Med örat tryckt och tryggt mot samtiden

Av , , Bli först att kommentera 0

Politik är att vilja och vara kluven i sina bästa stämningars röra, när någonting har gått sönder i Sverige, så att skärvorna på marken är queerare och friare, och vita, medelålders män surrar i bikuporna medan punkiga feminister lever äldre feministers skitliv och Bohman med ett slugt leende drar slidkniven i skärgården, där Iphone-tjänstemän peggar upp projekten på Google-driven för att nå ögonhöjd med stövlarna i dyngan, där ingen idé är för dålig för att haschtaggas.

Det finns inga dåliga länkar, bara fula kläder. Det finns inget tjatigt sälj, bara ett jävla tugg. Gnälldriven kultur är bra för pr-branschens tillväxt. När snöröjningen uteblir, döljs hundbajset till våren, som kommer allt tidigare, med klimatångest och kranvatten i strupen. Och gymmen frälser oss från det onda och leder oss till folkhälsa, amen, medan två Tucholsky-ögon möts i vimlet och anar något vackert, för att aldrig mer försvinna en sekund från varandra med Googlebrillor och appar, tills de lessnar på att tipsa om viktiga texter och vidriga texter, som verkligen får såsen att fräsa över och åskan att gå.

Schyman eldar pengar. Fälldin håller pipan. Ullsten är från Teg men det är inte Holmlund, fast Zäta inte hade ett öre åt minimalismen. Ingen blir profet i sin egen tårkanal. Flathet mot kommunisterna sa Per-Albin om Ådalen, fast han menade Ålidhem, där snuset bullas på studielånad tid, och på webbarna säger det klick, klick, klick, klick, klick, i väntan på Godot (jamen googla då) och affärsmodellen som gör slut på långa dagars färd mot sista, svarta natta.

Kinberg Batra är smartare än de flesta stockholmare, nästan en hederslantis och Po är en satans pessimist, vilket är så himla skönt, när kommunens åtgärdsprogram ljuger så det stänker om det och kapitalet bara ler.

Vem fan vill bo här, är du inte klok, skulle de fråga istället. Som man frågar får man publicitet. Det är viktigt med kommunikationskompetens. Är du krishanterad lille vän? Medieträna vargarna, medieträna jägarna, skicka de på färjan till ett Almedalsseminarium så miljoner ryker istället för gevär.

Man måste ju få ställa en kritisk fråga, om det är så här vi vill att guldklockan ska se ut när pensionen uteblir för att de bortcurlade flumbarnen inte fick lära sig veta vad hut betyder på tyska. Fast det får man väl inte säga högt nuförtiden, förbannade PK-media.

Vi måste verkligen adressera frågan, och bottna den och lyfta den, och vända ut och in på den, och skärskåda den, och bolla den fram och tillbaka, tills den är helt spyfärdig och grön i ansiktet. För utvecklingen skrämmer onekligen, ingen tangent pekar åt något annat än sitt eget håll och alla bara talar förbi varandra. Var och en sin egen eld av fejkad värme på väg mot äkta aska, medan utbåtarna smyger i vassen för att det var bättre på Loffes tid. Swot-analysera det genuina eländet, ända ner till roten, och anmäl varenda kotte till KU.

Och hur ska vi ha det, egentligen, med bostadspolitiken när kvadratmeterspriserna är gåtor, insvepta i ett mysterium, dolda i en homestyling? Behöver Väven en rulltrappa? Diskutera i små grupper och lägg ut fikabilderna på nätet. Logga in via ert Facebook-konto – gilla oss gärna där.

Bli först att kommentera

Centralbank och säkerhetspolis i centrum när politiken fallerar

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid sidan om ämnet: Klimatförändringar och växthuseffekt härjar med stora följder i Europa. Golfströmmen har försvunnit. Haven fryser. Det snöar även på somrarna. Ständiga stormar och översvämningar förstör landskapen. Ett klimat motsvarande det i Sydalaska växer plötsligt fram. Väntande hungersnöder hotar att tvinga en halv miljard människor på flykt från den tidigare så rika kontinenten.

