Stefan Löfven agerar rätt – Fp och C borde se möjligheterna

För vissa typer av politiska förändringar är tiden aldrig mogen. Läget blir aldrig perfekt, opinionen aldrig helt förberedd, uppfarten aldrig dekorerad i detalj, stämningen aldrig på topp vid entrén och skumpan (alkoholfri) aldrig tillräckligt kyld i förväg.

Lika fullt måste de prövas, riskeras, genomföras – jordigt, praktiskt, handgripligt, i stövlar och overall – sköljas ner med ljummet termoskaffe, utan glans och gala, och alltid i ovisshet om det politiska priset längre fram.

Politiskt och ideologiskt förändringsarbete i en demokrati handlar ofta om att vara den som först ser en möjlighet i förtvivlat läge, att skapa det rätta ögonblicket, göra tiden mogen.

Att ta ställning för den och sedan välkomna ett naket ansvarsutkrävande efteråt, i oblyg övertygelse.

Det är inte skämmigt att förlora ett val på att ha företrätt en hållning och en idé om vad som krävts under mandatperioden. Det skämmiga är att ha agerat mot bättre vetande, enbart med målet att inte förlora.

Vissa genomgripande reformer och epokgörande samarbeten kräver modet att våga vara den som bryter ny mark.

Hedersomnämnande till Fredrik Reinfeldt; att rycka plåstret och avgå rakryggat, prestigelöst och när det är dags, är en av politikens svåraste konster.

Men just nu, några dagar efter ett av de krångligaste och mest svårtolkade valresultaten sedan Sverige blev en demokrati, är Socialdemokraternas Stefan Löfven den av partiledarna som agerar mest framsynt och verkar ta valresultatet på störst allvar.

Partitaktisk egennytta finns givetvis som drivkraft även hos honom. Och det kommer att kräva långt mer av sakpolitisk ödmjukhet från S för att kunna bli verklighet. Men Löfven gör rätt som överväger samarbeten + fasta eller hoppande + bortom blockpolitiken.

Inget regeringsalternativ var ens i närheten av att få något sakpolitiskt mandat i söndags. Både Alliansen och ”de rödgröna” var långt ifrån en majoritet. De är + föga oväntat + skrotfärdiga som begrepp när det gäller regeringsbildningen 2014, efter att väljarna sagt sitt.

Att bryta blockpolitiken är nu det enda sättet att förvandla en oroväckande mandatfördelning full av fallgropar och livsfarliga, taktiska frestelser bara några få voteringar bort, till en chans för konstruktiva uppgörelser på viktiga områden som varken Socialdemokraternas eller Alliansens regeringar hunnit eller förmått ta sig an fullt ut.

Blockpolitiken har sammantaget överraskande svaga meriter i Sverige, medan blocköverskridande samarbeten har åstadkommit förbluffande mycket.

Den svenska demokratins slutliga genombrott, pådrivet av liberaler och socialdemokrater i koalition, kom när första världskriget mynnade i revolutionära stämningar.

En liten frisinnad-liberal minoritetsregering, med vågmästaren C.G. Ekman som statsminister, låg bakom införandet av lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i Sverige, i slutet av det parlamentariskt kaotiska 1920-talet.

Ur det tidiga 1930-talets ekonomiska kris och efter ett decennium av politisk turbulens växte en ny stabilitet för sociala och ekonomiska reformer fram i Sverige genom bland annat det nya samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet + kohandeln.

Andra världskriget var ingen stolt stund för Sverige, med en rad sorgliga medlöperier, men blev knappast värre av att en samlingsregering bildades.

Under efterkrigstiden har viktiga sociala reformer, skatteomläggningar, konstitutionella förändringar, infrastrukturinvesteringar, pensionsuppgörelser, avregleringar, krispaket, budgetsaneringar och utrikespolitiska vägval gång på gång haft sitt ursprung i blocköverskridande samtal.

Att bryta blockpolitiken är också det enda sättet att samtidigt respektera valresultatet 2014, det uppdrag väljarna lämnat, och undvika att ge Sverigedemokraterna indirekt makt över regeringspolitiken. Bara i ett låst blockpolitiskt tänkande blir SD tungan på vågen i den nya riksdagen. Med ett samarbete förankrat i mitten, skulle dessutom en stark opposition bestå både till höger (M och KD) och vänster (V) om regeringsunderlaget, vilket skulle försvåra för SD att få en ledande oppositionsroll.

Nyval säger en del. Men nyval på grund av 13 procent för SD vore inte bara en bankruttförklaring av det svenska partisystemet, utan demokratiskt oanständigt. Som om väljarna hade varit olydiga och därför ska ges bakläxa.

Partierna måste kunna hitta en fungerande regering förankrad någonstans i den stora majoritet som råder kring att Sverige ska fortsätta vara ett öppet, humant samhälle med mångfald och invandring. Allt annat vore brist på respekt för den demokratiska processen.

Folkpartiet, ett av valets stora förlorare, och Centerpartiet, med en nära döden-upplevelse bakom sig i opinionsmätningarna senaste året, har allt att förlora på ett samarbete med S och MP, säger andra. Det säkraste för dem är att hålla fast vid alliansen och gå i aktiv opposition. Stämmer det?

Jag vill hävda att det inte stämmer, att den analysen kapsejsar när man tar in det historiska perspektivet och betraktar utvecklingen och valresultaten i svensk politik de senaste decennierna.

FP och C – om de väljer att hulka i bittra eftervalsanalyser och säga tvärt nej till Löfven innan de ens känt honom på pulsen ordentlig – riskerar tvärtom att missa en räddningsplanka för den organiserade liberalism i Sverige som sakta men säkert, val för val, smälter bort ur riksdagen.

Jan Björklund och Annie Lööf begår ett misstag om de klamrar sig fast vid illusionen att Alliansen fortfarande existerar. Eller vid tron att de kan stärka sina partier genom att tjura i opposition som om det kaos och hot valresultatet skapat inte angick dem.

Den övergripande bilden är brutal för FP och C som mittenpartier. Jag har lyft fram siffrorna tidigare här på ledarsidan. Så här ser de ut: I valet 1976 FP och C tillsammans drygt 35 procent av rösterna. 1979 hade det krympt till 28,7 procent. 1982: 21,4 procent, 1985: 26,6 procent, 1988: 23,5 procent, 1991: 17,6 procent, 1994: 14,8 procent, 1998: 9,9 procent, 2002: 19,6 procent, 2006: 15,4 procent, 2010: 13,6 procent. 2014 fick de tillsammans 11,5 procent.

Från 35 procent tillsammans när de icke-socialistiska partierna vann regeringsmakten 1976 till 11,5 procent 2014. Det är bara en tidsfråga innan ett av dem åker ur riksdagen + om inget händer som bryter logiken som rått i svensk politik de här decennierna.

Det uppkomna läget ger båda en chans att frigöra sig från den logiken, hitta ny sakpolitisk relevans och inte minst börja agera tillsammans på vägen mot den sammanslagning av partierna som bör ske och redan borde ha skett. (Om det blir bråk om partiledarposten, varför inte pröva en språkrörsmodell, inledningsvis med Birgitta Ohlsson och Annie Lööf?)

Framför allt skulle ett blocköverskridande samarbete visa att partier med anspråk på att företräda liberala hållningar inte smiter undan ansvaret att hitta en fungerande regering när främlingsfientligheten just nått sin största valframgång.