Pyssla för livet, inför amatörernas julafton

Av , , Bli först att kommentera 0

Advent- och juletiden är en frizon för mycket – positivt som negativt, genuint som falskt – i det moderna samhället.

En viktig, men inte särskilt uppmärksammad funktion decembers högtider fyller är som ursäkt för människor att ägna sig några veckor åt hantverk och pyssel de inte är professionellt skolade i, sällan behärskar mer än hjälpligt, inte söker status genom och aldrig kan motivera med någon ekonomisk nyttokalkyl.

Syslöjd, träslöjd, bakning, dekorering, stöpning, allt vad som tänkas kan. Allt det som en gång i tiden var livsnödvändigt, för det mesta oglamoröst vardagsslit i många hem, men som under de senaste 200 åren allt mer spjälkats upp till antingen avancerade konstarter, storskaliga, mekaniserade industrier eller frivilliga hobbyverksamheter.

Helgförberedelserna ger människor en chans att ge sig i kast med för varje generation ännu lite mer bortglömda färdigheter. Årets sista månad utlöser ett entusiastiskt, osäkert, ibland frustrerat knåpande och fummel som uppladdning till en verklig amatörernas julafton. Den blir finalen på en några veckor lång gigantisk, outtalad och oorganiserad studiecirkel och kulturhistorisk minnesövning.

I ett brett bildningsbegrepp ingår även hantverk; händernas och kroppens kunskap. Tänk bort julen – julen som ursäkt för amatörhantverk – ur kalendern, och Sverige skulle vara ett långt mer obildat, handfallet och historielöst land.

”Alla”, sa författaren Gunnar Ekelöf i en tv-intervju en gång, ”borde få lära sig ett hantverk, ett hederligt hantverk. (…) Det skulle var och en behöva, för att det är en oerhörd känsla av lättnad att kunna göra någonting med händerna, som dock är bland det intelligentaste som människan har i sin kropp.”

I ”Väv rätt och slätt. Från spindelväv till taggtråd” skrev textilvetaren vid Uppsala universitet Mariana Eriksson:

”Vävning i terapeutiskt syfte kan man inte heller bortse ifrån. Det är ett allmänt känt faktum att vävning har en rehabiliterande betydelse. Dels för att träna olika muskler, men också för den lugnande inverkan detta hantverk har. Man hör ofta människor säga ”i vävstolen glömmer jag tid och rum” eller ”det är så rogivande att väva” eller ”jag tänker så bra när jag väver”.

Inom den moderna historieskrivningen har intresset gradvist vuxit för de rent kroppsliga och sinnliga dimensionerna i en epok eller i en miljö + hur en vardag kändes och upplevdes konkret fysiskt. I ”Sveriges historia 1721-1830” (Nordstedt) skriver idéhistorikern Elisabeth Mansén att kraven ökar ”på en skildring som omfattar kroppens samtliga fem sinnen (…) och man bör helst kunna ge en föreställning inte bara om stadsbilden och landskapsvyerna utan också av 1700-talets ljudlandskap, doftspektrum och smakpalett, allra helst hur sidentygerna känns mot fingertopparna och leriga vägar under nakna fotsulor.”

Även de hantverk som inte längre är strikt ekonomiskt rationella har alltså en stor betydelse som nedärvda bildningskällor, frizoner för handfast livskvalitet bortom nyttotänkande och levande minnen om praktiska färdigheter och livsvillkor från förr.

Hobbyhantverk lär oss den pedagogiska sanning som annars i dag bara är fullt ut accepterad inom idrotten: att övning ger färdighet, att den som vill få uppleva lyckan över att behärska något måste offra mycket tid och slit, gå igenom många motgångar, innan genombrottet.

Hobbyhantverk lär oss också –  i en fladdrig, otålig, digital tid, med extrem identitets- och kändisfixering – att även om inte alla kan bäst och briljant, så kan alla försöka utifrån sina egna förutsättningar. Och vi påminns om vilken inre tillfredsställelse det skänker att faktiskt färdigställa egna projekt, fullfölja avsikter och idéer och se dem växa fram fysiskt under veckors eller månaders tid.

