Blockpolitiken triumferar i decemberöverenskommelsen

Av , , Bli först att kommentera 0

”Decemberöverenskommelsen” kallades den på presskonferensen, den kompromiss som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och allianspartierna paniksnackat ihop för att undvika det extra val statsminister Stefan Löfven efter budgetdramatiken tidigare i vinter meddelade att han vill utlysa.

Det är något med december och jultid som får saker att hända i svensk politik och makthavare att göra upp – men ibland var det bättre förr.

Genombrottet för den lika och allmänna rösträtten i Sverige kom genom riksdagsbeslut under dramatiska stämningar dagarna före jul 1918. Då lades grunden för de första demokratiska valen som skulle hållas några år senare. Decennier av folkrörelsearbete och rösträttskamp nådde sitt mål när en turbulent omvärld och inhemska oroligheter i världskrigets spår till slut bröt ner det konservativa motståndet.

Det var en decemberuppgörelse med hedersplats i historien om den svenska demokratin + principer ledde vägen.

Spejade någon efter principer, genombrott och modiga vägval på presskonferensen i lördags med Stefan Löfven (S), Åsa Romson, (MP), Gustav Fridolin (MP), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) blev väntan förgäves.

Det som presenterades var en halvmesyr till räddningsaktion för att bevara blockpolitiken och för att undvika ett extra val inget av partierna egentligen ville ha, och som ingen rimligen kan ha trott skulle ha förändrat något väsentligt i mandatfördelningen och de parlamentariska styrkeförhållandena.

Uppgörelsen sammanfattas i fyra punkter:

1. Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.

2. En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.

3. Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.

4. Partierna söker blocköverskridande samarbeten kring försvars- och säkerhetspolitik, energipolitik och pensionerna.

Att de söker blocköverskridande lösningar kring försvars- och säkerhetspolitik, energipolitik och pensionerna är givetvis välkommet – men inte i sak någon större nyhet, och alldeles för smalt. De områden där behoven av sådana breda lösningar med nya idéer är som störst – och som bland annat rör den sociala och ekonomiska utvecklingen, öppenheten och sammanhållningen i Sverige – nämns inte.

Man klamrar sig alltså fortsatt desperat fast vid blockpolitiken som grundmodell och vanföreställningen att den uttrycker intressanta konfliktlinjer i svensk politik på de viktigaste sakområdena.

Och man fortsätter att sprida myten att väljarna i riksdagsvalet 2014 gav något regeringsalternativ ett mandat för någon form av sakpolitik + vilket gör försöken att underlätta ännu mer för minoritetsregerande högst tvetydiga ur demokratiskt perspektiv.

Blockpolitiken har havererat. Även om det låter självklart att minoritets-regeringar ska kunna få igenom sina budgeter, och även om punkten att utbrytningar ur

budgeten inte ska vara möjliga är genomtänkt och rimlig, är det är inte gamla röstningsregler i riksdagen, utan valresultatet + väljarnas nya besked + som har gjort regeringsalternativ byggda på blocktänkande nästan omöjliga. Det är inte formerna som är problemet. Väljarna har helt enkelt gett ett annat och mer komplicerat uppdrag, som kräver nya samarbeten.

Att de ändå, med denna krampaktiga kompromiss, upprätthåller en förlegad blockpolitik som överidé kan sannolikt tillskrivas Alliansen mer än S och MP, och att de fantiserar ihop orimliga tolkningar av valresultatet, helt vid sidan om fakta, tycks vara ett gemensamt projekt för de sex partierna.

Det är en triumf för form över innehåll – och för blocktänkande över nytänkande.

Att extra valet uteblir torde få beklaga. Ska vi söka det positiva i decemberuppgörelsen 2014 så är det att partierna åtminstone lyckats tala med varandra, komma överens om saker och ömsesidigt inse att händelseförloppet kring budgetomröstningen tidigare i år + där Sverigedemokraterna fick allt serverat + var ovärdigt och patetiskt.

Förhoppningsvis kan de senaste veckornas förhandlingar så frön för mer rejäla och ordentliga uppgörelser i sakpolitik och för nya regeringsunderlag senare under mandatperioden eller inför nästa val.