I det läget anländer en utomjordisk delegation till Strasbourg med rymdskepp, oanade tekniska möjligheter och en sedan tusentals år förfinad affärsmodell specialiserad på planetariska räddningsaktioner – godkänd av det galaktiska rådet – och erbjuder Europaparlamentet att bygga upp en in i minsta detalj exakt kopia av Europa på månen. Inklusive naturresurser, atmosfär, rätt tyngdkraft och ständig trafik till jorden för människor och gods.

Vilken hägrande nystart och andra chans, utan konsekvenser, för européerna undan en kontinent man förstört. Och de utomjordiska har ett förmånligt erbjudande för flytten, utgående för beräkningar av Europas samlade värden, inklusive biosfär, miljö och natur – bara en triljon euro.

De blir helt förbluffade när de får höra av Europas representanter att världsdelen med en sådan oerhörd mängd resurser och enorm ekonomisk utveckling sedan århundraden tillbaka, inte kan betala en triljon euro, trots utsträckt avbetalningsplan. Värre ändå: inte har något sparat alls, inte ens för just svåra tider som denna, utan bara har växande skulder att visa upp. Skulder? Trots ständig tillväxt och väldiga rikedomar? En dylik ansvarslöshet över generationer tycks inte ens vittberesta rymdfarare ha stött på. De utomjordiska suckar och lämnar Europa åt sitt öde.

Så går handlingen i tyska SF-författarens Andreas Eschbach tänkvärda, lekfulla novell ”Eine Trillion Euro” från 2004. Tankeexperimentet har sina cyniska fallgropar, men också poänger. Två av dem är uppenbara: (1) det går inte att leva skyhögt över sina tillgångar hur länge som helst, men (2) ofta är det inte en brist på resurser som är problemet, utan vad och vilka syften de används till, hur de vårdas och investeras långsiktigt.

***

Realitet. Det börjar likna fantasisummor nu, de som den Europeiska Centralbanken (ECB), efter Mario Draghis besked i veckan, lovar att pumpa in i eurozonens ekonomi genom köp av statspapper och kreativa finanstekniska konstruktioner.

1140 miljarder euro ska det nya stödköpsprogrammet omfatta fram till september 2016 + alltså sammanlagt över en biljon.

Köp av i första hand statsobligationer för 60 miljarder euro i månaden, under mer än två och ett halvt års tid ska pressa ned ränteläget, öka den nästan obefintliga inflationstakten och få fart på investeringar och kreditflöde inom eurozonen.

Det i sin tur ska genom stimulerad konjunktur och lägre arbetslöshet, ge EU:s krisländer ytterligare tid till de strukturreformer ECB framhåller är nödvändiga för att återhämtningen i ekonomin ska vara möjlig.

Det vore lätt att utbrista: Fan tro’t! Varför skulle en ny superdupermegavärstingmaffig penningpolitisk stimulans hjälpa, när superlåga räntor och tidigare enorma stimulansinsatser inte gjort det? Varför skulle några år till av konstgjord andning få krisländer att börja eller kunna ta sina strukturella problem på allvar, när reformarbetet i Frankrike och Italien går

trögt av inrikespolitiska skäl? Eller när Grekland trots smärtsamma sparåtgärder helt enkelt har en hopplös skuldsituation som måste lösas på andra sätt?

Fan tro’t – ändå är det svårt att göra ECB och Mario Draghi några förebråelser. Centralbanken gör vad den kan, och möjligen måste, i ett läge när många politiska aktörer fallerat och stelnat. Biljoninsatsen handlar ganska lite om rationell ekonomi. Snarare utgör den en form av tämligen osund penningpolitisk bodybuilding med uppseendeväckande men i praktiken rätt oanvändbara muskler i ett desperat försök att imponera på marknaderna. Det är dess finanspsykologiska effekt – om den får investerare att släppa loss – som är avgörande för om insatsen blir framgångsrik.

