Den nya ålderdomen och drömmen om ett värdigt slut

Det blir ett av 2000-talets svåra, fina, uppslitande, vemodiga teman – i politiken, inom konsten, för forskarna, hos teologerna, mellan nära och kära: den nya ålderdomen och drömmen om ett värdigt slut.

Ökad livslängd, bättre hälsa och medicinska framsteg kommer att gradvis förvandla, aktivera och förlänga människors ålderdom radikalt. Till glädje och nåd för de flesta, till frustration och förvirring för andra. Att bli gammal i det här seklet kommer att bli en resa in i delvis nya, aldrig tidigare kartlagda sociologiska landskap, utan givna normer eller erfarenheter från tidigare generationer att förhålla sig till.

Ålderdomen som avslutande tid i livet är på väg att få en helt ny innebörd och funktion. Långt mer av debatten kommer i framtiden att kretsa, på ett positivt sätt, kring frågor om äldres ställning, makt och kraft i samhället. Vi kommer att diskutera möjligheter det skapar och våndas över utmaningar det för med sig.

Men så återstår ändå, till sist och trots allt, vetskapen, kanske människans äldsta, att livet tar slut. Den nya ålderdomen är ofrånkomligt sammanlänkad med den gamla drömmen om ett värdigt slut. Med vårt förhållande till döden, den egna och andras.

Det är svårt att veta i förväg, hur ett avslut kommer att bli. Många fina berättelser finns om de svåraste av livsslut, om gemenskap, nåd och avsked även i plågan. Men insikten finns också att den sista tiden ibland helt saknar försonande drag, en maktlös förnedring av lidande. Någonstans ur djupen tränger Tegnérs rader upp, som en beskhet:

”Säg mig, du väktare, vad natten lider?/ Tar det då aldrig något slut därpå? (…) Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!”

***

En i höst alldeles ny och internationellt uppmärksammad bok på temat döden,

medicinen och livets slutskede är skriven av den amerikanska kirurgen, forskaren och författaren Atul Gawande, och är den här krönikans lästips.

”Being Mortal: Medicine and What Matters in the End” (2014) är en gedigen, initierad, personlig och mot både samhället och den medicinska professionen ofta kritisk diskussion av det moderna, grovhuggna, mänskligt handfallna förhållningssättet till åldrande och död. Jag tycker mycket om författarens uppriktiga ton, helt utan ängslighet, och att han trots det lämnar gott om utrymme åt läsaren att själv reflektera.

Atul Gawande är starkt kritisk mot hur livets sista fas och döden länge setts som ett rent medicinskt ärende att hanteras av proffs inom vårdapparaten, på klinisk distans från det övriga samhällets vardag. Det leder till felbeslut och lidande.

Vi befinner oss nu, menar han, i en övergångsfas från ett gammalt, extremt institutionaliserat förhållningssätt inför åldrande och död, till något nytt, som vi ännu inte utvecklat normer kring. Det är en långsam läroprocess. Mycket handlar om modet att konfrontera insikten om vår dödlighet, se en situation som den är i vitögat och våga säga till sig själv vad som väger tyngst inför de val som väntar: Det man fruktar eller det man hoppas på? Medicinen kan bidra till analysen, inte besvara frågan.

Den palliativa vården, i livets slutskede, kommer i framtiden att diskuteras, granskas, ifrågasättas och efterfrågas på nya sätt och i annan omfattning än tidigare – och utvecklas med hjälp av praktiska erfarenheter, etiska debatter och forskningsrön. Men ska, som en del hävdar, palliativ vård och exempelvis assisterat självmord, ses som framtida komplement till varandra? Eller brådskar det, som många hävdar, att utveckla vården i livets slutskede för att hålla alla reformer i riktning aktiv dödshjälp borta som något i strid med den etiska grunden för palliativ vård?

Hur vill vi att våra liv ska mynna ut? Var och under vilka omständigheter? I vilket sällskap? Med vilka hjälpmedel, vilande på vilken läkaretik och livssyn? Med den informella och formella makten över besluten hos vem? Rädda liv, förlänga liv, till vilket pris?

Just frågan om huruvida olika grader av dödshjälp bör tillåtas, väntar fortfarande på att tas upp till en bred, principiell, uthållig samhällsdebatt i Sverige.

Även den digitala samhällsutvecklingen, med nya attityder till privatsfär och identitet, lär påverka även diskussionen om livets slut.

När övervakningsekonomin aggressivt förutspår våra beteenden och livslopp i allt högre grad, värdera dem i förväg och styra oss aktivt som medborgare och konsumenter genom självuppfyllande profetior, kanske rätten att bestämma över den egna döden paradoxalt nog kommer att ses som ett värn av humanism och frihet, mot ett själlöst algoritmsamhälle. Eller blir det tvärtom?

För att bli personlig till sist. Om jag lever upp till högre ålder och in i början av en svår sjukdomsfas eller nedgång, önskar jag för egen del att det ska finnas lagliga, värdiga metoder tillgängliga som möjliggör att jag själv i tid får avgöra när mitt liv ska ta slut.

Jag vill ha den makten, att kunna bestämma över mitt eget avsked, innan ett kroppsligt eller psykiskt förfall skapar en meningslös förnedring.

Samtidigt är jag långt ifrån säker – ännu inte övertygad om – att jag vill se ett samhälle som slår in på den vägen, med de risker för missbruk av regelverk, direkta och indirekta påtryckningar och avhumaniserande tendenser som skulle kunna bli följden om mycket går snett – och mycket går ju ofta snett.

I den revan värker det, mellan en känsla, in i det sista, av livets helighet, och drömmen om ett värdigt slut som borde stå i vår makt att bestämma över. Vad anser ni?

*********

Fler krönikor på samma tema:

”Ändå försvinner Du i bilden av det hela”

När ett liv inte längre är värt att leva

Aktiv dödshjälp – nödvändig frihet eller något att frukta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>