De nya reglerna kan, välvilligt tolkade, ses som ett försök att skaffa alla aktörer lite extra betänketid.

För det viktiga i politiken på lång sikt, och det avgörande för Sveriges samhällsutveckling, är inte formerna för budgetomröstningar i riksdagen, utan att det bedriva idébaserad reformpolitik på områden där blockpolitiken länge stått och stampat, där missförhållanden råder och där farliga strömningar börjar växa fram.

Beskeden på lördagens presskonferens gör att extra val undviks, men de förde inte svensk politik framåt och de löste inga problem på längre sikt.

Det var en halvmesyr. Ingen decemberöverenskommelse värd namnet.

Mycket står på spel politiskt och ekonomiskt i Europa 2015

Av , , Bli först att kommentera 0

EU-kommissionen sällar sig nu till Europeiska Centralbanken i talangtävlingen om vilken institution som bäst kan härma den vädjande matadoren på knä framför tjuren Ferdinand: ”gör nånting!”

I rollen som Ferdinand återfinns europeiska investerare, både privata och offentliga, som i spåren av finanskrisen avvaktar, håller i slantarna och inte vågar satsa på projekt ens när de finansiella förutsättningarna är extremt gynnsamma.

Pengar saknas inte, men de luktar hellre fridfullt på blommorna än ger sig ut på tjurfäktningsarenan och tar risker. Allt medan pressade politiker runt om i Europeiska unionen sliter sitt hår och börjar bli desperata.

EU-toppmötet i Bryssel godkände på torsdagskvällen den nye kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers investeringsplan omfattande 315 miljarder euro för att få fart på den europeiska ekonomin med tillväxt och jobb, genom strategiska satsningar på bland annat infrastruktur, energi, utbildning och innovationer.

315 miljarder euro i fräscha och välbehövliga investeringar för att lyfta en stagnerad ekonomi upp ur den bristande konkurrenskraft, det misstroende och de recessioner finanskrisen avslöjade respektive utlöste: hur bra låter inte det? Nu jädrar satsas det äntligen stort och ordentligt! Handlingskraft! Genombrott! Nya miljarders miljarder!

You wish.

Som nästan alltid i politiken finns det inga mirakelmedel. Funnes det mirakelmedel, skulle de förstås ha använts för länge sedan. När politiska ledare pressas till att utlova, eller själva tro på, mirakel är det vanligtvis en grund för oro, inte optimism. Då brukar de underliggande problemen vara ännu större än befarat. Så är det också i det här fallet.

Investeringsplanen som nu antagits är vad den angivna summan på 315 miljarder euro angår i stora delar ett luftslott som stilla och vemodigt sprids för vinden när någon andas en följdfråga på den.

Det handlar inte om pengar som finns att bara plocka ut, åtminstone inte om pengar som EU-kommissionen eller regeringarna i EU:s medlemsländer förfogar över. Och det handlar inte om nya, tidigare oupptäckta medel.

Den konkreta kärnan i planen omfattar ett startkapital på 21 miljarder euro, varav 5 miljarder kommer från Europeiska investeringsbanken och 16 miljarder tillförs inom ramen för EU:s budget.

De pengarna ska finnas som en säkerhetsgaranti för investerare om en investering misslyckas. Genom att förbinda sig att med de 21 miljarderna täcka upp för privata och offentliga investerares eventuella förluster hoppas EU kunna få fler att gå in och satsa på strategiskt viktiga framtidsprojekt. Penningpolitiken gör de finansiella villkoren för investeringar synnerligen fördelaktiga, samtidigt som EU lovar att stå för en stor del av de ekonomiska riskerna. Så ser det ut när matadoren faller på knä, vädjande.

Syftet är att bryta den negativa spiral av misstroende och osäkerhet som sedan finanskrisen hållit tillbaka investeringar – trots att kapital finns och ränteläget är optimalt – och som slår hårt mot jobb och tillväxt, och därmed mot den sociala sammanhållningen och tryggheten i Europa.

Men det handlar alltså, i utgångsläget, om 21 gamla miljarder euro som omfördelas, inte 315 nya miljarder euro som tillförs.

