När mormorsmormor finns kvar, jublar och lägger sig i

Efter 86 långa år var väntan över. I Ken Burns baseball-dokumentär berättas hur Red Sox-fans – sedan Boston vunnit World Series 2004 med 4-0 i matcher mot St. Louis Cardinal – lämnade meddelanden om triumfen på sina föräldrars- och sina far- och morföräldrars gravar. Skyltar, papperslappar.

”Dad, they did it! Rest easy” stod det på en av dem, och leenden spred sig i himlen över östkusten.

Många Red Sox-fans hann leva hela sin liv mellan titlarna 1918 och 2004, utan att få jubla högst en enda gång. 86 år var fortfarande för dem födda 1918, långt över det förväntade livsgenomsnittet.

Under många århundraden hann olika generationer ofta bara skymta och snudda vid varandra som jämbördiga. Hann knappt lära känna varandra. Hann bara trängas ihop under relativt korta perioder av livet.

Erfarenheter, känslor, kunskaper, konflikter, frigörelseprocesser, kärlek trots allt, förståelse till sist – allt måste upplevas, förmedlas och bearbetas snabbt och intensivt, för tiden var knapp.

Skulle dagens trender fortsätta, medicinvetenskapen göra nya genombrott och en del forskares bedömningar slå in, kanske barnbarnsbarnbarn om några generationer kan fira triumferna med mormorsmormor, som fanns med redan förra gången det begav sig, långt tillbaka.

Så extremt blir det möjligen inte. Men 86 år kommer för framtida generationer kanske inte att omfatta en hel, lång livstid, utan bara de allra mest aktiva åren mellan ungdom och ålderdom.

”Den här babyn kan leva upp till 142 års ålder”, löd rubriken på veckans Time (lövenkids, hav tålamod). Det må vara att ta i. Medicinska framsteg, nya läkemedel, behandlingar och förebyggande ingrepp, skonsammare arbetsliv och boendemil

jöer, mer hälsomedvetna livsstilar – exakt vilka och hur snabba effekter det får går förstås inte att säga. Krig, miljöförstöring, viruspandemier; mycket kan påverka negativt. Förutsättningarna skiftar starkt över världen.

Ändå tyder det mesta på att ett land som Sverige står inför en starkt förändrad demografi. Med avsevärt fler, och sannolikt betydligt mer aktiva, äldre, som lever längre än i dag. Och en situation där startpunkten för den upplevda ålderdomen förskjuts för många människor, långt bortom tidigare pensionsåldrar.

De äldre kommer att vara fler än de yngre, och ungdomen kommer att vara en mycket mindre del av livet än ålderdomen.

Det är en hoppingivande utsikt. En demografisk förändringsprocess till det bättre vägledde även skapandet av det moderna samhället, under samma liberala och socialdemokratiska epok som demokratiska framsteg, marknadsekonomi, rättigheter och social välfärd skapade välstånd, ökad frihet och ökad jämställdhet.

Men den demografiska situation som nu kanske växer fram, kommer även att ställa samhället inför helt nya utmaningar. I utbildningssektorn, på arbetsmarknaden, i välfärden, i medierna, i kulturlivet, i grannskapen.

Människors arbetsliv kommer att förlängas och genomgå många faser. Fler generationer kommer att arbeta sida vid sida under lång tid, utan självklar övergång av makt och inflytande. Rekryterande företag kommer inte att kunna koncentrera sig på vissa åldersgrupper. Det bör bli oacceptabelt att utgå från ålder som indikation på egenskaper.

Utbildning som en sak för ungdomen kommer av nödtvång och lust att ersättas av det livslånga lärandet som huvudkoncept, även i högre utbildning och forskning. I synnerhet om innovationstakt, tillväxt, jobb och generell välfärd ska upprätthållas.

Ett liv kommer inte att utspelas inom ramen för bara en eller ett par sammanhängande epoker av stabila tekniska förutsättningar, inlärda normer och kulturella referensramar. Människor kommer att hinna bryta upp oftare än förr – fysiskt och intellektuellt.

Det politiska livet kommer att bli mer komplicerat, svårhanterat och givetvis positivt berikat när många generationer samtidigt kräver gehör för sina upplevelser, problem, värderingsramar, insikter, perspektiv och fördomar. Trenden av allt yngre ledande politiker som bugning åt framtiden kommer att framstå som absurd.

Samhällsplanering av service, välfärd, transporter, kultur- och fritidsutbud måste utformas annorlunda, när ålderdomen inte är en kort, avklingande tid på slutet, utan en lång, aktiv livsfas, om än förknippad med krämpor.

Äldreomsorgen kommer ännu mindre än i dag att gå att betrakta som en enhet, utan bli ett löst begrepp för en enorm mångfald av aktörer, finansieringsupplägg och insatser. Skatte- och pensionssystem kommer att påverkas när den gamla pensionsåldern snarast markerar en mittpunkt i livet. Kvarter och stadsdelar kommer att behöva planeras för, och dra nytta av, större åldersspann.

Psykisk ohälsa, depressioner och självmordsproblematik kommer att kräva ännu mer uppmärksamhet och lyhördhet.

Relationer och vänskaper kommer att hinna brytas upp fler gånger än vad som är vanligt ens i dag. Den sociala sammanhållningen, snåriga nätverk, i ett lokalsamhälle kommer att kompliceras, men även få fler möjligheter att läka sår.

Sjukdom, olyckor och död i tidiga år, kommer att kännas ännu smärtsammare. Mer kommer att upplevas stå på spel. Och vad får det för följder för ungas självbilder, om de inte längre ensamma uppfattas stå för framtiden?

Vi barn av ungdomskultens epoker står inför en välkommen omvälvning, när fler aktiva och viljestarka generationer ska samsas, tvivla och jubla med varandra sida vid sida, i samhället. Det kommer att bli svårt, och göra oss gott.