Makten och besvärligheten – idépartier som tappar orienteringen

(1) Sveriges militära samarbetsavtal med den brutala diktaturen i Saudiarabien är en skamfläck. Ett i den långa raden av exempel från västvärlden på ynkligt, men bekvämt, hyckleri och svassande, men profitabel, dubbelmoral, som försvårat så mycket i arbetet att stärka de demokratiska krafterna i regionen vid historiska uppror och omvälvningar. Sällan var en fråga så enkel att besvara: Bör Sverige samarbeta militärt med Saudiarabien? Nej.

Om miljöpartiet trots det viker ner sig och godkänner en förlängning av ett samarbete med en av världens mest repressiva regimer + ett samarbete som aldrig borde ha inletts + måste alla speglar monteras ned i partiets riksdagslokaler. Hur skulle de kunna se sig själva i dem efter ett sådant svek?

Oj, oj, miljöpartiet, ni som skulle mogna och växa i maktställning. Kommer en cynisk deformation istället, ett moraliskt krympande? Och så snabbt? Är ni, när det kommer till kritan, samma maktkarriärister som alla andra, till och med värre än de flesta, eftersom ni koketterat alla dessa år med att ni är lite finare och godare än resten?

Konkreta beslut, inte mummel i mikrofoner, är vad som räknas här.

Ett av de där sanningens ögonblick inne för den gröna rörelsen.

(2) Det finns ingenting som är enkelt i vare sig integrations- eller migrationspolitiken, när det kommer till vilka medel och reformer som får vilka konsekvenser. Men ett parti med liberal beteckning borde se det som en självklar uppgift + med de antiliberala, främlingsfientliga stämningar som råder i stora delar av Europa + att stå upp för migration, in- och utvandring och rörlighet över gränser som något självklart positivt och något att förenkla, inte försvåra. Hur kan invandringen ökas, inte minskas, borde vara den instinktiva liberala frågan.

Folkpartiets utspel, igen, om språktest för medborgarskap, skärpta krav för anhöriginvandring och tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd i asylprocessen, går i motsatt riktning och har uppenbara drag av symbolpolitisk populism över sig. Det är en anpassning till en problembild + rörlighet över gränser som något att bromsa + som alla börjar trängas kring, men som ett liberal parti borde se som sin uppgift att utmana, kosta vad det kosta vill i opinionen.

Fp:s senaste mixmos av integrations- och migrationspolitik i fel riktning borde ha stoppats internt i väntan på ett antal större beslut om partiets grundläggande idenitet och uppgift i svensk politik. I ett läge när det finns en större nyfikenhet än på länge på vad en blockoberoende, idéburen liberalism i svensk politik skulle kunna utvecklas till på 2010-talet, ska då folkpartiet försvinna in i en idélös, ointressant och döfödd borgerlig identitet fullt ut? Sanningens ögonblick + utsträckt över de kommande månaderna interna principdebatter.

(3) För att gå till en annan ideologisk sfär, än de gröna och liberala. Jag har hört vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt betona att han inte är kommunist, även inför en publik där motsatt svar nog hade varit lika populärt hos många av de närvarande. Och han har markerat hårdare mot våldsromantik än någon tidigare vänsterledare. Så Sjöstedt själv skulle säkert, utifrån sin demokratiska socialistiska samhällsanalys, önska att han slapp det. Men faktum kvarstår att även han har problem i sitt parti + och i de partier ute i Europa han lovsjunger + med både krameri av auktoritära styren, en okritisk attityd till förtryckande patriarkat så länge de går att revolutionsromantisera och en störande likgiltighet i praktiken inför antisemitiska sällskap. Tre av den yttre vänsterns traditionella problem.

Det skulle kosta Sjöstedt mycket tid, och låsa upp honom i tröstlösa interna debatter, att utmana de attityderna inom vänstern en gång för alla.