Vad den senare summan bygger på är EU-kommissionens förhoppningar att de

21 miljarder som EU garanterar i startkapital ska generera 15 gånger så mycket, i huvudsak privat, kapital utifrån. Det handlar om ett försök till psykologiskt trick.

Möjligen kan man vara generös och kalla de 315 miljarderna en naiv, förståelig och välment förhoppning, med inslag av desperat vädjan till skeptiska investerare.

Få tror dock att den förhoppningen ska slå in. Det finns ett skäl till varför investeringarna uteblivit trots mängder av försök att få igång kapitalflödena. Enbart kapital räcker inte, om tvivel råder kring allt annat och politiska reformer i krisländer uteblir.

Utan effekt kommer inte den nya investeringsplanen att vara – och det är inte fel att EU-kommissionen försöker. Men det lär röra sig om betydligt lägre summor än de som anförs, och sett till den samlade europeiska ekonomin tämligen marginella.

Dessutom finns det en fara, som alltid när storskaliga investeringar ska dompteras eller vädjas fram på konstgjord väg, lätt krampaktigt och byråkratiskt, att pengarna används slösaktigt, ineffektivt och utan att få önskade, långsiktiga konsekvenser. Redan hörs lobbyropen om hur den nya investeringsplanen ska garantera att medel fördelas utifrån olika kriterier, utan egentlig koppling till vad som utgör en strategisk investering för framtiden.

Sverige hör, som Stefan Löfven framhållit, till de länder som vill ha garantier för att pengarna används rationellt och utifrån strikta regler och professionella bedömningar, så att de verkligen kommer tillväxt och jobb till del. Men det brukar sällan bli så med snabbt ihopsatta investeringsfonder, där politiskt profileringsbehov + i det här fallet hos den nya kommissionen + finns med som en av drivkrafterna.

Hur många minns de liknande utfästelser om miljardsatsningar mot ungdomsarbetslösheten som – på initiativ av Frankrikes president Francois Hollande som var i stort behov av att visa handlingskraft – gjordes för ett par år sedan? Det kom föga ut av det.

I bästa fall blir det här investeringsplanen som bryter mönstret och fungerar. Men det finns ingen enkel väg ur de ekonomiska problemen i Europa, och farliga politiska strömningar växer fram.

Mycket står på spel 2015.

Ord inför helgerna, 20 december

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag ber att få önska alla läsare trevliga helger, och tacka varmt för alla vänliga, upplysande, kritiska och intressanta reflektioner, reaktioner och tillrop under 2014.

Ur Anna Mattssons diktsamling ”Ljusgatan” (2013), som jag tycker mycket om, hämtar jag den här veckans poesirader:

”och dagarna räckte till/ och nätterna, orden

skydda dig inte/ en skyddad sanning blir dröm och lögn/

du svarar: det är inte svårt att finnas/

det svåraste är att bli funnen”

Vilken oro är det man väljer att lyssna till?

Av , , Bli först att kommentera 0

Få inte panik i migrations- och integrationsdebatten.

”Vi ser röstsiffrorna. Vi läser mejlen som strömmar in. Vi hör hur det pratas runt fikaborden”, skrev kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund igår på DN-debatt när han lanserade tre nya förslag från Kd om en förändring av svensk migrationspolitik. Utspelet som handlar om att sänka bidragen för nyanlända, införa tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren istället för permanenta och skapa snabbare handläggningstider (snabbare avslag) för ansökningar från säkra länder, motiverades med att politiker måste ”lyssna till människors oro”.

Innan jag går in på vad jag anser vara problemen med Kd:s nya ansats i migrationspolitiken är det viktigt även som kritiker att framhålla två saker:

(1) Kd har en historia bakom sig av anständighet och humanism i sin flyktingpolitik, höll emot bra inom alliansregeringen när restriktiva förslag lanserades och utgjorde tillsammans med folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet under åratal ett motstånd i riksdagen mot den så kallade järnaxel socialdemokraterna och moderaterna utgjorde i asyl- och flyktingpolitiken före alliansens tillkomst. Kd:s förslag bör värderas med det i minnet.