Därför är den tidsfrist ECB:s stödköp skapar är i sig ingen lösning på något problem, men kanske ändå en förutsättning för att inte kraschen ska komma direkt.

För problemet som ECB söker lösa har egentligen inte så mycket med brist på likviditet att göra, som att kapital inte investeras.

Pengar finns, men hamnar inte där de skulle kunna göra nytta, på grund av bristande förtroende och tidigare skuldberg. Och de politiska reformerna för ökad konkurrenskraft och tillväxt har uteblivit i länder som behöver dem som bäst. Reformer för bättre fungerande marknadsekonomi, nyföretagande, minskad korruption, robustare skattesystem, tillförlitligare trygghetssystem som kan hantera strukturomvandlingar utan sociala kriser, mindre diskriminerande arbetsmarknader och en allmän känsla av större hopp och rättfärdighet bland i dag svårt utsatta grupper.

Det dubbla perspektiv - både hur resurser kan skapas och hur de används/fördelas – som iskalla populister på politikens ytterkanter gärna ignorerar, men som alla med anspråk på att utgöra seriösa alternativ bör erkänna.

Vi lever i en fas när centralbanker, eller säkerhetspoliser – utan att vilja det själva – tvingas stå allt mer i centrum, ses som räddare i nöden. Samtidigt som tron på folkvalda, politikens långsiktiga reformmöjligheter, ett samhällsbygge över tid, vikten av ideologiska vägval och de demokratiska valens betydelse minskar.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 24 januari

Av , , Bli först att kommentera 0

Hämtar några fria, obändiga och ändå djupt vemodiga uppbrottsrader från den brasilianske poeten Lêdo Ivo (1924-2012) i svensk tolkning av Henrik Nilsson. De kommer ur långdikten ”Rekviem” i samlingen ”Rekviem och andra dikter” utgiven förra året, och som jag verkligen rekommenderar:

”Lyckliga de som ger sig av./ Som inte når de murkna hamnarna./ Lyckliga de som ger sig av och aldrig vänder åter./

Jag önskar att jag alltid vore på väg/ och att min resa alltid vore oavslutad./ Lyckliga de som inte vet den slutliga destinationen./

Lyckliga de som samlas i dimman,/ de som öppnar fönstren när dagen gryr,/ de som slår på ljusen på flygfälten.

Lyckliga de som färdas över broarna/ när kvällen sänker sig som en fågel över gasklockorna./ Lyckliga de som har en tankspridd själ.”

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 17 januari

Av , , Bli först att kommentera 0

Några rader ur Arne Johnssons diktsamling ”Reidjz” från 2010, som jag tycker om:

”de gamla rör sig bland föremålen i husen, var dag överlämnar/ de något åt glömskan. Jag ser barndomen./ Den är öppnad, ljuset kläder mörkret, vart ting döljer/ tomhet. Den jag är, i bostaden med rum, vart rum med fönster:/ ser solljus,/ vatten rinner ur smältande snödrivor”

Bli först att kommentera

Solidaritet med flyktingar i kampen mot terrorismen

Av , , Bli först att kommentera 0

Under jul- och nyårshelgerna strosade jag nästan varje kväll omkring bland marknadsstånden vid den i skymningen blåskimrande Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Minneskyrkan i centrala Berlin med bevarad ruin från andra världskriget. Det är, i dag, en märklig plats av krigshistoria, kulturminnen, bevarad västberlinsk kallakrigsfasad och samtida hyperkommers, men med den om vinterkvällar, särskilt om snön råkar falla, finaste och mest rörande kyrka jag vet.

Alldeles intill Minneskyrkan, på platsen där det otympliga Europacenter stått sedan sextiotalet, låg före andra världskriget det legendariska och ofta skildrade Romanisches Café. Det var, framför allt på 20-talet, en legendarisk träffpunkt för konstnärer, författare, teaterfolk, journalister och andra intellektuella i Berlin.

20-talet, Weimarrepublikens år, blev ett berlinskt decennium präglat av kulturell avantgardism och mångfald, tekniska och vetenskapliga framsteg, social misär bakom kulisserna, en spröd demokrati plågad av terror, våldsamheter och politisk extremism.