Så han väljer andra strider istället, enklare strider, i den trygga förvisningen om att regeringsmedverkan inte väntar runt hörnet för V, och att kraven på konsekvens därför inte är lika höga.

Men den dag Sjöstedt gör anspråk på en ministerpost, kommer sanningens ögonblick för den organiserade vänstern, och inbillar de sig att det blir oproblematiskt är de naiva.

***

Det är en cynisk värld, i maktens korridorer.

Cynismen frestar makten att låta det komplicerade och krångliga bli samvetets och principernas fiende.

Parollen och den knutna näven från i går, blir + när makten vunnits + en utredning och ett hummande i dag, för att landa i ett svek och en reträtt i morgon.

Så ser det ofta ut. De som inbillar sig att det är lätt att undvika, att vi andra skulle kunna göra det mycket bättre, ljuger för sig själva. Det är svårt, och få skulle göra det bättre + men alla har en plikt att försöka.

Det är en cynisk värld i de tilltufsade idépartiernas kriskommissioner.

Cynismen frestar de opinionsmässigt sargade att söka göra idéarvet till ett alibi istället för drivkraft.

Att göra idébeteckningen till ett frikort för opportunism och vindkänslighet, istället för en uppfordran till att vara grundläggande värderingars sista vaktposter. Utan inflytande, utan röster, vad spelar då idéerna för roll? Så lyder huvudrepliken i den inre dialogen i en organisation när gradvisa ideologiska förflyttningar börjar sker i syfte att vinna sympati i läger som drivs av andra, ibland rakt motsatta instinkter.

Det är en cynisk värld, i oppositionens bänkrader.

Cynismen frestar oppositionen att låta det förenklade, populära och bekväma bli ärlighetens och den intellektuella hederlighetens fiende.

Ingen målkonflikt är för stor för att ignoreras. Inget samband för komplext för att reduceras till en grov floskel och ett förljuget löfte. Ingen anklagelse om andras onda avsikter är för absurd för att inte upprepas gång på gång.

Ibland är det med partier som med människor. Det som säger mest om vad de går för, är inte vad de lovar och strör omkring sig i medgång, eller för att vinna till varje pris. Utan vad de värnar i motgång, in i det sista, och aldrig ger upp – även om det leder till nederlag.

Det finns, förstås, inga helt renodlade politiska partier. Men för partier med anspråk på att vägledas av idéer är principlöshet och vindkänslighet en större fara än för partier som snarare företräder grupp- och maktintressen utan krångliga skrupler.

Ett idéparti måste ha en större och fastare kärna än andra, av värderingar som det inte kompromissar med.

Att hävda och driva en linje i bestämda frågor, utan hänsyn till vad det ger för resultat i opinionsmätningar och nästa val, är idépartiers bittra lott.

De söker inte gissa sig till vilka svar det är väljare vill höra just då, eller gissa sig till vilka frågor det är väljare anser viktigast att ställa för ögonblicket. Idépartier formulerar, i teorin, frågor och svar oberoende av sånt, utifrån värderingar, uppfattningar om rätt och fel, tydligt redovisade samhällsanalyser. utan att ligga sömnlösa om opinionskonsekvenserna.

Framför allt är idépartier viktiga i en demokrati när lyfter fram perspektiv och missförhållanden som annars skulle försummas och vågar argumentera mot den tillfälliga vindriktningen.

Allt det gör idépartier – vare sig de är liberala, gröna, konservativa eller socialistiska – sämre på att nå makt och dominans, eftersom de har hämningar och samvete som bromsar vallöften och utspel. Men det gör dem också betydligt mer pålitliga och trovärdiga. Även som pragmatiska makthavare, oundvikligen tvingade till kompromisser, pragmatisk och eftergifter, när de ingår i allianser. Hellre kompromisser mellan principer, än mellan vindflöjlar, för då undviks de värsta sveken.

Svensk politik har inte så många och starka idépartier till att börja med. Nu är fel tid för de som finns att börja svaja.