Ett Västerbotten passerar revy

Av , , Bli först att kommentera 0

På femtioårsdagen, 17:e maj 1950, slog VK på stort och gav ut en rejäl extrabilaga om tidningens första halvsekel i ett föränderligt Västerbotten.

”Femtio år är ingen lång tid”, skrev liberalen Ragnhild Sandström – 1944 den första kvinna att väljas till riksdagen från länet – i en gästkrönika, ”och ändå ligger sekelskiftets värld oändligt långt från vår egen. Samhället har genomgått en ganska hastig strukturförändring under det halvsekel som gått. Månghundraåriga föreställningar har upplösts, åldriga kulturformer har vittrat sönder, ekonomiska förutsättningar har förändrats. Människorna har fått nya attityder inför tillvaron och omvärlden. (…) Femtio år – ett halvsekel av strävanden, förhoppningar och framtidstro för en del människor, av dagligt slit och släp utan aspekter framåt eller bakåt i tiden för andra människor. Men infogat i ett större sammanhang blir även det meningslösaste fyllt av mening. Det är därför så nyttigt att – och så roligt – att plocka i minnets skattkammare.”

Och plockade gjorde VK. muntert och med allvar. Det handlade om tidningen, bygderna, politiken, näringarna, kulturen, idrotten; om konflikterna, fattigdomen, stoltheten och framstegen under 50 år av skiften och vardag.

I en artikel om turistnäringen i Västerbotten konstaterade Bo Rosén att förr i tiden ”räckte det sannerligen inte med en lagstadgad tolvdagarssemester, utan då ville det till att ta sig ledigt åtminstone nån månad för att hinna med något annat än att enbart resa till och från Västerbotten.” Annat är det år 1950. Även om skogs- och kusttrakterna har besökare, är det, noterade han, i fjällen de stora krafttagen märks. Kommunerna vet vad som krävs för ”att göra sig gällande gentemot de av privatkapitalet flödande Jämtlandsfjällen. I Borga, Saxnäs, Tärnaby, Klippen och Ammarnäs finns nu goda turiststationer eller pensionat, och i Hemavan finns planer klara, men alltjämt väntar vi på det eller de stora hotell av modern och vettig karaktär, varmed de stora turistskarorna kan lockas.” Turismen, avslutade han, ”är en näring, som länet icke kan och vill undvara. Den är både hemindustri och storindustri, och den kommer att bli ett livsvillkor för fjällbygden.”

Plocka kan även den som i dag, i ett senare sekel – år 1950 bara dimmigt avlägset – reflekterar över återblickarna, samtidigt som nya samhällsförändringar tvingar Västerbotten att grubbla över vad det varit, är och vill bli.

Vi skulle ha kunnat berätta mycket för dåtidens västerbottningar, om allt som burit frukt. Men också om motgångar, och om förhoppningar som aldrig slog in. De skulle ha kunnat lära oss åtskilligt om tålamod, uppoffringar och modet att inte resignera.

Ett halvt sekel kan gå snabbt som en blinkning. Ändå hinner hela tidevarv passera revy på ögonlockets insida. Och det kan vara länge, kännas som en evighet. Ändå är allt sig likt efteråt.

De existentiella frågorna om utkomsten, makten, livsvillkoren, samvaron och meningen, besvaras aldrig för gott.

I en helsidesannons tog Umeås drätselkammare, dåtidens kommunstyrelse, till orda om metropolen i vardande. Skolstaden lyftes fram, med ”läroverk, 2- och 4-årigt folkskoleseminarium, skolköksseminarium, handelsgymnasium, yrkesskolor, flickskola, sjuksköterskeskola.” Behovet av mer industri erkändes, men bland inrättningar Umeå hade nämndes länsresidens, hovrätt, regementen, museum och centralbibliotek – på väg att bli ett av landets ”största och modernaste”. Och rubriken om Umeå för 64 år sen löd: ”Umeå ett kulturellt centrum i Norrland”.

Vissa frön sås tidigt. Vissa självbilder får vänta länge på bekräftelse.