Förtroende – både pr-floskel och en demokratins ådra

Förtroende är ett modeord med högkonjunktur just nu; en abstrakt pr-floskel och besvärjelse som nödutgång för alla oväder, konflikter och spänningar i det moderna samhället.

Att bära någons eller mångas förtroende räknas som en svårslagen politisk merit. Det anses skänka legitimitet och trovärdighet bortom rena fakta och sakförhållanden. Förtroende är flytvästen alla vill ha på sig när sjön går.

Att lova söka återställa ett förlorat förtroende är nästan alltid det första löftet från makthavare, auktoriteter, institutioner och branscher i akut kris.

Att hänvisa till ett ömsesidigt förtroende som en sista ljusglimt när det mesta verkar hopplöst hör till varje ansträngd diplomatis standardrepertoar.

Men det är inte bara en floskel. För samtidigt är den starka väven av grundläggande förtroenden, på många nivåer och i oräkneliga situationer, mellan människa och människa, och mellan människa och samhälle, en demokratins och det humana samhällets åder.

Nästan allt i nyhetsflödet handlar på ett eller annat sätt om förtroende. Förhandlingarna om regeringsbildningen i Sverige. Kampen mot Ebolaepidemin i Västafrika, både inom de drabbade samhällena gentemot räddningsinsatser, myndigheter och vårdinstitutioner och i vädjandet till omvärlden att inte av misstro stänga ner sina reguljära kommunikationer med Afrika på ett sätt som förvärrar krisen. Alla internationella konflikter i krigshärjade områden. Diskussionen om övervakningsekonomin och avlyssningssamhället. Bank- och finanssektorns försök att återupprätta sina rykten efter krascherna.

Förtroendebegreppet återkommer överallt. Det är skälet till varför forskare börjar uppmärksamma det mer, söker ge det en djupare innebörd.

En av dem som skrivit ingående och kritiskt om förtroendehypen i det moderna samhället är den tyska historiken Ute Frevert i boken ”Vertrauensfragen. Eine Obsession der Moderne”. (Förtroendefrågor. En modern fixering.) Det är en högintressant, kritisk genomgång av hur förtroende blivit ett instrumentaliserat, överskattat och ytligt modeord inom politik, näringsliv, livsstilsråd och marknadsföring, och hur det tömts på innehåll. Hon för också ett resonemang om skillnaden mellan förtroende som något man väljer att ge aktivt till andra, och tillförsikt, som är något man har mer passivt, generellt och mållöst. Förtroende, när det är på riktigt, är en fråga om frihet, integritet och jämlikhet i relationen mellan människor.

I senaste numret av Times Literary Supplement diskuterar den brittiske historikern Geoffrey Hosking bland annat Freverts bok, som han berömmer, men menar underskattar förtroende som en viktig form för mänsklig solidaritet fri från maktstrukturer och rationella val.

Nyare historiska erfarenheter, skriver Hosking, visar hur viktig den formen av solidaritet är. Han recenserar också en ny, tankeväckande tysk forskningsantologi – ”Was ist Vertrauen?” (Vad är förtroende?) – med historikern Jörg Baberowski som redaktör, där förtroendebegreppet undersöks tvärvetenskapligt av statsvetare, historiker och jurister. Hosking noterar ett centralt resonemang i Baberowskis inledning, som jag tycker att han fångar bra. I de flesta moderna västsamhällen gör en effektiv stat kombinerad med stabila, pålitliga institutioner, expertsystem och sociala konventioner ”det möjligt för oss att navigera våra liv bland ofta okända människor utan att hela tiden behöver fatta komplexa beslut om ”den andra” och om hur vi ska uppträda.”

Ett allmänt, utbrett socialt förtroende, stärkt av positiva erfarenheter och grundläggande beteendenormer, skapar trygghet. Föreligger ett sånt förtroende blir det lättare att hantera mångfald, bilägga konflikter och bejaka möten med andra.

I samhällen där den tryggheten och det allmänna sociala förtroendet saknas som utgångspunkt, och där samhällets gemensamma institutioner är svaga eller starkt ifrågasatta, måste förtroende byggas upp mer från fall till fall, i varje ny situation. I sådana miljöer är rädslan inför det avvikande starkare. Spelregler som alla litar på följs och upprätthålls saknas. Då ökar risken för främlingsfientlighet i mötet med andra, och för våldsamheter och övergrepp.

Men det finns ett annat sätt att se på begreppen också. Är misstroende egentligen motsatsen till förtroende? Nej, svarade filosofen Martin Hartmann när Tina Hildebrandt ställde den frågan i Die Zeit för några veckor sedan:

”Misstroende är en engagerad hållning. Den som misstror, vill fortfarande något, har fortfarande intressen, vill fortfarande få igenom något. I det avseendet kan förtroende innefatta en nyttig portion misstroende. Motsatsen till förtroende är egentligen likgiltighet. Misstroendet och förtroendet tar slut, när vi inte längre har något att säga varandra.”

Det är farligt när förtroende blir till misstroende i ett samhälle. Men så länge vi fortsätter tala med och lyssna på varandra, finns chansen att återupprätta det i mångfald och fördragsamhet. Det farligaste är när samtal avbryts, fiendebilder kokar över.

I en underbar föreläsning – sök den på YouTube – som Bill Clinton höll vid Georgetown University förra året, om det goda, globala medborgarskapet på 2000-talet, var hans avslutande råd till studenterna, att lära sig lyssna och vara intresserade av andra människors berättelser bortom den egna verkligheten, och att lära sig umgås konstruktivt, värdigt med dem som tycker olika. Ett bättre råd kan man inte ge unga människor i det nya seklet.