Allianspartierna begår ett misstag
Det vilar något tröttsamt och frånstötande fnittrigt över alliansens glada förhoppningar att + genom blockpolitik och stöd av sverigedemokraterna + kunna tillfoga S-Mp-regeringen voteringsnederlag i mängder under resten av mandatperioden.
Det är samma slags fnittrighet som tidvis fanns hos socialdemokrater och vänsterpartister under 2010-2014. Vilket sannerligen inte är någon smickrande jämförelse i grenen oppositionspolitik.
Genom att envist klamra sig fast vid varandra, vid en flummig och idélös ”borgerlig” identitet och vid föreställningen att de viktigaste ideologiska skiljelinjerna i svensk politik ser likadana ut i dag som under blockpolitikens mest dogmatiska år, är allianspartierna på väg att begå ett misstag.
Att upprätthålla allianssamarbetet i opposition på nuvarande hurtfriska sätt kan kosta dem flera generationer av framtida, unga idédrivna politiker. Både de som genomskådar identiteten ”borgerlig” som den humbug den är, och de som känner avsmak inför parlamentariska strategier som obekymrat ger Sd ställning som tungan på vågen i mängder av sakfrågor, tvingas då söka sig någon annanstans för att hitta politiska organisationer mer nyfikna på 2000-talets politiska möjligheter än nostalgiska inför 1900-talets parlamentariska rollfördelning.
Allianspartierna tycks inte, sedan regeringsmakten gått förlorad, vilja dra parlamentariska slutsatser av att gradvisa förändringar nationellt och internationellt, skapat nya sociala, ekonomiska och miljöpolitiska utmaningar.
De riskerar, liksom många inom den frasradikala vänstern, att framstå som likgiltiga inför hur nya frågeställningar i skärningspunkten mellan teknik, arbetsmarknad och demografi + med stora digitala strukturomvandlingar + kräver nytänkande och samarbeten på andra grunder än tidigare.
De framstår plötsligt som blinda för hur både framsteg och bakslag i samhället steg för steg gjort gamla inrikespolitiska skyttegravar allt mindre relevanta, och delvis rent destruktiva.
Genom att låta blockpolitiken fortsätta ge Sd stort inflytande i riksdagen nonchalerar de behovet av att förebygga främlingsfientlighet i samhället genom konstruktiv, liberal politik för jobb, nyföretagande, tillväxt, social rörlighet och välfärd, med öppnare gränser, mer migration och ökad handel, istället för tvärtom.
Och de ser inte det liberala värdet i att hitta beröringspunkter mellan klassisk frihets- och utvecklingsoptimism och det gröna perspektivet om ekologiskt hållbar utveckling.
Just därför underskattar de grovt, vill jag påstå, potentialen på lite sikt i det nya samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, från vilket vänsterpartiet medvetet stängts ute.
S-Mp-samarbetet i regering är intressantare än, eller ur liberalt perspektiv minst lika intressant som, allianssamarbetet i opposition. Med en socialdemokrati som åter ställt sig i mitten och markerat distans vänsterut, och en grön rörelse som härdats och blivit mer vuxen av regeringsansvarets krav, kommer alliansen i slutet av denna mandatperiod få det svårare att vinna mittenväljares stöd än den haft sedan 2006. Men, lika viktigt, om blockpolitiken består, kommer S och Mp att tvingas kompromissa vänsterut och regeringspolitiken bli mindre liberal än den har potential att bli med andra samarbeten. Samtidigt kommer allianspartierna att fortsätta klumpas ihop och stagnera idémässigt, istället för att ta chansen att förnya sig på var sitt håll.
Alliansen spelade en historisk roll för att bryta upp den socialdemokratiska maktdominansen, men i och med valet 2014 har den tappat i relevans och logik. De insikterna står inte i motsättning till varandra.
Allianssamarbetet är inte längre, lika lite som ett utpräglat rödgrönt samarbete skulle vara det, något konstruktivt svar på viktiga frågor.
