Hedervärt beslut om Saudiarabien
Hur definierar vi vinnare och förlorare i politiken?
Regeringen har beslutat att inte förlänga det hårt kritiserade och principiellt skamliga militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Det kommer att få konsekvenser, det kommer att kosta, det kommer att skapa diplomatiska förvecklingar, det kommer att få förolämpade tyranner att hojta och hota + och det är det värt. Beslutet tog tid och värkte inte fram under omedelbar enighet inom regeringen, men blev till slut det principiellt rätta, modiga och anständiga. Här stod grundläggande värderingar på spel, viktigare än alla ekonomiska exportintressen.
Några, i regeringslägret framför allt miljöpartiet, har kämpat hårdare än andra för att få ett slut på avtalet. Det är logiskt att utgången betecknas som en framgång för dem.
Men jag kan inte se annat än att det även borde föranleda en eloge till dem + i regeringslägret framför allt socialdemokraterna + som låtit sig övertygas under diskussionernas gång, som lyssnat och tagit intryck, om än tandagnisslande, och som gått med på ett vägval de inte var tvärsäkra om inledningsvis. Är det inte så vi vill att det demokratiska samtalet ska fungera? Att meningsutbyte och debatt har betydelse. Att allt inte bara är rollspel, utan tankeprocesser och förhandlingar på riktigt. Att partiledningar går att påverka inifrån och utifrån, med resonemang och upplysning. Och att det inte är tabu ens för regeringschefer att faktiskt, relativt prestigelöst ändra ståndpunkt när andra har de starkare argumenten.
Två karaktärer i den politiska debatten som skrämmer mig mer än andra:
(1) De som darrar och svajar med varje vindpust, varje trendjargong, varje litet kändisutspel, varje liten kritisk tidningsartikel, varje liten länkningskampanj. De som inte vågar hävda någonting ensamma inför ett motstånd, utan alltid flyr till närmaste eller mäktigaste talkör i dagsdebatten, för att inte sakna hejarklack och ryggdunkar.
De som knycklas ihop vid minsta temperaturhöjning, aggressivitet eller frasradikalt tonläge. De som är så desparat ängsliga inför tanken på att inte höra till de ädlas, starkas, rättas, hårdas eller coolas gäng, att de skyr varje fri, oberoende, odefinierad yta.
De som alltid blir lekdon i de högröstades, gapigas och medialt armbågsstarkas tjänst, på bekostnad av de röstsvaga och marginaliserade.
Vindflöjlarna + helt opålitliga när de har rätt, bara patetiska när de har fel, utan substans i krislägen, lätta offer för de omdömeslöst tvärsäkra som råkar sätta agendan just då + som aldrig förändrar någonting, bara låter sig förändras. De som inte vågar hävda en linje över tid och på grundval av övertygelse, utan kan dyka upp lite var som helst.
Att söka bygga något med deras politiska principer och hjärtan är att mura med luft och dimma.
(2) De som aldrig ändrar sig, som står statyer i sina uppfattningar, omvärldsanalyser, fiendebilder och slagord; onåbara för nya erfarenheter, andras uppfattningar eller samhällets utveckling.
De som förväxlar fasta värderingar med halsstarrighet, principiella övertygelser med tillfälliga bedömningar.
De som alltid har tänkt färdigt redan från början. Som aldrig förstår politiken och det demokratiska samtalet som en intellektuell och öppen process, möjlig att fördjupa tillsammans med oliktänkande, med människor som kommer från andra bakgrunder, som levt i andra miljöer och som har andra idéer. De som blir skräckslagna inför tanken på att erkänna att de haft fel.
De som sätter en ära i att betrakta alla avvikande uppfattningar som idiotier. De självrättfärdiga, arroganta och orubbliga, de i sina egna ögon felfria.
Verkligheten kan tjoa och vifta, skrika på hjälp, framför dem hur mycket den vill. Omvärlden kan förändras i grunden. Där en puls borde slå har tiden stannat och ståndpunkterna frusit.
Kanske om du lutar dig fram, lägger örat mot deras politiska bröst, kan du ana ett blodomlopp inspärrat längst inne. Men chansen att få se en rörelse av liv är större om du söker kittla Standing Man på Rådhustorget.
”Löfven är den store förloraren”, har det hävdats på många håll efter regeringens beslut angående Saudiarabien. Jag har svårt att förstå den analysen. Något med terminologin stör mig. Vad utgör egentligen en seger och ett nederlag i en demokratisk process? Kan det inte vara en större vinst + inte alltid, men ibland + att vara öppen för att en förhandling och ett beslut kan gå i annan riktning än den åsikt man tog med sig in i processen? Intellektuell öppenhet, förmåga att prioritera bland sina strider och intresse för andras argument, är också kvaliteter att värdesätta.
I det här fallet fick de principfasta inom regeringen sin vilja igenom. Statsministern hörde inte till dem som drev den linjen, men var till slut öppen för att den skulle bli regeringspolitik. En betydande politiker, politiska rörelser och en demokrati som fungerar, måste förena båda principiell uthållighet och lyhördhet inför omgivningens bästa argument, i samspel, med känsla för vilka strider som är viktigast att ta.
Om dem som ändrar sig i principiell riktning efter en debatt överöses med loserstämplar, om vi skapar ett tabu inför intellektuell öppenhet på höga poster + missar vi då inte något viktigt i den demokratiska processen? Vad fostrar det för politiker, om alla krampaktigt måste klamra sig fast vid sin första tanke och bedömning? Löfven har en krånglig mandatperiod framför sig. Men i beslutet om Saudiarabien framstår han i mina ögon som en vinnare.