Det utspelade sig i en kontrasternas, de starka känslornas och intensiva experimentens stad med många mötesplatser för ständiga diskussioner, fria identiteter och rusiga livsstilsval. Romanisches Café, intill Minneskyrkan, var en av de mötesplatserna där allt det där dryftades av tidens skarpaste betraktare.

Där satt Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky, där fanns Else Lasker-Schüler och Mascha Kaléko, där dök Ruth Landshoff och Erich Maria Remarque upp. Nästan oavsett vilken av tidens kulturpersonligheter man råkar intressera sig för: tog deras liv vägen förbi Berlin, var Romanisches Café troligen en miljö de drog till vid något tillfälle.

Caféts glansdagar fick, som det mes

ta annat, ett abrupt slut när nazisterna – som snart brände ett antal av de tidigare stamgästernas verk på bål – tog makten i början av 1930-talet. Byggnaden förstördes sedan under slutet av andra världskriget.

När jag vandrade kring Minneskyrkan under julen, var tanken aldrig långt borta från vare sig historiens katastrofer eller samtidens hotbilder: Så många människor samlade på trånga utrymmen – slår terrorister till i Berlin den här julen, och söker maximalt antal offer, kanske det blir på en sådan marknad, kvällar som dessa.

Samma tanke slog mig när jag en dag promenerade från Potsdamer Platz, via Brandenburger Tor, riksdagshuset och den tyska förbundskanslerns byggnad till den stora tågstationen Berlin Hauptbahnhof och redan på håll kunde se ett antal polisbilar köra fram till en av stationens huvudingångar: har det hänt nu, i Berlin också, ett terrordåd?

Det hade det inte, utryckningen hade harmlösa orsaker och poliserna var där av andra skäl.

Jag kom att reflektera över det i går, när nyheten kom att att tyska myndigheter, efter razzior mot misstänkta terrorister, ska ha uppgifter om att just Berlin Hauptbahnhof är en av de platser där attentat planerats i närtid.

Det är, och kommer att förbli under lång tid, en del av många storstädernas vardag: den rationella insikten att förr eller senare kommer nya ohyggliga dåd, planer som inte upptäcks i tid, trots allt underrättelsearbete, och inte går att förhindra.

Det kommer också att bli en av demokratiernas största utmaningar: Att i vardagslivet, bortom myn

digheternas förebyggande arbete, förena den rationella medvetenheten om att ingen miljö någonsin kan göras helt säker – det fasansfulla kommer att inträffa igen + med den ännu viktigare insikten att det öppna samhällets fria mångfald förblir som starkast och säkrast just när det bevaras öppet, demokratiskt, myllrande och i viss mån skört och sårbart.

Mångfald, tolerans och öppenhet skapar över tid, tillsammans med ekonomisk utveckling, inkluderande arbetsmarknader, social rörlighet och ett någorlunda sammanhållet samhälle, säkrare miljöer än slutenhet, fördomar, exkluderande mekanismer och försök att helt utesluta varje risk.

Demokratin, öppenheten, individen som samhällets utgångspunkt och rättsstatens principer som vägledning försvårar också – vi får aldrig glömma det när vi söker både svar på och skydd mot framtida dåd – för extremister, fundamentalister och våldsromantiker, vilka svepskäl de än gömmer sig bakom, att rekrytera anhängare och ursäktare. Terroristerna har det alltid lättare i områden plågade av förtryck, krig, nöd, hierarkiska strukturer och hopplöshet.

Det skadar heller inte att påminna om var i världen överlägset flest människor just nu plågas av terror, hotas av nya blodblad och får sina och sina käras liv raserade av obeskrivliga övergrepp. Nästan varje vecka kommer nya rapporter om katastrofala händelseförlopp i Syrien, delar av Irak och delar av Nigeria, för att bara nämna några få av de mest drabbade områdena. Därifrån flyr människor, av alla olika religioner och ursprung, för sina liv – undan en ständig, obarmhärtig terror – men får ofta ingen hjälp av de länder som skulle kunna göra mer för att hjälpa dem till säkerhet och liv. De nödställda förtjänar vår solidaritet, vår tillit och våra manifestationer i långt högre grad än de får.

