Löfven bör ställa fråga över blockgränsen och medieetablissemanget rannsaka sig

Om det hörs ett osynligt hasande, viskande och tisslande, om vindstråk drar mystiskt förbi genom korridorerna och på gatorna i riksdagskvarteren nattetid de närmaste dagarna, är det ett gammalt garde av statsministrar som lösgjort sig från statyerna i trapphallen och smyger kring som andar och väsen för att lyssna på hur snacket går hos de unga.

Inte ens de, som sett och upplevt det mesta, vill missa de regeringsförhandlingar som nu väntar, efter det svåröverblickbara och svårtolkade resultatet i gårdagens riksdagsval. Och de tidigare regeringsbildare som fortfarande lever och studerar mandatfördelningen i dagens tidningar lär knappast känna avundsjuka inför den uppgift som väntar socialdemokraternas Stefan Löfven.

För även om inget regeringsalternativ fått något begripligt, konkret och entydigt mandat i det här valet, är det nu Löfven som har att söka hitta ett regeringsunderlag utifrån väljarnas uppdrag. Löfven sökte inget långtgående, bestämt sakpolitiskt mandat i valrörelsen, utan bara ett mandat att få bli regeringsbildare i oklara förhandlingar med andra. Det kommer att straffa sig när det är dags att lägga budget. Men det ger honom en viss frihet och flexibilitet i de sonderingsamtal som stundar.

Han bör, av många skäl, inleda med att söka bilda en regering bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet och ett eller ett par av de mindre partierna i den nu, efter åtta år, bortröstade alliansen. Sannolikt och dessvärre lär både folkpartiet och centerpartiet tacka nej. Men om Löfven prövar att bryta blockpolitiken – vilket skulle ge en bättre politik för jobb, välfärd, utbildning och utrikesrelationer än en röd-röd-grön-regering – har han skaffat sig en större legitimitet om han sedan ändå tvingas regera med stöd av vänsterpartiet.

Det finns inget skäl att tvivla på att Löfven har goda förutsättningar att bli en seriös och kompetent statsminister. Det han sagt och gjort sedan han tog över som S-ledare har aldrig utstrålat någon lust att riskera jobb och välstånd på våghalsiga experiment på politikens ytterkant. Svenska väljare brukar sällan rösta för sakpolitiska omstörtningar. Fredrik Reinfeldts nya moderater var väldigt socialdemokratiska när de tog över 2006. Och skillnaderna i sak och temperament mellan Löfven och Reinfeldt – som ska ha tack för sina insatser de senaste åtta åren, alliansen hade helt enkelt inte mer kvar att ge i regeringsställning och det är inget osunt i att statsministermakten växlar efter ett par mandatperioder med en och samma fyrpartiregering – är inte dramatiska.

Det viktigaste skälet till att Löfven, med stöd av Mp, borde ställa frågan åt mitten, och att Fp och C åtminstone borde lyssa på den, är att Sverige måste börja bryta den hämmande blockpolitiken. Ett av alliansregeringens bästa ögonblick var uppgörelsen om migrationspolitiken med miljöpartiet. När det gäller jobbpolitiken, skolpolitiken, energi- och miljöpolitiken, jämställdhetspolitiken och integrationspolitiken är det fler såna långsiktiga, mogna blocköverskridande tag Sverige behöver.

Att bryta den stelnade blockpolitiken skulle frigöra reformidéer och nytänkande på områden där alliansen till slut körde fast och där de röd-röd-gröna inte har någon sammanhängande linje. Löfven bör i det parlamentariska läge som nu råder göra ett försök.

Inte minst för att det skulle frånta sverigedemokraterna varje chans till vågmästarroll. För de stora, de enda, vinnarna i går var Sd. Det ger valet ett sorgligt, sammanbitet. oroväckande stämningsläge; en hjärtklappning av sämsta slag, av rädsla, ängslan, aversioner, frustration i samhället, som tar sig kontraproduktiva, farliga uttryck i röstbåsen. Frågan är om etablissemanget lärt sig något av sitt fiasko?

Från valkvällen 2010 fram till valdagen 2014 har etablissemanget i medier och sociala medier gjort nästan allting fel i arbetet med att motverka att främlingsfientlighet och nationalism. Det har varit pinsamt och bedrövligt.

Infantila, jippobetonade, käcka och i hög grad antipolitiska, poser och kampanjer inför redan likasinnade – i syfte att nå maximalt antal gillanden och en skön belåtenhet över den egna godheten att skåla för till rödvinet – har dominerat över seriös social, ekonomisk problemanalys som tar tag i bakgrunden till de extremt obehagliga strömningar som lyfter Sd till 13 procent.

Hånfulla fördömanden, ofta med bilukt av klassförakt och kulturellt snobberi, mot dem som inte röstar som medieetablissemanget, har dominerat över diskussioner om riktig politik, klass- och maktanalys för att förebygga att främlingsfientliga opinioner uppstår ur socialt och ekonomiskt utanförskap.

Det har tidvis rått en fullständig och tvångsmässig besatthet hos svenska medie- och sociala medie-debattörer vid att förhålla sig till allt som har med Sd att göra, hysteriskt och i panik. Kanske har det funnits vällovligt syfte bakom den frivilliga förhäxning som rått, men den har spelat Sd rakt i händerna. De har fått sätta agendan, formulera frågorna och ibland framstått som de lugna.

Etablissemanget har uppträtt som om målet har varit att stämpla och isolera Sd-väljare – inte att vinna dem tillbaka, bort från ett farligt parti och visa att lösningen på frustrationen inte är den främlingsfientlighet Sd lockar med.

Främlingsfientligheten är ett av vår tids stora hot – mot jobben, välfärden, humanismen och tryggheten. Det hotet kan bara bekämpas med seriös analys och politik. Inte med kompromisser, inte med en enda eftergift parlamentariskt; men med försök att bryta stämningarna genom att förstå deras djupare bakgrund, och föra en politik som ger jobb, makt, framtidstro i utsatta områden och visar att visa att det finns fler som lyssnar på oron, mycket noggrannare och ärligare än Sd, och som har mycket bättre svar. Läget börjar bli allvarligt.