Lär av gripande återblickar – bekämpa vår tids murar

Västberlins borgmästare, socialdemokraten Willy Brandt, tog till drastiska liknelser i sitt första uttalande den 13 augusti 1961, några timmar efter att den kommunistiska DDR-regimen med taggtråd, murbruk, soldater och gränspoliser börjat stänga in sina medborgare som en desperat åtgärd för att hindra fler från att fly till demokratin i väst.

Ulbricht-regimens avspärrningar, sa Brandt i sina inledande ord, innebär att inte bara ett slags statsgräns dras mitt genom Berlin, ”utan en spärrvägg till ett koncentrationsläger.”

För antinazisten och antikommunisten Brandt var det, under kalla krigets farligaste år, både en känslomässigt spontan och en politiskt medveten anspelning. Men han stod ganska ensam bland de ledande västpolitikerna i sin indignation. Redan då hade misstanken börjat smyga sig på, att upprördheten och känslan av ödesstund + så påtaglig för dem i Berlin som såg familjer och vänner splittras med våld + långt ifrån delades av alla, vare sig i Västtyskland eller i övriga västvärlden.

USA:s president John F Kennedy såg inledningsvis murbygget som en ganska praktisk nedkylning av konflikten mellan västmakterna och Sovjetunionen kring Berlins framtida status.

Hellre mur än krig, var den första, inofficiella reaktionen i Vita huset. Muren innebar ju – alla eufemismer och all propaganda till trots – ett indirekt erkännande från kommunistregimens sida av det egna systemets omänsklighet och moraliska, ekonomiska, politiska bankrutt. Samtidigt minskade muren risken för konkreta våldsamheter mellan väst och öst i Berlinfrågan. Avspärrningarna förvandlade Berlin från en akut stormaktskris med risk för globala följdverkningar, till en permanent, men lokalt begränsad, tragedi för de närmast drabbade. Ett skifte som frigjorde tid och uppmärksamhet för andra problem, ett praktiskt arrangemang under sorgliga förutsättningar. Så cyniskt resonerade ganska många under murens första veckor.

Inte heller Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer + med ett komplicerat förhållande till Berlin överhuvudtaget + delade riktigt Brandts djupa indignation, och dröjde ända till den 22 augusti, med att besöka staden.

Snabbt stod det klart att Berlins fysiska delning inte skulle bli en tillfällig åtgärd, utan bestå under lång tid.

Det var den bittra insikten, att omvärlden accepterade muren och dess konsekvenser som något permanent, som fick ledande socialdemokrater med Willy Brandt och hans närmaste rådgivare Egon Bahr i spetsen, att börja utveckla en ny, långsiktig strategi för relationen till DDR och östblocket. Genom avspänning, normaliserade relationer och konkreta, humanitärt inriktade uppgörelser skulle människors möjligheter att upprätthålla kontakter över gränsen underlättas och det kommunistiska systemet undermineras stegvis.

Senare, när Willy Brandt blivit förbundskansler i en socialliberal koalitionsregering 1969, låg samma tanke till grund för statsfördrag med Sovjetunionen, Polen och Tjeckoslovakien. Strategin kallades den nya östpolitiken och bidrog, i komplex kombination med USA:s insatser, Gorbatjovs perestrojka och, framför allt, befolkningarnas protester mot politiskt förtryck och ekonomiskt vanstyre, till att omöjliggöra kommunistregimerna.

Berlinmurens symbolik kan inte överskattas i det sammanhanget, när historien skrivs om varför östkommunismen föll.

Den brittiske historikern Timothy Garton Ash har skrivit om faktorerna bakom den folkliga resningen i DDR: ”I början vad det muren själv: muren och det system som den både representerade och bevarade. Muren stod inte i Östtysklands periferi, den stod i själva dess centrum. Den gick genom varje hjärta. Även för människor från andra östeuropeiska länder var det svårt att till fullo uppskatta vilken psykologisk börda muren lade på dem.”

På sätt och vis var Berlinmuren början på slutet för regimen som byggde den. Men det dröjde 28 långa, plågsamma år, med fruktansvärda offer, innan den föll. I DDR utvidgades efter 1961 gradvis den brutala och paranoida övervakningsstat, som bland annat skildrats gripande i filmen ”De andras liv”, och som fick så många människor att trots muren riskera fängelse och tortyr, riskera sina liv, i försök att sig över järnridån till väst. DDR:s gränssoldater hade order att skjuta för att hindra flyktförsök.

Ända fanns det så sent som på våren 1989 otaliga bedömare som kallt räknade med att Berlinmuren skulle bestå många decennier till, och hade svårt att tänka bort den ur sin världsbild.

De där inledande reaktionerna – en mur som sorglig, men praktisk lösning, en isolerad tragedi man vänjer sig vid, fanns kvar som en förgiftad lockelse till status quo även i väst. Det var de förtryckta befolkningarnas nya resningar som till slut gjorde den hållningen omöjlig för 25 år sen.

Vi kan lära oss även det av Berlinmurens historia. Lära oss hur lätt det är för en omvärld att börja ta murar, förtryck och avskyvärda övergrepp för givna och så länge det synes gynna stabilitet och förutsägbarhet. Världen är full av dödliga gränser än i dag, som stänger ute och stänger inne, som tas för givna för att det är bekvämast så och för att de håller beska verkligheter på avstånd. Vi får inte stanna i återblickarna, utan måste lära oss av dem, för att bekämpa murarna i vår tid.

Neutralitet i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter är en moraliskt rutten hållning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>