Folkpartiet borde skifta till Birgitta Ohlsson redan nästa år

Folkpartiet är det riksdagsparti som sett mest häpet och oförstående ut över det egna valresultatet. Det var centerpartiet och kristdemokraterna som under förra mandatperioden växlade av varandra i rollen som alliansens krispartier, medan folkpartiet guppade omkring på historiskt sett visserligen låga, men i relation till den fruktade fyraprocentspärren säkra nivåer. Folkpartiet stod därför oförberett på ett tapp ändå ner till 5,4 procent och rollen som riksdagens näst minsta parti. Eftersom ingen hade analysen redo på valkvällen har det tagit ett par månader för den obligatoriska eftervalsdebatten att dra igång på allvar inom fp.

Vad som dock stått klart ända sedan 14 september, som en given och odramatisk konsekvens av nederlaget, är Jan Björklunds avgång under mandatperioden. Han kommer inte att leda folkpartiet i nästa, ordinarie, val.

Något större missnöje med Björklund finns knappast bland de organiserade liberalerna. Inte av det slag som föranleder snabba interna kupper. Men hans tid som ledande inrikespolitiker går mot sitt naturliga och logiska slut.

Även om han bara varit partiledare sedan hösten 2007, så har han dominerat svensk skolpolitik + det område han präglat mer än kanske någon annan sakpolitiker i Sverige präglat ett område de senaste decennierna + ända sedan åren som lokal skolpolitiker i Stockholms stad på 1990-talet.

Skoldebatten är nu på väg in i en postreformfas, med nya frågeställningar, nya problembeskrivningar och en viss längtan efter ett nytt språkbruk. Det i kombination med folkpartiets dåliga valresultat och tappade regeringsställning gör att Björklunds + sannolikt frivilliga + avgång bara är en tidsfråga.

Ledarfrågan i folkpartiets eftervalsdebatt kommer att handla om (1) vem som ska bli Björklunds efterträdare och (2) tajmingen för skiftet. Kvalificerade namn som Maria Arnholm, Erik Ullenhag och Jasenko Selimovic har nämnts eller viskats som tänkbara fp-ledare. Ändå borde det stå klart att Birgitta Ohlsson, om hon vill, är den som har bäst förutsättningar att leva upp till flest av de krav ett liberalt partiledarskap ställer i svensk politik på 2010-talet.

Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Den antiintellektuella vänster-höger-skalan ger ingen vägledning. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar?

Birgitta Ohlsson är bevandrad, glasklar och ministererfaren i den utrikes- och säkerhetspolitik som kommer att stå i centrum framöver. Hon har med sin liberala, radikala feminism stor trovärdighet i den nya jämställdhetsdebatt som redan inleddes under valrörelsen. Hon driver sedan många år principfast livsstils- och toleransfrågor. Hon är en idéorienterad debattör med en talang för klarspråk i pragmatikernas epok.

Dessutom väcker hon nyfikenhet och respekt långt utanför sitt eget parti och på båda sidor den gamla blockgränsen.

Självklart behöver hon, som andra, bredda sig till och bevisa sig på fler sakområden för att klara partiledarrollen. Men det finns inga skäl att betvivla hennes förutsättningar att, med hjälp av rätt organisation och medarbetare, hantera det snabbt efter ett skifte.

Ställer Ohlsson upp, borde folkpartiet inte skjuta upp skiftet för länge, inte vänta tills det närmar sig valrörelse igen, utan genomföra det under nästa år. Birgitta Ohlsson som liberal partiledare skulle bidra till att ge svensk politik en ny och intressant dimension.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>