(2): Det är bra att både integrations- och migrationsdebatten ges fler och seriösare utgångspunkter, med riktig politik, än den totala, nästan hypnotiserade fixering vid sverigedemokraterna som råder. Båda områdena har långt fler ingångar, och konfliktfält, än bara dem som definieras av de främlingsfientliga. Om allt tvångsmässigt relateras till Sd, kommer det partiet att dominera de debatterna för lång tid framåt.

Med det sagt, ser jag två huvudproblem med kristdemokraternas förslag:

Dels synes utspelet, trots Hägglunds försäkringar, ha som en utgångspunkt att migrationspolitiken ska göras mer restriktiv i hopp om att antalet asylansökningar då ska minska. Den typen av indirekt och negativt volymresonemang är helt fel ansats för en bättre integrationspolitik, och leder snarast uppmärksamhet bort från betydelsen av arbetsmarknads- bostads-, närings- och skolpolitik för lyckad integration. Förslaget att nyanlända ska få tjäna upp till 500 000 kr skattefritt under sina första år är det konstruktiva i utspelet, men saboteras av idén att det ska finansieras genom lägre etableringsersättning till en redan utsatt grupp.

Dels motiveras förslagen med en farligt godtycklig hänvisning till mejl, fikabord, röstsiffror och ”människors oro”. Om förslag går i restriktiv riktning med hänvisning till ”människors oro” – vilken oro står då i centrum?

Kd ska inte fördömas för att man går in i debatten med dessa förslag + även om jag tycker att de går åt ett olyckligt håll – och inte kletas ner med invektiv. Men partiet bör dumpa hänvisningar till stämningslägen och stressade feltolkningar av opinionsläget.

Det pratas kring många fikabord i Sverige, och finns många olika sorters oro. En ”människors oro” – ental – finns inte. Attitydundersökningar tyder snarast på att Sverige de senaste decennierna blivit ett betydligt tolerantare, mindre främlingsfientligt land, med större öppenhet för invandring och mångfald, än förr. Vilket kan vara ett skäl till att de som är missnöjda med den samhällsutvecklingen samlas till ett enskilt parti. Sd:s framväxt kan ses som ett uttryck för att Sverige som land gått i liberalare riktning än Sd önskar. Valresultatet ger skäl att bryta blockpolitiken, men inget skäl till panik i migrationsdebatten där en stor majoritet röstat på dem som markerat stöd för en human, solidarisk migrationspolitik.

Det är sannolikt fler som känner oro för att Sverige ska få ett mer främlingsfientligt, intolerant samhällsklimat, än som oroar sig över invandring. Restriktivare regler och begränsad mottagning med oro som motiv är dålig integrationspolitik. Partier med liberala grundprinciper får inte börja fega ur.

Allt färre ursäkter för Shinzo Abe

Av , , Bli först att kommentera 0

Det regerande LDP-partiet vann en ny storseger i gårdagens japanska extraval, men det förändrar inte mycket. Premiärminister Shinzo Abes motivering för att utlysa nyval – att han ville få mandat för sin ekonomiska politik – var taktiskt begriplig, men principiellt tvivelaktig.

”Abenomics”, namnet på Abes ekonomiska program, har hunnit bli ett begrepp, och väljarna gav Abe mandat att genomföra det redan i valet för två år sedan. Genom (1) penningpolitiska stimulanser, (2) offentliga investeringar och (3) strukturreformer av bland annat närings- och arbetsmarknadspolitiken, syftar ”Abenomics” till att bryta dödläget av låg tillväxt och deflation i Japan.

De två första stegen har genomförts, men strukturreformerna har i hög grad uteblivit. Det politiska kapital Abe fick i sin valseger 2012 har han istället flera gånger omdömeslöst investerat i nationalistiska övertoner. När så en momshöjning tidigare i år, tänkt att följas av ännu en, slog fel och utlöste recession, kände Abe behov av få väljarnas bekräftelse på nytt. Nu har han fått den, och har allt färre ursäkter kvar för att inte genomföra det han lovat.

