Ord inför helgen, 29 november

Ingela Strandbergs diktsamling ”Den Stora Tystnaden vid Sirius nos”, som gavs ut i år, rymmer en rogivande men ändå lätt oroande stämning av stilla landskap, nätter och, det är känslan som väcks hos mig när jag läser dem, avsked. Dikter för nätter när det spelas avskedsmusik i huvudet kanske; att ta avsked från en årstid, eller från sig själv, från något man aldrig var eller inte längre behöver vara. Jag fastnar för de här raderna:

”Och när sjöarna/ äntligen har tystnat./ När människor/ och kor och båtar/ lagt sig till ro/ på bottnarna./ När vi slutar gråta när vi/ slutar gråta/ och cirkeln bryts/ och vi går undan mycket/ långsamt som för att visa/ oss som punkter/ för världen eller som/ om vi trodde att/ vi kunde behålla något/ få något med oss/ hem och när vi klickar/ upp bilarnas lås och borstar/ av oss snön och när/ grävaren kommer med sin/ skopa och krossar/ avskedets huvud med en/ enkel sten.”