Visa mig ditt blåsväder och jag ska säga dig vem du är

 ”Stormen sätter sin mun till huset och blåser för att få ton”

Blåsväder kommer en regering inte undan, inte för ett ögonblick. Det viner alltid runt någon knut, från tillträde till avgång, och mojnar aldrig på alla områden samtidigt. Vad som säger något om en regerings arbete är hur och kring vad – inte att – det stormar.

Över vad drar de mediala vindbyarna fram? Visa mig ditt blåsväder, och jag ska säga dig vem du är.

Så länge upphetsningen och konflikterna kretsar kring principbeslut och grundläggande vägval + rotade i en robust, genomtänkt samhällsanalys som vunnit väljarnas stöd + behöver en regering som vet vad den vill inte oroa sig.

Det är goda, värderingsbaserade stormar. Politik på riktigt. Politik som klara, redovisade avsikter. Politik som mod till prioriteringar. Likgiltigt opinionssiffror, likgiltigt vinst eller förlust vid nästa val: så tar man medborgarna och maktens ansvar på allvar.

Men drar molnen ihop sig över ytliga personfrågor, trivialiteter, klumpiga självmål, diplomatiskt mummel och motståndares försök att koka skandaler på en spik, kan det tyda på att en regering har ett underskott på riktig politik.

Då finns det skäl att bli nervös. Inte för att trivialiteterna eller skandalungarna är viktiga. Och självmål gör alla regeringar, i synnerhet under nybörjarfasen. Utan för att det ofta finns ett samband mellan ståhejet runt banaliteter och hur lite regeringar uppfattas stå för en djupare idé om samhällsutvecklingen och det egna politiska mandatet.

Tjafset triumferar när tjafset är det som matas.

Även oppositioner måste se upp, efter ett maktskifte. Känner väljarna att politiken reduceras till nonsens, kommer skulden att läggas även på dem som verkar förtjusta över att äntligen själva få peka finger i sandlådan.

Stefan Löfvens regering har så här långt hamnat i fler dåliga, ytliga stormar än den skapat goda, viktiga stormar + det tjuter, med ett par undantag, av fel skäl. Alliansoppositionen å sin sida har att kämpa med frestelsen att ge igen på sandlådenivå för de senaste åtta åren.

Det bådar inte gott i ett läge när händelseutvecklingen i världen, ekonomiskt, socialt och militärt, varslar om stora hot och ökade spänningar, och inrikespolitiken famlar efter fotfäste.

Självklart behöver en ny regering tid på sig. S-Mp-koalitionen arbetar också i ett parlamentariskt svårt läge, utan att kunna vara säker på att överleva ens sitt försök till budget. Insikten börjar nog också vakna inom mittenpartierna att det hade varit klokt att pröva vad mer ingående samtal med Stefan Löfven och Mps språkrör kunnat ge.

Ett ordnat, handlingsdugligt regeringsunderlag med förankring i mitten, och tydliga oppositionskrafter till både vänster och höger, skulle öppna för reformer som bryter blockpolitikens låsningar, och samtidigt marginalisera Sd parlamentariskt. Det finns möjligheter i riksdagssammansättningen.

Hur skulle mötet mellan socialdemokratisk pragmatism, liberala utkast riktade över blockgränsen och en grön rörelse som hinner vänja sig vid regeringsställning, förnya svensk politik? Nyfikenheten på det borde vara större.

En av de största utmaningarna för regeringar runt om i Europa inför kommande decennier har att göra med det som kallats ”den tredje vågen” + den digitala omvälvning av ekonomin som vi är inne i och som kan få lika stora, eller rentav större, konsekvenser än de två stora industrirevolutionerna i sluten av 1700-talet och 1800-talet.

The Economist pekade tidigare i höst på hur den tekniska utveckling som nu förändrar ekonomier och arbetsmarknader radikalt, tycks vara betydligt sämre på att skapa framtidsjobb och löneutveckling, än de industriella revolutionerna i västvärldens för dryga 100 respektive 200 år sedan. Där ett jobb inom tillverkningsindustrin kunde generera ett antal jobb inom andra sektorer på en ort, genererar den digitala ekonomin inte nödvändigtvis särskilt många jobb utöver sin kärna. I jämförelse med 1900-talets industri handlar det om låga siffror.

Även om den tekniska utvecklingen frigör, demokratiserar och berikar människors liv på fantastiska sätt + utan att glömma hoten i form av övervakningsekonomi och hotad personlig integritet + så kan det bli en liten elit, inte breda grupper, som vinner det ekonomiska välståndet.

Vad händer om industriekonomin står för allt lägre andel av sysselsättningen, men den nya digitala ekonomin inte väger upp det tappet? När arbetsplatser automatiseras utan att strukturomvandlingen skapar nya jobb i andra delar av ekonomin? När utsikterna till yrkeskarriärer försämras även för relativt välutbildade?

En utveckling med otryggare framtidsutsikter för många som tidigare haft en stabil förankring på arbetsmarknaden och där fler pressas ner i låglönedelen, istället för att lyftas upp ur den, skapar ofrånkomligen spänningar. Medelklassen hotar att krympa radikalt, vilket skulle undergräva skattebasen och minska utrymmet för strategiska, investeringar och generell välfärd.

De tendenser vi ser i socialt och ekonomiskt marginaliserade miljöer, där strömningar längs skalan från populistiska missnöjespartier till öppet främlingsfientliga söker anhängare i hets mot minoriteter, kan spridas. Det är mardrömsscenariot. Att demokratier ska misslyckas med att nyttja den digitala revolutionen för att stärka breda grupper socialt och ekonomiskt, med trygghet och möjligheter personlig utveckling genom arbete och utbildning. Att jobb och löneutveckling som går förlorade i den digitala omvandlingen inte ersätts på fält där behoven växer + inom tjänste-, bildnings-, kultur-, miljöenergi- och välfärdssektorn.

Fritänkande, nya idéer om hur man kan få den digitala revolutionen att berika på fler sätt än bara i form av tekniska lösningar + låt det storma kring det.