Hobbyhantverken hjälper oss till insikten att möda är förutsättningen för allt kreativt skapande, till insikten att man inte måste vara bäst för att få försöka och till insikten om hur mycket det ger att fullfölja och göra färdigt något, inte ge upp halvvägs och kasta sig mellan ständiga nya, lösa aldrig förverkligade infall.

Hobbyhantverk lär oss också om material – tyger, garner, trä, plåt – och tillverkningsprocesser, hur de känns, hur de används vad de kostar, på ett sätt som överhuvudtaget gör oss till mer medvetna medborgare och konsumenter.

Även om de skulle sucka och stöna kan vi knappast göra barn (och låt inte pojkarna smita undan!) en större tjänst inför julen än att tvinga på dem lite hantverkspyssel. Kanske fastnar de inte för något direkt, men barnahänder har gott minne.

Slutbekännelse: själv ägnar jag mig sedan ett antal år tillbaka åt att virka, och sedan en mycket kort tid tillbaka åt att väva i enklaste formen av vävramar. Jag behärskar inte något av hantverken särskilt bra – jag stinker på dem – och har ingen mätbar nytta av trasslet. Men garnnystan ligger alltid i ryggsäcken. Jag inbillar mig att mitt liv vore torftigare och mer inskränkt utan dem. Och ingen tid ger fler ursäkter för nya försök, drömmen om att kanske få till det riktigt bra den här gången, än advent- och juletiden.

”Bilda sig”, har filosofen Peter Bieri skrivit, ”är något människor gör själva och för sig själva. Man bildar sig. Utbilda oss kan andra, bilda sig kan bara var och en göra själv. En utbildning genomgår vi med målet att kunna något. När vi bildar oss, däremot, arbetar vi på att bli någonting + vi strävar efter ett speciellt sätt att vara i och förhålla oss till världen.”

Pyssla för livet.

Ord inför helgen, 6 december

Av , , Bli först att kommentera 0

Margareta Renberg (1945-2005) skrev inte många dikter. Bara en samling kom ut under hennes livstid. Ändå har hennes poesi en avspändhet i det svarta och en svärta i det avspända, som få behärskar. Ur ”Tröst för ett tigerhjärta” (utgiven 2009) hämtar jag de här raderna:

”Knogarna värker/ man blöder under naglarna/ när man håller sig fast./ Men i fritt fall/ är man jämlik med smärtan./ Droppar sväller i mörkret/ runda som planeter./ Här mäts vår tid/ droppvis och snålt/ tick tack blip blop/ ur min otäta vattenkran/ ur någons öppnade ådror./ Stjärnor/ färglösa stjärnor/ röda stjärnor/ gudsdroppar av svett/ över någon som droppvis/ dör i natten./

Någon som inte/ kände sig värdig/ dör i natt./

Någon som tog livet på allvar/ dör i natt./

Sånt händer varje natt./ Upprymd av sorg Åh Gud!/ har jag skrattat ihjäl mig./

Tiden droppar i natten/ som en otät vattenkran./

Men det finns ett hav/ det finns ett hav/ det finns ett hav./ Jag vet att det finns ett hav.”

Sorgligt tillstånd i svensk inrikespolitik

Av , , Bli först att kommentera 0

Vilket besked är det väljarna förväntas ge den 22 mars 2015 som de inte gav den 14 september 2014? Det finns inget svar på den frågan som inte drunknar i blockpolitisk dogmatism, själlöshet och idétorka. Här föreligger ett fiasko, och det är inte väljarnas.

Att riksdagspartierna – soppan har många kockar – bara två och en halv månad efter ordinarie val drivit fram en situation så ohållbar att extra val blir enda utvägen ska inte ses som en bakläxa till medborgarna, utan som ett pinsamt misslyckande för de förtroendevalda.

Oavsett vilken regeringskoalition som tillträder i kängor, stövlar, pjäxor eller överoptimistiska lågskor efter vårvinterns extra val, vill jag påstå följande: Inget alternativ kommer att vara bättre, mer välgörande och mer intressant för samhällsutvecklingen och svensk politik på längre sikt, än en blocköverskridande regering i nuvarande riksdag hade kunnat bli om bara de blockpolitiska kramperna släppt i tid och förhandlingar getts en ärlig chans.