Terrorismen utgör ett av vår tids största hot. En följd av den slutsatsen borde vara ett djupare engagemang för dess många offer på flykt. Flera stora demokratier kan titta på sina egna historier för att inse varför vi måste hjälpa och ta emot fler, inte färre, och varför den solidariteten borde ses som en självklar och viktig del av kampen mot terrorismen.

Bli först att kommentera

Allianspartierna begår ett misstag

Av , , Bli först att kommentera 0

Det vilar något tröttsamt och frånstötande fnittrigt över alliansens glada förhoppningar att + genom blockpolitik och stöd av sverigedemokraterna + kunna tillfoga S-Mp-regeringen voteringsnederlag i mängder under resten av mandatperioden.

Det är samma slags fnittrighet som tidvis fanns hos socialdemokrater och vänsterpartister under 2010-2014. Vilket sannerligen inte är någon smickrande jämförelse i grenen oppositionspolitik.

Genom att envist klamra sig fast vid varandra, vid en flummig och idélös ”borgerlig” identitet och vid föreställningen att de viktigaste ideologiska skiljelinjerna i svensk politik ser likadana ut i dag som under blockpolitikens mest dogmatiska år, är allianspartierna på väg att begå ett misstag.

Att upprätthålla allianssamarbetet i opposition på nuvarande hurtfriska sätt kan kosta dem flera generationer av framtida, unga idédrivna politiker. Både de som genomskådar identiteten ”borgerlig” som den humbug den är, och de som känner avsmak inför parlamentariska strategier som obekymrat ger Sd ställning som tungan på vågen i mängder av sakfrågor, tvingas då söka sig någon annanstans för att hitta politiska organisationer mer nyfikna på 2000-talets politiska möjligheter än nostalgiska inför 1900-talets parlamentariska rollfördelning.

Allianspartierna tycks inte, sedan regeringsmakten gått förlorad, vilja dra parlamentariska slutsatser av att gradvisa förändringar nationellt och internationellt, skapat nya sociala, ekonomiska och miljöpolitiska utmaningar.

De riskerar, liksom många inom den frasradikala vänstern, att framstå som likgiltiga inför hur nya frågeställningar i skärningspunkten mellan teknik, arbetsmarknad och demografi + med stora digitala strukturomvandlingar + kräver nytänkande och samarbeten på andra grunder än tidigare.

De framstår plötsligt som blinda för hur både framsteg och bakslag i samhället steg för steg gjort gamla inrikespolitiska skyttegravar allt mindre relevanta, och delvis rent destruktiva.

Genom att låta blockpolitiken fortsätta ge Sd stort inflytande i riksdagen nonchalerar de behovet av att förebygga främlingsfientlighet i samhället genom konstruktiv, liberal politik för jobb, nyföretagande, tillväxt, social rörlighet och välfärd, med öppnare gränser, mer migration och ökad handel, istället för tvärtom.

Och de ser inte det liberala värdet i att hitta beröringspunkter mellan klassisk frihets- och utvecklingsoptimism och det gröna perspektivet om ekologiskt hållbar utveckling.

Just därför underskattar de grovt, vill jag påstå, potentialen på lite sikt i det nya samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, från vilket vänsterpartiet medvetet stängts ute.

S-Mp-samarbetet i regering är intressantare än, eller ur liberalt perspektiv minst lika intressant som, allianssamarbetet i opposition. Med en socialdemokrati som åter ställt sig i mitten och markerat distans vänsterut, och en grön rörelse som härdats och blivit mer vuxen av regeringsansvarets krav, kommer alliansen i slutet av denna mandatperiod få det svårare att vinna mittenväljares stöd än den haft sedan 2006. Men, lika viktigt, om blockpolitiken består, kommer S och Mp att tvingas kompromissa vänsterut och regeringspolitiken bli mindre liberal än den har potential att bli med andra samarbeten. Samtidigt kommer allianspartierna att fortsätta klumpas ihop och stagnera idémässigt, istället för att ta chansen att förnya sig på var sitt håll.