Ord inför helgen, 13 december

Av , , Bli först att kommentera 0

Harry Martinson är en av den svenska poesins behagligaste röster, men också en, under stillsam yta, av de mest samhällskritiska. Ur ”Tuvor” (1973) hämtar jag några rader från en dikt som inte förlorat sin aktualitet:

”Här börjar strövområdet./ Här strövar man sig bort för några timmar/ från allt som bara kan sägas med blanketter,/ de som sammanlagda visar samhällsvarelsens/ abstrakta fotspår,/ stämplade, avtryck för avtryck/ på den långa eller korta färden/ över abstrakt snö,/ med dess oändliga skare./

Var var det vi var någonstans/ i denna undanflyktsterräng?/ Dumt frågat,/ här sträcker sig emellan granarna/ ett papper utan slut -/ ett ark som slutar/ just där sista stämpeln för vår vandring/ står klar i den abstrakta samhällsfrysta snön./

På detta papper må du leva länge,/ i detta papper skall du en gång vila./ Hur känner sig en människa mitt i detta?”

Skadeglädjen mot miljöpartiet är kortsiktig och konservativ

Av , , Bli först att kommentera 0

Se hur de bortklemade faller, se hur ett moraliskt tolkningsföreträde krackelerar, se hur bror och syster duktig har det svårt! Det går en skadeglädje över det politiska Sverige just nu, från vänster till höger, och miljöpartiets fall är föremålet för den.

Som alltid när vinden vänder, viner den hårdare mot än den brisade med. De tidigare sällan på allvar ifrågasatta mediala gullegrisarna – det ofarliga alternativet för alla som inte vill riskera att strykas från inbjudningslistor – har plötsligt i stor omfattning utsatts för det som länge varit andra partiers vardagsmat: Drev, hån, hårda, delvis orättvisa sågningar, mobbing av enskilda representanter.

Regeringsansvar kan vara obarmhärtigt för den som är ovan vid följdfrågor och att få sina avsikter+- inte bara sina förslag – ifrågasatta. Politiken är aldrig svårare än vid målkonflikter. När beslut måste fattas och företrädas, och det inte längre går att vara alla goda syftens vän.

De gröna på riksplanet var, trots det uttalade målet att nå regeringsmakten, dåligt förberedda på hur krångligt och otacksamt det är att vara ett regeringsparti. Och det är inte så konstigt. Dels tar det tid att från noll erfarenhet öva upp regeringsvana och regeringskompetens. Dels motsvarar ett miljöparti som inte befinner sig i opposition vad man på filosofisk jargong skulle kalla en ontologisk privation – alltså när någonting saknar en egenskap som egentligen hör till dess väsen.

De flesta, äldre svenska partier är slipade i och präglade av kamp om regeringsmakten. Deras självbilder är beslutsfattarnas. Miljöpartiet är finslipat, under decennier, som en oppositionsrörelse. I sin självbild en ren, obefläckad kontrast till maktens smuts, cynism och kompromisser.

När en socialdemokrat dagdrömmer håller hen i ordförandeklubban. När en miljöpartist dagdrömmer håller hen, fortfarande, i protestskylten.

De dryga två månaderna i regeringsställning har därför ruskat om miljöpartiet, slitit tag i partiet och tvingat det till ett nytt slags ödmjukhet, som ingen stödpartiroll tidigare kunnat göra. Miljöpartiet 2015 kommer att vara ett mognare och mindre självgott parti än miljöpartiet 2013. Att svara ”Mp” kommer inte längre att vara ett ofarligt alternativ för dem som vill nämna politisk tillhörighet utan elaka följdfrågor.

Nu går en skadeglädje – och jag tycker att den är skadlig – över Sverige, en ramsa om miljöpartiets regeringsoduglighet. Och en svårt konservativ, på något sätt nostalgisk längtan – med stöd från fack och näringsliv – efter den korporativt sinnade, ultimata etablissemangskoalitionen mellan socialdemokrater och moderater gör sig bred.

Det är en skadeglädje och en konservativ instinkt som liberaler borde förhålla sig skeptiska och kritiska till.

