Bör lätta droger legaliseras? – tänk efter innan ni svarar

Bör lättare droger, exempelvis marijuana, legaliseras? Det är en fråga som kommer att debatteras i Sverige de närmaste decennierna, med långt större kraft och med långt färre tabun än vi anar, och kanske önskar, i dag. Debatten förs intensivt i sydamerikanska länder, i USA och på många håll i Europa. Det är bara en tidsfråga innan den når Sverige med full styrka och börjar virvla bort en del givna sanningar om rätt och fel, självklart och orimligt, som legat oss tryggt, varmt om hjärtat.

Bortom de rent pragmatiska frågeställningarna om vilka konsekvenser olika regelverk får, kommer debatten att handla om den principiella synen på människans makt över sitt eget liv och sina egna misstag, och om kulturella eller sociala föreställningar kring plikt, ansvar, moral, solidaritet och skyldigheter inom en gemenskap bestående av människor med svagheter, irrationella beteenden och avvikande uppfattningar om hur livet bör levas. Den typen av filosofiska diskussioner är vi dåligt förberedda på.

Det mesta i legaliseringsdebatten kretsar, av goda skäl, runt bedömningar av vilka praktiska följder en uppluckrad lagstiftning skulle få. Hur skulle missbruket av olika droger förändras sett till utbredning och hur skulle missbruket förskjutas mellan olika typer av droger? Hur skulle förutsättningarna för medicinsk vård och socialt förebyggande arbete påverkas? Vad skulle en legalisering ha för effekt på brottsligheten och våldet som i dag följer av den illegala narkotikahandeln? Vilka andra medicinska, sociala och ekonomiska konsekvenser skulle en narkotikapolitik med inslag av legalisering få? Gäller totalkonsumtionsmodellen för narkotiska som för alkohol?

De debatterna förs redan i Sverige, om än i marginalen.

Men, vilket ofta glöms bort, över en längre tid präglas och formas ett samhälles förhållningssätt och attityder även i praktiska frågor, av underliggande idéer och principer bortom det pragmatiska och utom räckhåll för rådande tabun.

På vilka grunder får ett samhälle sätta gränser för individers suveräna beslut om sina egna liv, sina egna kroppar och sina egna risktaganden inom en gemenskap? Vad ska betraktas som ett socialt problem och vad som ett medicinskt problem? När ska något avvikande alls betraktas som ett problem? 2000-talet kommer att se många sådana debatter.

De som vill vinna dem får inte fastna i bara praktiska frågeställningar, inte utgå ifrån att alla begriper på vilka ideologiska, eller moraliska grunder deras argumentation bygger och inte tro att tabun består för evigt.

Kring tyngre droger kommer ett tabu och ett förbudskonsensus att bestå. Men lättare droger som marijuana kommer att bli föremål för just djupare filosofiska diskussioner om människosyn och frihet. Och framför allt legaliseringsmotståndarna + till vilka jag hör, jag är övertygad om att de negativa konsekvenserna inte skulle vägas upp av eventuellt positiva och avskyr drogromantik + riskerar då att stå rätt handfallna, om gamla moraliska tolkningsföreträden skulle falla.

Man känner inom sig, när den egna sidan inte övertygar andra än dem som redan bestämt sig, och samtidigt förlorar gehör hos dem som närmar sig frågan med öron åt båda håll. Jag kan drabbas av den känslan när jag tar del av skarpa analyser, väl bevandrade även i missbruksvården, som argumenterar för legalisering av marijuana + humant, utan

drogromantik. Samtidigt som många legaliseringsmotståndare i slentrian letar i bakfickan efter tabuvapnet, utan att gå ner i de djupare frågeställningarna.

Till mina meningsfränder skulle jag faktiskt vilja ropa, med största ärlighet: Kamrater, vi håller på att förlora den här debatten. Inte på kort sikt, men om vi tittar några decennier framåt. När normer förskjutits ett par generationer till, synen på en människas rätt till sina egna experiment har förändrats ytterligare och den illegala narkotikahandeln skördat ännu fler våldsoffer, kan lättare droger som marijuana komma att ha bättre rykte än alkohol i breda, agendasättande kretsar.

Kanske är det så att vi har i grunden fel, att det är skälet till att debatten håller på + i små steg riktning paradigmskifte + gå oss ur händerna. Naturligtvis måste man vara öppen för möjligheten.

Men det kan också vara så att vi har vant oss så vid känslan av att ha rätt, utan att behöva motivera det djupare, att vi vakar över gamla moraliska tolkningsföreträden som väktare framför söndervittrande helgedomar, medan debattens centrum förflyttas.

Med få undantag har vi vant oss av med att diskutera de där filosofiska frågorna grundligt, från början, underifrån och upp, utan givna antaganden. Allt färre förmår därför leda det som uppfattas vara självklara ställningstaganden oskadda tillbaka till det ideologiska ursprunget. Ett vanligt fenomen i grupper som haft tolkningsföreträde under lång tid.

Samtidigt blir legaliseringsförespråkarna bättre och bättre på att sätta sina rekommendationer i nya, alternativa perspektiv.

Hur bör man, som legaliseringsmotståndare, reagera för att inte framstå som irrelevant när den stora diskussionen brakar igång + och det kommer den att göra + om några år? Även om det smärtar, även om det kan kännas som att glänta på en dammlucka att inte säga omedelbart nej och söka dra streck i debatten, tror jag att det här är det intellektuellt hederliga och strategiskt gångbara förhållningssättet framöver: ”Bör lättare droger legaliseras i Sverige?” Bra fråga. Låt oss tänka efter.

Blir svaret sedan ett rungande nej, kommer det att vara betydligt mer övertygande än ryggmärgsreaktioner och streck i debatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>