Alliansen spelade en historisk roll för att bryta upp den socialdemokratiska maktdominansen, men i och med valet 2014 har den tappat i relevans och logik. De insikterna står inte i motsättning till varandra.

Allianssamarbetet är inte längre, lika lite som ett utpräglat rödgrönt samarbete skulle vara det, något konstruktivt svar på viktiga frågor.

Bli först att kommentera

Tekniska framsteg skapar nya politiska utmaningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Det råder delade meningar bland experter om huruvida vi någonsin kommer att nå en vändpunkt där den tekniska utvecklingen börjar ersätta fler jobb än den skapar.

Men, skrev Sonia Sodha, knuten till brittiska tankesmedjan Demos, i Observer strax före nyår, det råder konsensus om att utvecklingen av artificiell intelligens kommer att ha en stor påverkan på framtidens yrkesliv, ”med ett växande antal jobb som utgår från mänskliga karaktärsdrag som artificiell intelligens inte kan ersätta, så som omtanke och empati, och kreativitet och fantasi. Det kommer att få stora följder för samhällsstrukturer och identitetspolitik, med en ytterligare förskjutning av den ekonomiska makten till dem som förmår att utveckla förmågor som kommer att komplettera framtidens maskiner.”

Hur de förändringarna upplevs av medborgarna beror, konstaterar Sodha i sin artikel, på hur samhället reagerar på dem.

Det är en fråga vi borde ägna betydligt mer uppmärksamhet.

Demokratisering, frihandel, social marknadsekonomi, rättighetslagstiftningar, utbildningsreformer, sjukvårdsreformer, arbetsmarknadsreformer, jämställdhetsreformer, miljöregler: många stora framsteg, ägde rum under tryck från radikalt förändrade tekniska förutsättningar.

Kommer vi, som vid tidigare stora innovationsdrivna epokskiften från den tidiga industrialisering och framåt, även i den digitaliserade epok som tagit sin början, att åstadkomma reformer som gör att forskningsgenombrott och innovationer över tid fortsätter att bidra till ett mer demokratiskt, mer välmående, liberalare, friare och tryggare samhälle, som håller ihop en förhoppningsvis växande mångfald av livsstilar och livsmiljöer?

Eller håller grundvalarna för det demokratiska välfärdssamhället – till vilka en stark medelklass och möjligheten att höja levnadsstandarden från generation till generation genom utbildning, arbete och yrkeskarriärer hör – långsamt, långsamt på att undermineras i takt med digitalisering och automatisering?

Om tekniska lösningar, geniala, frigörande och välkomna i sig, börjar avskaffa attraktiva och relativt brett åtkomliga delar av arbetsmarknaden, viktiga även som skattebaser, utan att ersätta dem med nya, riskerar det digitala samhället att få se fler förlorare än vinnare. Med hög produktivitet utan att den omsätts i vad som upplevs som ett bättre samhälle.

Och om den sociala rörligheten hotas, misstron mellan grupper ökar och den gamla kopplingen mellan utbildning, arbete och social och ekonomisk trygghet rivs upp, bådar det inte gott för värnandet av ett tolerant samhällsklimat med klarsyn och solidaritet nog att våga stå för någorlunda öppna gränser, rörlighet, liberal humanitet och tolerans.

I slutändan hotar ett läge när fler – både i gamla industrinationer och i utvecklingsländer – börjar snegla mot alternativa auktoritära samhällsstrukturer, syndabockstänkande och slutna, kollektiva identiteter där individen ska underordnas och där främlingar, avvikare och minoriteter är fiender att hålla borta eller förfölja. Ansatser till sådant syns, som vi vet, i dagens Europa. Även för den långsiktiga, uthålliga, effektiva kampen mot terrorism är arbetet med att minska grogrunden för fundamentalism, radikalisering och våld genom social,

ekonomisk och demokratisk utveckling i utsatta miljöer och sönderfallande länder alltid central.