Sverige är, djupt nere i sin politiska själ, när trendsvada nöts bort, ett land som får stora darren när det inte lyckas identifiera en eller ett par traditionella auktoriteter som sköter ruljansen. Just därför är det viktigt att den svenska, demokratiska traditionen av breda uppgörelser kring stora förändringar + det som tillsammans med demokrati, liberala näringsreformer och sociala välfärdssystem lagt grunden till välståndet och samhällsutvecklingen i Sverige + hålls vital genom att regeringsmakten skiftar regelbundet, mellan fler alternativ än enbart två statiska.

Vad samarbete mellan olika partier – inom en regering eller som uppgörelse mellan en regering och delar av en opposition – kan tänkas kretsa kring förändras också i takt med att samhället förändras, nya problem och nya utmaningar hamnar i centrum.

Svensk politik så här en bit in på 2000-talet är som intressantast i skärningspunkten mellan de liberala, det gröna och det socialdemokratiska perspektiven.

De kommande decennierna kommer att kretsa kring integrationspolitik, miljö- och energipolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, integritetspolitik, klyftorna mellan stad och land, ett nytt slags näringsliv och ett nytt slags arbetsmarknad i den digitala ekonomin som tillsammans med demografiska förändringar kommer att förändra mycket.

Förutsättningarna för en politik som förbereder Sverige på de utmaningarna och motverkar utanförskap, sociala slitningar, ekonomisk nedgång och tappad konkurrenskraft – jordmånerna för intolerans och främlingsfientlighet – skulle öka om reformerna utformades i mötet mellan det liberala, gröna och socialdemokratiska. Där skulle idéer kunna värkas och växa fram, som blockpolitik omöjliggör. En stor koalition mellan S och M vore idémässigt förlamande i jämförelse.

Mp, Fp och C borde kunna hitta varandra i ett samarbete. Inte för att de är hyfsat överens om allt, långt därifrån, eller har fötterna i samma miljöer, eller att ett sådant samarbete skulle vara för all evighet. Men de tre skulle tillsammans ha en betydligt bredare förankring – socialt och geografiskt – än något av dem har på egen hand. Tillsammans skulle de kunna utöva ett, grönliberalt inflytande på regeringsfrågan – ibland i riktning S, ibland i riktning M – som vore ideologiskt vitalt och och anpassat till ett nytt århundrades frågeställningar.

Därför förstår jag inte den skadeglädje som många liberaler just nu uppvisar över miljöpartiets problem. En grön rörelse med gradvist växande regeringsvana och liberal kontaktyta, och liberala partier med en öppenhet för samarbete med gröna som nu är beredda att lära sig och dela beslutsansvar – på det skulle Sverige ha allt att vinna.

Oljeprisets utveckling kan få stora konsekvenser

Av , , Bli först att kommentera 0

Om det låga oljepriset består, eller fortsätter att sjunka, kommer det att få globala konsekvenser både för ekonomi, miljö och säkerhetspolitik i hela världen. Men det är inte självklart vilka de konsekvenserna blir eller riktigt hur de ska värderas.

Det som ser ekonomiskt positivt ut på kort sikt, rymmer faror på längre sikt.

Det som på avstånd framstår som tydliga, klara geopolitiska konfliktlinjer liknar vid närmare anblick mer ett virrvarr.

Och lägre oljepriser – i mycket en konsekvens av den omstridda frackingmetoden för storskalig utvinning av skifferolja i USA – ökar knappast lyhördheten för behovet av gröna omställningar till förnyelsebara energislag och hållbara transportsystem.

***

Som många analytiker framhävt de senaste veckorna borde ett fortsatt lågt oljepris snabbt bli liktydigt med en rejäl konjunkturinjektion för världsekonomin, och hjälpa till med återhämtning och tillväxt i Europa i ett läge när orosmoln åter samlas kring eurozonen.

Sjunker priset på olja och kostnaderna för framför allt transporter och uppvärmning minskar, frigörs köpkraft hos konsumenterna och gynnas för tillväxten viktiga industrier, med positiva effekter vidare ner till underleverantörer och tjänstesektor. Det kan i bästa fall, och i varje fall under en tid, bli till ett brett och effektivt stimulanspaket.

