Centralbank och säkerhetspolis i centrum när politiken fallerar

Vid sidan om ämnet: Klimatförändringar och växthuseffekt härjar med stora följder i Europa. Golfströmmen har försvunnit. Haven fryser. Det snöar även på somrarna. Ständiga stormar och översvämningar förstör landskapen. Ett klimat motsvarande det i Sydalaska växer plötsligt fram. Väntande hungersnöder hotar att tvinga en halv miljard människor på flykt från den tidigare så rika kontinenten.

I det läget anländer en utomjordisk delegation till Strasbourg med rymdskepp, oanade tekniska möjligheter och en sedan tusentals år förfinad affärsmodell specialiserad på planetariska räddningsaktioner – godkänd av det galaktiska rådet – och erbjuder Europaparlamentet att bygga upp en in i minsta detalj exakt kopia av Europa på månen. Inklusive naturresurser, atmosfär, rätt tyngdkraft och ständig trafik till jorden för människor och gods.

Vilken hägrande nystart och andra chans, utan konsekvenser, för européerna undan en kontinent man förstört. Och de utomjordiska har ett förmånligt erbjudande för flytten, utgående för beräkningar av Europas samlade värden, inklusive biosfär, miljö och natur – bara en triljon euro.

De blir helt förbluffade när de får höra av Europas representanter att världsdelen med en sådan oerhörd mängd resurser och enorm ekonomisk utveckling sedan århundraden tillbaka, inte kan betala en triljon euro, trots utsträckt avbetalningsplan. Värre ändå: inte har något sparat alls, inte ens för just svåra tider som denna, utan bara har växande skulder att visa upp. Skulder? Trots ständig tillväxt och väldiga rikedomar? En dylik ansvarslöshet över generationer tycks inte ens vittberesta rymdfarare ha stött på. De utomjordiska suckar och lämnar Europa åt sitt öde.

Så går handlingen i tyska SF-författarens Andreas Eschbach tänkvärda, lekfulla novell ”Eine Trillion Euro” från 2004. Tankeexperimentet har sina cyniska fallgropar, men också poänger. Två av dem är uppenbara: (1) det går inte att leva skyhögt över sina tillgångar hur länge som helst, men (2) ofta är det inte en brist på resurser som är problemet, utan vad och vilka syften de används till, hur de vårdas och investeras långsiktigt.

***

Realitet. Det börjar likna fantasisummor nu, de som den Europeiska Centralbanken (ECB), efter Mario Draghis besked i veckan, lovar att pumpa in i eurozonens ekonomi genom köp av statspapper och kreativa finanstekniska konstruktioner.

1140 miljarder euro ska det nya stödköpsprogrammet omfatta fram till september 2016 + alltså sammanlagt över en biljon.

Köp av i första hand statsobligationer för 60 miljarder euro i månaden, under mer än två och ett halvt års tid ska pressa ned ränteläget, öka den nästan obefintliga inflationstakten och få fart på investeringar och kreditflöde inom eurozonen.

Det i sin tur ska genom stimulerad konjunktur och lägre arbetslöshet, ge EU:s krisländer ytterligare tid till de strukturreformer ECB framhåller är nödvändiga för att återhämtningen i ekonomin ska vara möjlig.

Det vore lätt att utbrista: Fan tro’t! Varför skulle en ny superdupermegavärstingmaffig penningpolitisk stimulans hjälpa, när superlåga räntor och tidigare enorma stimulansinsatser inte gjort det? Varför skulle några år till av konstgjord andning få krisländer att börja eller kunna ta sina strukturella problem på allvar, när reformarbetet i Frankrike och Italien går

trögt av inrikespolitiska skäl? Eller när Grekland trots smärtsamma sparåtgärder helt enkelt har en hopplös skuldsituation som måste lösas på andra sätt?

Fan tro’t – ändå är det svårt att göra ECB och Mario Draghi några förebråelser. Centralbanken gör vad den kan, och möjligen måste, i ett läge när många politiska aktörer fallerat och stelnat. Biljoninsatsen handlar ganska lite om rationell ekonomi. Snarare utgör den en form av tämligen osund penningpolitisk bodybuilding med uppseendeväckande men i praktiken rätt oanvändbara muskler i ett desperat försök att imponera på marknaderna. Det är dess finanspsykologiska effekt – om den får investerare att släppa loss – som är avgörande för om insatsen blir framgångsrik.

Därför är den tidsfrist ECB:s stödköp skapar är i sig ingen lösning på något problem, men kanske ändå en förutsättning för att inte kraschen ska komma direkt.

För problemet som ECB söker lösa har egentligen inte så mycket med brist på likviditet att göra, som att kapital inte investeras.

Pengar finns, men hamnar inte där de skulle kunna göra nytta, på grund av bristande förtroende och tidigare skuldberg. Och de politiska reformerna för ökad konkurrenskraft och tillväxt har uteblivit i länder som behöver dem som bäst. Reformer för bättre fungerande marknadsekonomi, nyföretagande, minskad korruption, robustare skattesystem, tillförlitligare trygghetssystem som kan hantera strukturomvandlingar utan sociala kriser, mindre diskriminerande arbetsmarknader och en allmän känsla av större hopp och rättfärdighet bland i dag svårt utsatta grupper.

Det dubbla perspektiv – både hur resurser kan skapas och hur de används/fördelas – som iskalla populister på politikens ytterkanter gärna ignorerar, men som alla med anspråk på att utgöra seriösa alternativ bör erkänna.

Vi lever i en fas när centralbanker, eller säkerhetspoliser – utan att vilja det själva – tvingas stå allt mer i centrum, ses som räddare i nöden. Samtidigt som tron på folkvalda, politikens långsiktiga reformmöjligheter, ett samhällsbygge över tid, vikten av ideologiska vägval och de demokratiska valens betydelse minskar.