Hatet mot friheten, öppenheten och demokratin

 Alla tankar går till de döda och deras anhöriga. Det fruktansvärda attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris vid lunchtid på onsdagen, med enligt uppgifter minst 12 avrättade, var ett angrepp på demokratin, pressfriheten och det fria kulturella skapandet. Allt sådant som fundamentalister av olika slag och med olika drivkrafter avskyr.

Skapa panik, sprida skräck, tvinga fram eftergifter och skrämma fram underkastelse – det hör, förutom dödandet och lemlästandet, till terroristernas syften när de utför sina dåd.

De vill få det öppna, demokratiska, liberala samhället att förlora tron på sig självt, sin mångfald, sin tolerans och sina grundövertygelser, att börja avskaffa sig själv, genom anpassning, tystnad, glädjelöshet och repressioner.

De får inte tillåtas att lyckas på någon enda punkt.

Att istället bevara lugn och värdighet, inte vika en tum från demokratiska principer, inte tappa modet, inte förlora skrattet, inte mista omtanken och inte anpassa beteenden för att blidka mördarna, är det bästa sätt på vilket allmänheten kan bekämpa barbariet, underlätta det polisiära utredningsarbetet, försvara det öppna samhället och hedra terrorns offer.

Tidigare hotbilder mot Charlie Hebdo – som i satirens tradition drivit med allt och alla, inklusive islamister, utan att erkänna något heligt – och vittnesmål från gårdagen, väcker starka misstankar om att dådet utfördes av islamistiska extremister. Det närmaste dygnet lär ge säkrare besked.

Men oavsett exakt vilka som ligger bakom måste demokratiernas svar vara glasklart, den här gången och nästa gång ett liknande dåd väcker världens avsky, för det kommer alltid att finnas dem som vill riva sår i och straffa det fria, öppna samhället: Ingen panik, inga naiva eftergifter, inga relativiserande ursäkter och självklart maximala ansträngningar att hitta de skyldiga och deras medhjälpare.

Men motståndskraften mot terroristers svartvita världsbild, fanatikers hat mot oliktänkande och revolutionsromantikers förakt för demokratin kan inte bara stärkas och betonas i ögonblick av avskyvärda dåd, utan måste vårdas dagligen och i många situationer.

Ett av de stora hoten mot Europa de närmaste åren är den helt principlösa, ändamålen helgar medlen-längtan som börjar sprida sig efter storskaliga auktoritära system och läror + må det vara religiösa, statliga eller militära – som ska ersätta den fria individens rättigheter, valmöjligheter och ansvar, befria från den solidariska mångfaldens inbyggda målkonflikter och göra den demokratiska debatten överspelad.

”Putin, hjälp oss!” stod det på ett talande plakat före jul i samband med de uppmärksammade islam- och mediefientliga demonstrationerna i tyska Dresden. Det är en gammal tradition på politikens ytterkanter av att söka sig till auktoritära läror, så kan de vara nästan hur förtryckande och hierariska som helst, bara de vänder sig mot de liberala, öppna, utopilösa, demokratiska samhällena i väst.

Ibland tar den sig uttryck som ett ursäktande av religiös extremism + egentligen är det de angripnas eget fel. Ibland tränger den igenom som politisk vålds- och revolutionsromantik som bara erkänner en enda världsbild som existensberättigad. Ibland avslöjar den sig som en allmänt upphetsad, stressad önskan att få underkasta sig en överhets definitiva, slutgiltiga beslut + så länge överheten har rätt beteckning och tystar rätt motståndare.

Den som tycker annorlunda är inte bara meningsmotståndare i en debatt att lyssna till och diskutera med, utan någon som förtjänar hat, förakt och hot om våld.

Det som förenar hatet mot demokratin och det öppna samhället – nu som förr – är driften att avhumanisera oliktänkande, ångesten över en samhällsutveckling utan utopier och likgiltigheten inför de värderingar som varit själva förutsättningen för demokrati, välstånd, tolerans och mångfald.

Så driver vi mot en debatt där initiala känslolägen, slutna gruppidentiteter och blixtsnabba åsiktsmarkörer står i centrum. Och där genomtänkta, faktabaserade argument, intellektuell öppenhet och fördragsamhet med andras perspektiv ses som något suspekt.

Allt sådant bidrar till att undergräva det demokratiska samhället, dess mångfald, tolerans, fria uttryck och orädda debatt.

Det har inget direkt med terroristernas dåd – vi minns Utöya 2011 som ett av de värsta i Europa, vi kommer att minnas Paris 2015 – att göra. Men det är en eftertanke som inte skadar.

Nu sluter de allra flesta upp bakom demokratins grundprinciper och säger rätt saker, i allvar, vaksamhet och gemenskap. Men den motståndskraft vi visar nu borde få prägla försvaret av det öppna samhället oftare även i vardagen.

Så att det står pall och upp även nästa gång ett bestialiskt attentat mot dess hjärta – den fria debatten, det fria skapandet – äger rum.