Ett regeringsunderlag med mittenförankring, i skärningspunkten mellan socialdemokrater, liberaler och gröna, hade varit att föredra framför både en ny alliansregering och ett rödgrönt styre. Mötet i praktisk politik mellan de ideologiska perspektiv, samhällsanalyser och regionala förankringar som S, Mp, Fp och C representerar skulle självklart ha rymt konflikter.Men framför allt skulle det ha väckt till liv många intressanta och ännu outforskade, outnyttjade beröringspunkter.

Vad hade kunnat uppstå vid de beröringspunkterna i form av reformer, initiativ, utredningar, idéer och ett nytt samtalsklimat? Vilka för de kommande åren centrala och avgörande sakområden hade kunnat ges nytt liv genom en blocköverskridande regering med vakna oppositioner till både höger och vänster? Frågor där både alliansen och de rödgröna stått och stampat och där breda uppgörelser ändå än nödvändiga.

Hur hade arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken, energipolitiken, kulturpolitiken, miljöpolitiken, socialförsäkringspolitiken och integrationspolitiken utvecklats om kompromisser gjorts i nya riktningar och kritik kommit från andra håll än tidigare?

Varför eggade inte sådana frågor mer nyfikenhet hos partier som påstår sig vara idébaserade och självständiga? Varför ansåg ens inledande försök till samtal om ett nytt regeringsunderlag vara värre än den bedrövliga situation där 13 procent för sverigedemokraterna gjort hela inrikespolitiken handlingsförlamad, förbittrad och destruktiv i väntan på ett extra val?

En valrörelse bör alltid ha en hjärtpunkt och ett blodomlopp som förser den med näring, och luftvägar som släpper in nytt syre. Några frågeställningar, vägval, dilemman och konflikter som motiv för debatt, engagemang och uppmärksamhet. Varför går vi till val? Ansvarsutkrävande och framåtblick.

Om valrörelsen som väntar bara blir en upprepning av den förra, om politikernas enda besked till väljarna är att det förra valresultatet inte dög för att det inte följde blockpolitikens logik, kommer debatterna att sakna hjärtpunkt och luftvägar, näring och syre. I brist på substans, och mot bakgrund av de ömsesidiga hårda, diskvalificerande beskyllningar som lär hagla mellan partier som inte står långt ifrån varandra i sak, kommer nivån att sjunka ytterligare. Snart går det att räkna in ett par år av förlorad tid i svensk inrikespolitik. Det spär på politikerföraktet, fördröjer ytterligare politiska insatser på riktigt mot social och ekonomisk frustration och riskerar att befästa stödet för strömningar som söker kanalisera missförhållanden, utanförskap och antietablissemangsstämningar för egna främlingsfientliga syften, jakt på syndabockar och hets mot minoriteter.

Fick man önska något, när nu extra valet är ett faktum, vore det att mer eftertänksamma krafter – låt oss kalla dem folkbildarna – i partierna, och samhällsdebatten i stort, klev fram och höjde nivån på den politiska diskussionen. Att valvintern används för de svåraste frågorna, i sansat tonläge och med en intellektuell hederlighet som lägger grunden till den förnyelse av svensk politik som förr eller senare kommer att bli nödvändig bortom blockpolitiken.

Lågvattenmärke i svensk politik

Av , , Bli först att kommentera 0

Den presskonferens sverigedemokraterna höll i går – med maximal uppmärksamhet för främlingsfientliga haranger om invandringen – var ett lågvattenmärke i svensk politik, och ett nederlag för alla utom Sd. Att blockpolitisk dogmatism och låsningar helt i onödan håller på att skapa en situation där Sd:s samhällssyn blir tungan på vågen i Sveriges riksdag, borde få övriga partier att skämmas.

Om alliansens budgetförslag vinner i dag är det en seger under omständigheter liberaler inte rimligen kan känna annat än ideologisk avsmak inför, inte har något mandat att gå vidare med och inte borde välkomna en sekund. Att kalla den nya situationen för enbart Stefan Löfvens ansvar håller inte.

Och om regeringens budgetförslag faller är det ett nederlag socialdemokraterna och miljöpartiet borde ha förutsett, borde ha gjort långt mer i form av ödmjukhet för att undvika och borde ta till utgångspunkt för ordentlig självkritik. Sträcker ut en hand gör man inte via lösa önskemål i medierna, utan genom konkreta förslag.