Samtidigt gör sjunkande energipriser att inflationshotet – redan i dag mycket litet när farhågan snarare handlar om deflation – reduceras ytterligare, vilket möjliggör för centralbanker att agera mer offensivt i penningpolitiken.

Kombinationen av konjunkturuppsving och penningpolitiskt handlingsutrymme skulle kunna ge södra Europas krisekonomier + inklusive Frankrikes och Italiens + mer tid att genomföra nödvändiga strukturreformer för bättre fungerande marknadsekonomi, rationellare skattesystem, långsiktiga investeringar i framtidsbranscher och öppnare arbetsmarknader som inte stänger ungdomar ute.

Utan sådana reformer kommer ingen konstgjord konjunkturandning i världen att hjälpa de länder som brottas med hög arbetslöshet och stora skulder.

Men utan en räddande hand i form av exempelvis en konjunkturuppgång driven av lägre energipriser, kommer det politiska trycket att bli för stort i de socialt och ekonomiskt svåraste utsatta länderna långt innan reformer hunnit få effekt. Då ökar risken för svår populism, extremism och främlingsfientlighet + och en farlig situation inom EU.

Oljeprisets utveckling kan alltså spela en roll även för Europas politiska utveckling det närmaste året.

***

Det var rätt många som höjde på ögonbrynen när det stod klart att Saudiarabien, inför senaste OPEC-mötet och med enorma valutareserver som trygghet i ryggen, beslutat att hålla oljeproduktionen uppe, och därmed oljepriset fortsatt lågt.

Det är ett vägval som har en geopolitisk udd riktad mot den av sjunkande intäkter svårt pressade regimen i Iran. Men det är också en ekonomisk utmaning riktad mot frackingindustrin i USA som investerat tungt utifrån prognoser om ett mycket högre oljepris och nu riskerar en konkursvåg. Det är alltså inte givet att Saudiarabiens och OPECs beslut enbart avslöjar hur de förlorat i makt och inflytande. Fortfarande har deras strategival kring oljepriset stor, global betydelse + även säkerhetspolitiskt.

USA ser gärna att stora och sårbara oljeproducerande länder som Ryssland, Iran och Venezuela sätts under ekonomisk press, och därmed kanske större förhandlingsvillighet. I Rysslands fall kring konflikten med Ukraina och i Irans fall vid förhandlingarna om landets kärnteknikprogram.

Samtidigt skulle ett bakslag för den just nu ångande oljeindustrin i USA hota hela återhämtningen i amerikansk ekonomi + med ökad arbetslöshet och ny finansiell oro som följd. Det i sin tur skulle hota även Europa, inte minst Tysklands extremt exportdrivna och redan allt mer haltande ekonomi.

I bakgrunden finns också Kina vars politiska inflytande stadigt vidgas i den egna regionen, och runt om i världen, i takt med västvärldens finansiella problem och försvagade ställning.

***

Ur ett miljöperspektiv är det låga oljepriset problematiskt. När bil- och flygtransporter blir billigare hotas omställningen till förnyelsebara drivmedel och bränslesnålare fordon att bromsas. När oljeuppvärmning blir billigare riskerar utbyggnaden av miljövänligare alternativ att stanna av.

Å andra sidan kan sjunkande energipriser underlätta för många länder med stora utsläppsproblem att avskaffa förlegade och klimatskadliga subventioner av smutsiga drivmedel. Och en högre tillväxt med fler jobb och tryggare välfärd möjliggör för mer omfattande gröna klimatinvesteringar.

Huruvida ett lågt oljepris är positivt eller negativt för ekonomi, säkerhet och miljö i världen avgörs av många, osäkra faktorer.

Säkrast vore att inte bygga några strategier kring gissningar om framtida oljepriser, utan istället bedriva politik utifrån värderingar, för långsiktiga tillväxt- och miljömål som syftar till att göra oljan överflödig och oljepriset ointressant.

Tortyr måste få rättsliga följder

Av , , Bli först att kommentera 0

Uppgifterna överraskar inte, men chockerar ändå. Det har varit känt länge att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA använt tortyr som förhörsmetod i det så kallade kriget mot terrorismen.