Frågan om framtidens arbetsmarknad, ekonomi och sociala sammanhållning i ljuset av tekniska förändringar kommer därför i ökande grad av påverka många av tidens stora debattämnen:

De ekonomiska kriserna i södra Europa. Migrations- och integrationspolitiken i EU:s medlemsländer. Klimat- och energiutmaningen. Den nya demografin och den nya ålderdomen. Relationen mellan stad och land. Den ifrågasatta motståndskraften i demokratier mot främlingsfientlighet och rop på stängda gränser.

Ingenting går av sig självt, inte på något område. Ingen utveckling är given. Det är politiska värderingar, politiska vägval och politisk vilja, inte tekniska villkor, som kommer att avgöra hur innovationer kommer att prägla samhället framöver.

Varken de som tvångsmässigt romantiserar ett förgånget som aldrig fanns annat än i reaktionära återblickar, eller de som aningslöst utgår från att samband mellan innovationer och samhällsutveckling som funnits alltid kommer att finnas, ger vägledning.

Industrialismen kommer inte att göra comeback som jobbskapare eller genomgripande förändringsprocess i samhället. Och digitaliseringen rymmer – trots det underskattade hotet mot den personliga integriteten – så överväldigande många positiva aspekter för samhället, demokratiskt och kulturellt, att det vore principiell galenskap att vända sig mot den.

Men den digitala utvecklingen går att gestalta, ge riktning och dra slutsatser av. Den är inte entydig och förutbestämd till sina konsekvenser. Samhället måste i tid förbereda sig på de utmaningar den för med sig. Exempelvis när det gäller utbildning, arbetsmarknad, näringsliv och kultur.

Vad kommer att känneteckna framtidens yrkesliv? Vilka nya arbetsmarknader? Hur kommer livskvalitet – det vi väljer att satsa genom tekniken frigjord tid och frigjorda mänskliga resurser på – att definieras? Det är nödvändiga, brådskande och spännande diskussioner, som kräver klarsyn men också rymmer hopp.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 10 januari

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag har fastnat för Nova Gullberg Zetterstrands finstämda, lite vemodiga och ändå på något sätt befriande diktberättelse ”i utlandet” från förra året. Den börjar så här:

”Det fanns ett hisschakt under min säng/ Jag kunde känna luckan genom heltäckningsmattan/ och höra maskineriet som drogs i gång och rösterna/ nätterna när de kom hem sent till de stora våningarna/

Tornet släcktes i tre delar och försvann/ ur himlarna utanför mitt fönster/ Kvar fanns gåtkraften, en tät massa av mörker/

Jag önskade mig aldrig något särskilt/ Om inte längtan i sig är en önskan/ Min längtan var tålmodig/ Jag igenkände den som en uppgift”

Bli först att kommentera

Hatet mot friheten, öppenheten och demokratin

Av , , Bli först att kommentera 0

 Alla tankar går till de döda och deras anhöriga. Det fruktansvärda attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris vid lunchtid på onsdagen, med enligt uppgifter minst 12 avrättade, var ett angrepp på demokratin, pressfriheten och det fria kulturella skapandet. Allt sådant som fundamentalister av olika slag och med olika drivkrafter avskyr.

Skapa panik, sprida skräck, tvinga fram eftergifter och skrämma fram underkastelse – det hör, förutom dödandet och lemlästandet, till terroristernas syften när de utför sina dåd.

De vill få det öppna, demokratiska, liberala samhället att förlora tron på sig självt, sin mångfald, sin tolerans och sina grundövertygelser, att börja avskaffa sig själv, genom anpassning, tystnad, glädjelöshet och repressioner.

De får inte tillåtas att lyckas på någon enda punkt.