Oansvariga partiledningar och hopplös blockpolitisk prestige hotar att tvinga fram ett riskfyllt extra val, trots att det finns goda sakpolitiska förutsättningar för S, Mp, Fp och C att inleda samtal om ett blocköverskridande regeringsunderlag som svensk politik skulle må bra av hur som helst, även på längre sikt.

Tuppfäktarna har haft sin tid efter valet. Nu är det dags för mer ansvarskännande krafter hos socialdemokrater, liberaler och gröna att göra sig hörda och börja lösa den kris som uppstått.

Undvik extra val och nya lågvattenmärken. Gör upp i mitten.

Att bryta upp blockpolitiken är det bästa alternativet

Av , , Bli först att kommentera 0

Det parlamentariska läge väljarna skapade den 14 september behöver inte ses som en olöslig gåta eller ett destruktivt sabotage av överenskomna planer. Det var definitivt inget practical joke att skaka på huvudet åt innan man återvänder till ordningen; ingen ironisk lunchretweet av dagens snackis att glömmas vid dagens slut.

Demokratisk valresultat, tro det eller ej, bör tas på vuxet allvar. I det som glädjer, det som oroar, det som förfärar och det som förundrar. De har vanligtvis viktiga saker att säga om samtiden.

Socialdemokraten, kulturdebattören och folkrörelsenestorn Bengt Göransson sade något klokt efter förra valet 2010. Det var i samband med bokmässan i Göteborg, när etablissemanget i förnekelse och förnärmelse skakade på huvudet över hur delar av folket hade röstat, och började fundera på att ändra utskottsregler och annat för att hålla Sd borta från beslutsprocesserna:

”Vi måste vara öppna”, sa Göransson i sina slutord, “för det oväntade, vi måste vara öppna för ett samhälle som tillåter ett visst mått av anarki, överraskningar. Och det är egentligen det min bok handlar om. Det är en plädering för en politik där tankeverksamheten får vara fri och där människor får använda sina skallar till att tänka med och där vi tar tid att lyssna till deras tankar och bemöta deras argument, hellre än att pressa in dem i en fålla för att de snabbt ska rösta som vi har sagt till dem. (…)

Vi kanske ska ordna ett nyval och säga, vi är missnöjda med hur ni röstade, ni får rösta om, så att ni röstar bättre nästa gång. Vilken respekt för medborgarna avslöjar det, om man har den attityden? Vi måste faktiskt leva i den verklighet där vi finns, och att hantera den det gör vi bästa genom att använda våra egna skallar till att tänka med och inte bara att sätta hatten på, och att dessutom tillåta att andra använder sina skallar och möjligheten tänker något annat än det vi hade hoppats att de skulle tänka.”

Hellre än att uppfattas som ett problem att rätta till eller härda ut, kan den nuvarande mandatfördelningen i Sveriges riksdag ses som ett konstruktivt uppdrag att hitta underlag för nya samarbeten och idédiskussioner som inte är fastgjutna i den gamla blockpolitiken.

Problematiskt blir det parlamentariska läget först om man framhärdar i att tolka och hantera det utifrån ett orubbligt blockpolitiskt perspektiv. Om blockpolitiken är den enda tänkbara utgångspunkten, går inga ekvationer längre ihop. Alliansen förlorade. De rödgröna vann inte. De två partier som sitter i regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet, fick tillsammans lägre väljarstöd 2014 än 2010. Om den gamla blockpolitiken är tolkningsramen, blir väljarnas besked den 14 september omöjligt att begripa.

Utgår man från blockpolitiken hamnar sverigedemokraterna, det enda parti som gick kraftigt framåt, med sina 13 procent ofrånkomligt i centrum av varje analys, som hade det blivit största parti, och ges i praktiken en roll som tungan på vågen, utan att någon vill erkänna att det är en konsekvens av övriga partiers låsningar sinsemellan.

Men tolka valresultat utifrån sakfrågor i stället, som ett avslut på ett mönster som inte längre är relevant för nya samhällsutmaningar och som en möjlighet till samarbeten över den gamla blockgränsen, och det blir fullt av möjligheter. Utan att sverigedemokraterna vare sig hamnar i ständigt centrum eller ges mer inflytande än ett 13-procentigt oppositionsparti kan räkna med.