I den rapport som nu framlagts av senatens underrättelseutskott bekräftas vidrigheterna och många amerikanska brott mot de mänskliga rättigheter under åren 2001 till 2009. USA:s redan skamfilade anseende får sig ytterligare en knäck.

Det är också oroväckande att många av CIA:s kritiker varit så snabba med att påpeka rapportens slutsats om att tortyr inte hjälpt till att få fram någon avgörande information. Som om tortyrmetoder skulle kunna motiveras om de vore effektiva. Tortyr är alltid ett oacceptabelt brott. Rapporten måste få rättsliga följder och de ansvariga ställas till svars.

Klimatmöte med darrigt sikte på Paris 2015

Av , , Bli först att kommentera 0

Det pågående klimatmötet i Lima, Peru, som ska lägga grunden till ett nytt internationellt klimatavtal vid toppmötet i Paris nästa år, har föregåtts av viss optimism under hösten. Men det har varit en optimism av ett dämpat, lågmält, realistiskt slag.

Förhoppningarna som finns ska ses mot bakgrund av snart 20 års motgångar i arbetet på att åstadkomma en bindande, global uppgörelse kring minskade utsläpp av växthusgaser som innefattar även de länder som står för de största utsläppen. Defintionen av vad som utgör framgång och genombrott vid ett klimattoppmöte har förändrats för varje ny besvikelse som präglat de långa, låsta åren sedan Kyotoprotokollet antogs 1997.

Stämningarna och ambitionerna inför Lima, som upptakt till Paris, har stått i stor kontrast till de högt uppskruvade, och dessvärre politiskt naiva, förväntningar som präglade åren fram till mötet i Köpenhamn 2009.

Men prognoserna har också haft betydligt mer råg och mod än den ibland helt uppgivna resignation som hotade att breda ut sig efter misslyckandet och besvikelsen för fem år sedan.

Allt fler bedömare vågar nu tro på att någon form av avtal faktiskt ska kunna komma till stånd i Paris 2015.

Uppgörelsen för ett par veckor sedan mellan USA och Kina om ömsesidiga åtaganden var relativt begränsad, inte bindande och omges av många frågetecken när det gäller själva genomförandet, men den signalerade ändå en ny beredskap från de två största utsläppsländerna att gå med på både problembeskrivningar och konkreta mål.

Som ackord och signal inför samtalen i Peru var det välkommet.

Mycket är visserligen fortfarande osäkert och öppet när det gäller substansen i ett tänkbart Parisavtal, och få tror att det som går att enas kring faktiskt skulle leva upp till vad forskningen och de internationella klimatrapporterna angett som nödvändigt för att exempelvis nå det så kallade tvågradersmålet. Svåra diskussioner väntar kring bland annat:

Hur konkreta mål om sänkta utsläppsnivåer ska formuleras, med undantag, kryphål och beräkningsunderlag.

Finansiering och fördelning av de nödvändiga omställnings- och investeringskostnaderna mellan rikare och fattigare delar av världen.

Graden av rättsligt bindande formuleringar och konsekvenserna om länder inte lever upp till sina löften.

Synen på olika, ibland ur andra miljöperspektiv kontroversiella energislag och tekniska innovationer som välkomna eller ovälkomna inslag i den globala klimatstrategin.

Undertecknande regeringars möjligheter att få en eventuell uppgörelse ratificerad på hemmaplan efteråt.

Men redan en formell uppgörelse, även en mer blygsam än vad många drömde om inför Köpenhamnsmötet, skulle ses som en stor framgång och göra det globala klimatarbetet mer handfast.

Få in alla utsläppsländerna i en konkret process, dra igång omställningsinvesteringarna i så stor skala som är möjlig just nu och arbeta utifrån det vidare på att övertyga fler om att en klimatomställning i tid är både miljömässigt livsnödvändig och ekonomiskt fördelaktig för jobb och säkerhet, så tycks många resonera.

Det säger något om hur de ständiga nederlagen sedan Kyoto 1997 härdat förhandlarna.

Men att det finns skäl till dämpad optimism den här gången är ändå ett steg i rätt riktning som inte ska underskattas.