Att istället bevara lugn och värdighet, inte vika en tum från demokratiska principer, inte tappa modet, inte förlora skrattet, inte mista omtanken och inte anpassa beteenden för att blidka mördarna, är det bästa sätt på vilket allmänheten kan bekämpa barbariet, underlätta det polisiära utredningsarbetet, försvara det öppna samhället och hedra terrorns offer.

Tidigare hotbilder mot Charlie Hebdo – som i satirens tradition drivit med allt och alla, inklusive islamister, utan att erkänna något heligt – och vittnesmål från gårdagen, väcker starka misstankar om att dådet utfördes av islamistiska extremister. Det närmaste dygnet lär ge säkrare besked.

Men oavsett exakt vilka som ligger bakom måste demokratiernas svar vara glasklart, den här gången och nästa gång ett liknande dåd väcker världens avsky, för det kommer alltid att finnas dem som vill riva sår i och straffa det fria, öppna samhället: Ingen panik, inga naiva eftergifter, inga relativiserande ursäkter och självklart maximala ansträngningar att hitta de skyldiga och deras medhjälpare.

Men motståndskraften mot terroristers svartvita världsbild, fanatikers hat mot oliktänkande och revolutionsromantikers förakt för demokratin kan inte bara stärkas och betonas i ögonblick av avskyvärda dåd, utan måste vårdas dagligen och i många situationer.

Ett av de stora hoten mot Europa de närmaste åren är den helt principlösa, ändamålen helgar medlen-längtan som börjar sprida sig efter storskaliga auktoritära system och läror + må det vara religiösa, statliga eller militära – som ska ersätta den fria individens rättigheter, valmöjligheter och ansvar, befria från den solidariska mångfaldens inbyggda målkonflikter och göra den demokratiska debatten överspelad.

”Putin, hjälp oss!” stod det på ett talande plakat före jul i samband med de uppmärksammade islam- och mediefientliga demonstrationerna i tyska Dresden. Det är en gammal tradition på politikens ytterkanter av att söka sig till auktoritära läror, så kan de vara nästan hur förtryckande och hierariska som helst, bara de vänder sig mot de liberala, öppna, utopilösa, demokratiska samhällena i väst.

Ibland tar den sig uttryck som ett ursäktande av religiös extremism + egentligen är det de angripnas eget fel. Ibland tränger den igenom som politisk vålds- och revolutionsromantik som bara erkänner en enda världsbild som existensberättigad. Ibland avslöjar den sig som en allmänt upphetsad, stressad önskan att få underkasta sig en överhets definitiva, slutgiltiga beslut + så länge överheten har rätt beteckning och tystar rätt motståndare.

Den som tycker annorlunda är inte bara meningsmotståndare i en debatt att lyssna till och diskutera med, utan någon som förtjänar hat, förakt och hot om våld.

Det som förenar hatet mot demokratin och det öppna samhället – nu som förr – är driften att avhumanisera oliktänkande, ångesten över en samhällsutveckling utan utopier och likgiltigheten inför de värderingar som varit själva förutsättningen för demokrati, välstånd, tolerans och mångfald.

Så driver vi mot en debatt där initiala känslolägen, slutna gruppidentiteter och blixtsnabba åsiktsmarkörer står i centrum. Och där genomtänkta, faktabaserade argument, intellektuell öppenhet och fördragsamhet med andras perspektiv ses som något suspekt.

Allt sådant bidrar till att undergräva det demokratiska samhället, dess mångfald, tolerans, fria uttryck och orädda debatt.

Det har inget direkt med terroristernas dåd – vi minns Utöya 2011 som ett av de värsta i Europa, vi kommer att minnas Paris 2015 – att göra. Men det är en eftertanke som inte skadar.

Nu sluter de allra flesta upp bakom demokratins grundprinciper och säger rätt saker, i allvar, vaksamhet och gemenskap. Men den motståndskraft vi visar nu borde få prägla försvaret av det öppna samhället oftare även i vardagen.

Så att det står pall och upp även nästa gång ett bestialiskt attentat mot dess hjärta – den fria debatten, det fria skapandet – äger rum.

Bli först att kommentera