Oavsett utfall i budgetomröstningen på onsdag, borde socialdemokraterna, miljöpartiet, folkpartiet och centerpartiet sätta sig ner, samtala på allvar om ett blocköverskridande regeringsunderlag och söka lösa situationen långsiktigt. För resten av mandatperioden, utifrån det uppdrag väljarna gett.

Ett regeringssamarbete över den tidigare blockgränsen, vore inte en nödlösning eller en halvmesyr. Det vore intressantare än några andra regeringsunderlag, inklusive vad ett nyval skulle kunna föra med sig, och en för både samhällsdebattens nivå och regeringspolitikens substans utmärkt följd av valresultatet.

Det är oroväckande hur den inrikespolitiska luften just nu laddas upp av skadeglädje från allianshåll och självbedrägeri från S-Mp-håll inför den nya regeringens svåra start. Onsdagens omröstning borde inte utlösa vare sig triumf eller lättnad hos någon, likgiltigt hur den slutar. Har alliansen glömt bort att den förlorade valet? Har de rödgröna glömt bort att väljarna inte gav dem något eget regeringsmandat?

Blocköverskridande regeringsunderlag eller extra val är de enda rimliga alternativen utifrån valresultatet och partiernas besked inför valet. Det förstnämnda, ett nytt regeringsunderlag, vore att ta ansvar. Det sistnämnda, extra val, att erkänna hur kortsiktighet, ansvarslöshet och omognad råder.

Nuvarande situation, eller spekulationer om nostalgiska, ogenomtänkta experiment med en socialdemokratisk enparti- och minoritetsregering, är uttryck för en erbarmlig och pinsam blockdogmatism i svensk politik.

Både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt finns det ett stort antal sakområden – under längre tid låsta eller försummade – där blocköverskridande uppgörelser och idédebatter, på annan grund än den gamla blockpolitiken, skulle vara att föredra framför något som en alliansregering eller en rödgrön regering kan genomföra. Uppgörelserna skulle givetvis behöva överbrygga en hel del motsättningar – det är själva förutsättningen för förnyelse – men det gäller alla regeringssamarbeten, inklusive alliansens åtta år vid makten.

De uttryckligt liberala partierna i alliansen skulle få en chans att utveckla och prioritera idéer, sakfrågor och perspektiv som blev eftersatta under 2006-2014. Det kan gälla skiftande områden som näringspolitik, jämställdhetspolitik, integritetspolitik, integrationspolitik, socialpolitik och miljöpolitik. Bejaka det. Låt sikten klarna.

Miljöpartiet, å sin sida, skulle få tid att mogna till insikt om de skillnader i krav på ansvarstagande, intellektuell hederlighet och tydlighet vid målkonflikter som ifrågasatt regeringsställning innebär i jämförelse med statusen som mediala curlingobjekt i opposition.

Socialdemokraterna skulle vinna erfarenhet av att samarbete in mot mitten igen, partiets gamla paradgren när det gällt i svensk politik, och därmed kunna lämna vänsterpartiet kvar ute i en entydig oppositionsroll till vänster.

Med moderaterna och kristdemokraterna skulle det finnas kvar en stark liberalkonservativ opposition, och med V ett renodlat alternativ till vänster om regeringen. Sd skulle inte längre kunna förhäxa hela debatten, stå i parlamentariskt centrum som tungan på vågen eller låtsas utgöra ensam opposition.

Faktum är att valresultatet redan haft en frigörande effekt på den utomparlamentariska samhällsdebatten.

En intressant och kvalificerad integrationsdiskussion har dragit igång mellan liberaler och konservativa av olika slag + där motsättningarna inte följer några enkla linjer.

Inom den yttre vänstern börjar en länge uppskjuten debatt föras om vems ärenden man egentligen går, när man frasradikalt, dag ut och dag in, betygsätter, värderar och stämplar människor utifrån hudfärg, kön och livserfarenheter.

Inom den gröna rörelsen börjar man på nytt brottas intellektuellt med både tillväxt och landsbygd som för partiets samhällsanalys komplexa fenomen.

Det finns stora möjligheter i det parlamentariska läget om man bara vågar släppa ett blocktänkande som fördummar. När spektaklet på onsdag väl är avklarat borde fler, oavsett om regeringen överlevt eller ej, börja se och ta vara på de möjligheterna.