och bygdernas komplexitet och nyanser, om man vill förstå det allra mest lokala, och om man vill förstå en regional helhet sammansatt av hundratals olika typer av miljöer.

Balgård, själv relativt nyinflyttad vid den tiden, resonerade intressant om det där 1953 i VK. Utifrån en Sverigebild som skiljer sig starkt från vår, och utifrån ett Norrlandsbegrepp som då ännu inte satt sig och stelnat helt, gjorde han noteringar som kunde ha varit våra i dag.

För att allsidigt, konstaterade han, ”kunna bli förtrogen med en bygds olika problem och alla de faktorer som tillsammans bildar dessa problem, måste man nog ha helt andra utgångspunkter än tillfälliga besök – hur välredigerade de än är. (…) Det ligger – tyvärr – nära till hands att resenärer, som första gången besöker en provins eller ett land, sedan tror sig veta det mesta om provinsen eller landet.”

Men så är det ju inte. Balgård berättade om den svenska författarinna ”som bott i många och långa år i ett främmande land” och som blev osäkrare ju längre tid hon bott där om hon verkligen kunda hålla föredrag om landet och ge en sann bild av det.

Inte heller folk som bor i ett land eller en provins, vet allt om provinsen och dess folk, påpekar Balgård, ”fast vi i allmänhet med vårt klichétänkande och våra invandra föreställningar ofta fäller uttryck sådana som att ”det vet naturligtvis han, för han bor ju där”.

Extra svårt blir det med klichéerna när det kommer till begreppet ”Norrland” (ett begrepp som Balgård använde), eftersom det man brukar sammanfatta som norra Sverige täcker mer än halva landskartan.

Ändå måste man ju börja med något och någonstans + en inledande trevande kontakt + för att kunna snudda vid andras livsperspektiv och bli en del av dem. Att börja nysta i virrvarret av trassliga erfarenheter, att börja upptäcka ömsesidiga beroenden, gemensamma ansvar, kan ge den finaste formen av livslust och livsglädje. Det gäller mellan människor, mellan regioner och inom regioner.

”Den som är nyfiken på det rätta sättet”, skrev Balgård, ”när det gäller människor och människors förhållanden, har liksom kommit dessa problem ”på spåret” och har efter resan ledtrådar för eget fortsatt studium”.

Men problemet då, som förblivit problem i över ett halvt sekel, är att varje område vid genomresan blev ”liksom isolerat för sig”.

Det intressanta och fantasieggande, påminner Balgård, är att ”summera ihop de olika intrycken och försöka finna ut i hur stor – eller i hur liten – grad de olika närings- och ämnesområdena syntes ha samband med varandra.” Ibland kan en inledande informationskampanj har som främsta syfte inte att upplysa om sakförhållanden, utan om att medvetandegöra för mottagarna hur lite de faktiskt vet, och väcka en lust att fylla igen kunskapsluckorna.

Nu är det 2014, och Västerbottens olika delar går till val – tillsammans med resten av landet för att välja riksdag, gemensamt regionalt inom ramen för landstinget och var för sig som separata kommuner, med spretande kultur- och landskapsrötter i Västerbotten och Lappland.

Alla Västerbottens kommuner är intressanta ur ett riksperspektiv, för tillsammans som helhet sammanfattar de nästan alla de stora utmaningarna för det svenska samhället inför 2000-talet. Från Nordmaling med det i teorin gyllene läge varje landsbygdskommun drömmer om, förutsättningarna, ambitionerna, Botniabanan och samtidigt frustrationen över att klyftan mellan teori och praktik kan vara så stor. Ändå upp till Storuman och Sorsele vars utblickar går åt alla möjliga håll, men sällan ner mot Umeå och Skellefteå + kuststäderna som ibland blir sig själva nog.

I Västerbotten bränner det till i miljöresurs-, hållbarhets- och energifrågornas mittpunkt. I demografi- och välfärdsfrågan. I spänningen mellan urbanisering och försöken att värna en levande landsbygd. Glesbygdsmedicinska erfarenheter samlas på liv och död, och skapar konflikt. De gemensamma gränslanden, ibland minerade, mellan industriekonomi och tjänsteekonomi, mellan utvecklingar med olika tidsperspektiv, mellan snabb resursutvinning och kulturbygders grund, är påtagliga här, och svåra. Västerbotten är, med sin mångfald och ändå gemenskap, ett intressant studieobjekt för hela Sverige.

De administrativa gränserna och ytliga fakta i Västerbotten går att ange och sammanfatta. Valkretsar, organisationsprinciper, beslutskompetenser.

Men den där summeringen av helheten kärvar. Med undantag för en del av landstingsdebatten, och trots många goda försök att lyfta det regionala helhetsperspektivet intellektuellt och praktiskt, under den gångna mandatperioden, har valrörelsen 2014 sällan ljussatt den västerbottniska helheten. Varje kommun tycks ha fullt upp med sitt, när det verkligen gäller. Det har vi inte råd med på sikt.

Förståelsen av hur de olika miljöerna skiljer sig åt och ändå samtidigt rör vid varandra i en nödvändig, berikande helhet – som då nyblivne västerbottningen Balgård uppenbart brottades med – gäckar oss ännu.

Ett luttrat Västerbotten söker sin själ och ser framtidsfrågorna i vitögat. Det är en nyttig process.