Blockpolitiken triumferar i decemberöverenskommelsen
”Decemberöverenskommelsen” kallades den på presskonferensen, den kompromiss som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och allianspartierna paniksnackat ihop för att undvika det extra val statsminister Stefan Löfven efter budgetdramatiken tidigare i vinter meddelade att han vill utlysa.
Det är något med december och jultid som får saker att hända i svensk politik och makthavare att göra upp – men ibland var det bättre förr.
Genombrottet för den lika och allmänna rösträtten i Sverige kom genom riksdagsbeslut under dramatiska stämningar dagarna före jul 1918. Då lades grunden för de första demokratiska valen som skulle hållas några år senare. Decennier av folkrörelsearbete och rösträttskamp nådde sitt mål när en turbulent omvärld och inhemska oroligheter i världskrigets spår till slut bröt ner det konservativa motståndet.
Det var en decemberuppgörelse med hedersplats i historien om den svenska demokratin + principer ledde vägen.
Spejade någon efter principer, genombrott och modiga vägval på presskonferensen i lördags med Stefan Löfven (S), Åsa Romson, (MP), Gustav Fridolin (MP), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) blev väntan förgäves.
Det som presenterades var en halvmesyr till räddningsaktion för att bevara blockpolitiken och för att undvika ett extra val inget av partierna egentligen ville ha, och som ingen rimligen kan ha trott skulle ha förändrat något väsentligt i mandatfördelningen och de parlamentariska styrkeförhållandena.
Uppgörelsen sammanfattas i fyra punkter:
1. Den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram.
2. En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget.
3. Utbrytningar ur budgeten ska inte vara möjliga.
4. Partierna söker blocköverskridande samarbeten kring försvars- och säkerhetspolitik, energipolitik och pensionerna.
Att de söker blocköverskridande lösningar kring försvars- och säkerhetspolitik, energipolitik och pensionerna är givetvis välkommet – men inte i sak någon större nyhet, och alldeles för smalt. De områden där behoven av sådana breda lösningar med nya idéer är som störst – och som bland annat rör den sociala och ekonomiska utvecklingen, öppenheten och sammanhållningen i Sverige – nämns inte.
Man klamrar sig alltså fortsatt desperat fast vid blockpolitiken som grundmodell och vanföreställningen att den uttrycker intressanta konfliktlinjer i svensk politik på de viktigaste sakområdena.
Och man fortsätter att sprida myten att väljarna i riksdagsvalet 2014 gav något regeringsalternativ ett mandat för någon form av sakpolitik + vilket gör försöken att underlätta ännu mer för minoritetsregerande högst tvetydiga ur demokratiskt perspektiv.
Blockpolitiken har havererat. Även om det låter självklart att minoritets-regeringar ska kunna få igenom sina budgeter, och även om punkten att utbrytningar ur
budgeten inte ska vara möjliga är genomtänkt och rimlig, är det är inte gamla röstningsregler i riksdagen, utan valresultatet + väljarnas nya besked + som har gjort regeringsalternativ byggda på blocktänkande nästan omöjliga. Det är inte formerna som är problemet. Väljarna har helt enkelt gett ett annat och mer komplicerat uppdrag, som kräver nya samarbeten.
Att de ändå, med denna krampaktiga kompromiss, upprätthåller en förlegad blockpolitik som överidé kan sannolikt tillskrivas Alliansen mer än S och MP, och att de fantiserar ihop orimliga tolkningar av valresultatet, helt vid sidan om fakta, tycks vara ett gemensamt projekt för de sex partierna.
Det är en triumf för form över innehåll – och för blocktänkande över nytänkande.
Att extra valet uteblir torde få beklaga. Ska vi söka det positiva i decemberuppgörelsen 2014 så är det att partierna åtminstone lyckats tala med varandra, komma överens om saker och ömsesidigt inse att händelseförloppet kring budgetomröstningen tidigare i år + där Sverigedemokraterna fick allt serverat + var ovärdigt och patetiskt.
Förhoppningsvis kan de senaste veckornas förhandlingar så frön för mer rejäla och ordentliga uppgörelser i sakpolitik och för nya regeringsunderlag senare under mandatperioden eller inför nästa val.
De nya reglerna kan, välvilligt tolkade, ses som ett försök att skaffa alla aktörer lite extra betänketid.
För det viktiga i politiken på lång sikt, och det avgörande för Sveriges samhällsutveckling, är inte formerna för budgetomröstningar i riksdagen, utan att det bedriva idébaserad reformpolitik på områden där blockpolitiken länge stått och stampat, där missförhållanden råder och där farliga strömningar börjar växa fram.
Beskeden på lördagens presskonferens gör att extra val undviks, men de förde inte svensk politik framåt och de löste inga problem på längre sikt.
Det var en halvmesyr. Ingen decemberöverenskommelse värd namnet.
