Solidaritet med flyktingar i kampen mot terrorismen

Under jul- och nyårshelgerna strosade jag nästan varje kväll omkring bland marknadsstånden vid den i skymningen blåskimrande Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, Minneskyrkan i centrala Berlin med bevarad ruin från andra världskriget. Det är, i dag, en märklig plats av krigshistoria, kulturminnen, bevarad västberlinsk kallakrigsfasad och samtida hyperkommers, men med den om vinterkvällar, särskilt om snön råkar falla, finaste och mest rörande kyrka jag vet.

Alldeles intill Minneskyrkan, på platsen där det otympliga Europacenter stått sedan sextiotalet, låg före andra världskriget det legendariska och ofta skildrade Romanisches Café. Det var, framför allt på 20-talet, en legendarisk träffpunkt för konstnärer, författare, teaterfolk, journalister och andra intellektuella i Berlin.

20-talet, Weimarrepublikens år, blev ett berlinskt decennium präglat av kulturell avantgardism och mångfald, tekniska och vetenskapliga framsteg, social misär bakom kulisserna, en spröd demokrati plågad av terror, våldsamheter och politisk extremism.

Det utspelade sig i en kontrasternas, de starka känslornas och intensiva experimentens stad med många mötesplatser för ständiga diskussioner, fria identiteter och rusiga livsstilsval. Romanisches Café, intill Minneskyrkan, var en av de mötesplatserna där allt det där dryftades av tidens skarpaste betraktare.

Där satt Bertolt Brecht och Kurt Tucholsky, där fanns Else Lasker-Schüler och Mascha Kaléko, där dök Ruth Landshoff och Erich Maria Remarque upp. Nästan oavsett vilken av tidens kulturpersonligheter man råkar intressera sig för: tog deras liv vägen förbi Berlin, var Romanisches Café troligen en miljö de drog till vid något tillfälle.

Caféts glansdagar fick, som det mes

ta annat, ett abrupt slut när nazisterna – som snart brände ett antal av de tidigare stamgästernas verk på bål – tog makten i början av 1930-talet. Byggnaden förstördes sedan under slutet av andra världskriget.

När jag vandrade kring Minneskyrkan under julen, var tanken aldrig långt borta från vare sig historiens katastrofer eller samtidens hotbilder: Så många människor samlade på trånga utrymmen – slår terrorister till i Berlin den här julen, och söker maximalt antal offer, kanske det blir på en sådan marknad, kvällar som dessa.

Samma tanke slog mig när jag en dag promenerade från Potsdamer Platz, via Brandenburger Tor, riksdagshuset och den tyska förbundskanslerns byggnad till den stora tågstationen Berlin Hauptbahnhof och redan på håll kunde se ett antal polisbilar köra fram till en av stationens huvudingångar: har det hänt nu, i Berlin också, ett terrordåd?

Det hade det inte, utryckningen hade harmlösa orsaker och poliserna var där av andra skäl.

Jag kom att reflektera över det i går, när nyheten kom att att tyska myndigheter, efter razzior mot misstänkta terrorister, ska ha uppgifter om att just Berlin Hauptbahnhof är en av de platser där attentat planerats i närtid.

Det är, och kommer att förbli under lång tid, en del av många storstädernas vardag: den rationella insikten att förr eller senare kommer nya ohyggliga dåd, planer som inte upptäcks i tid, trots allt underrättelsearbete, och inte går att förhindra.

Det kommer också att bli en av demokratiernas största utmaningar: Att i vardagslivet, bortom myn

digheternas förebyggande arbete, förena den rationella medvetenheten om att ingen miljö någonsin kan göras helt säker – det fasansfulla kommer att inträffa igen + med den ännu viktigare insikten att det öppna samhällets fria mångfald förblir som starkast och säkrast just när det bevaras öppet, demokratiskt, myllrande och i viss mån skört och sårbart.

Mångfald, tolerans och öppenhet skapar över tid, tillsammans med ekonomisk utveckling, inkluderande arbetsmarknader, social rörlighet och ett någorlunda sammanhållet samhälle, säkrare miljöer än slutenhet, fördomar, exkluderande mekanismer och försök att helt utesluta varje risk.

Demokratin, öppenheten, individen som samhällets utgångspunkt och rättsstatens principer som vägledning försvårar också – vi får aldrig glömma det när vi söker både svar på och skydd mot framtida dåd – för extremister, fundamentalister och våldsromantiker, vilka svepskäl de än gömmer sig bakom, att rekrytera anhängare och ursäktare. Terroristerna har det alltid lättare i områden plågade av förtryck, krig, nöd, hierarkiska strukturer och hopplöshet.

Det skadar heller inte att påminna om var i världen överlägset flest människor just nu plågas av terror, hotas av nya blodblad och får sina och sina käras liv raserade av obeskrivliga övergrepp. Nästan varje vecka kommer nya rapporter om katastrofala händelseförlopp i Syrien, delar av Irak och delar av Nigeria, för att bara nämna några få av de mest drabbade områdena. Därifrån flyr människor, av alla olika religioner och ursprung, för sina liv – undan en ständig, obarmhärtig terror – men får ofta ingen hjälp av de länder som skulle kunna göra mer för att hjälpa dem till säkerhet och liv. De nödställda förtjänar vår solidaritet, vår tillit och våra manifestationer i långt högre grad än de får.

Terrorismen utgör ett av vår tids största hot. En följd av den slutsatsen borde vara ett djupare engagemang för dess många offer på flykt. Flera stora demokratier kan titta på sina egna historier för att inse varför vi måste hjälpa och ta emot fler, inte färre, och varför den solidariteten borde ses som en självklar och viktig del av kampen mot terrorismen.