Pionjär hamnade snett: vad hände med Ida Tarbell?

Krönika om en legendarisk grävjournalist

***

När hon reste sig i skolans sal för att ta emot publikens hyllning var hon 81 år gammal, sjuk i Parkinson, med darrande händer, utmattning, orolighet och depression som symptom, och med ett i många politiska kretsar dåligt rykte. Men de långa, entusiastiska ovationerna från 300 närvarande i Titusville, Pennsylvania, en januaridag 1939 berörde Ida Tarbell – legendarisk pionjär för grävande, undersökande journalistik och för kvinnor i tidningsvärlden – så mycket att hon inte längre, skriver Kathleen Brady i sin Tarbell-biografi, ”kunde dölja sina tårar”.

Jag har skrivit i 40 år eller mer, sa Ida Tarbell till åhörarna i sitt tackord, ”men aldrig tidigare har någonting sådant här hänt”. Inte heller i historieböckerna har oreserverade hyllningar till Tarbell varit särskilt vanliga. Och det har sina skäl, som är både fascinerande, vemodiga och intressanta.

Tarbell var visserligen inte ovan vid erkännanden. Hon var en av de mest omtalade amerikanska journalisterna under första halvan av 1900-talet. Hennes granskande, källbaserade, kritiska artikelserie i inflytelserika McClure Magazine med start 1902, om oljebolaget Standard Oils korrumperade monopol och dess magnat John D Rockefellers affärsmetoder anses ännu i dag som ett av de första och främsta exemplen på en ny tids välorganiserade, systematiska, undersökande arbetssätt. Hon uppfann, skriver Steve Weinberg i ”Taking On the Trust: The Epic Battle of Ida Tarbell and John D. Rockefeller” (2008), en ny form av journalistik.

Artikelserien om Standard Oil blev inte bara omdiskuterad, utan fick också stor politisk betydelse. Den skyndade på ett helt epokskifte i amerikanskt samhällsliv och ekonomi. Hon var en grävpionjär i den nya generation journalister som lade grunden för den progressiva eran i USA:s politik kring förrförra sekelskiftet, när företagsmonopol och missförhållanden började avslöjas och kritiseras med ny skärpa. En övergång och ett uppvaknande som skildrats fint bland annat i Doris Kearns Goodwins ”The Bully Pulpit” från 2013.

Hon skrev som frilansskribent även omfattande och uppmärksammat om arbetsliv och arbetsmarknad inom den nya industrin. Hon återfanns som korrespondent i Europa efter första världskriget, på plats under fredsförhandlingarna i Paris, och kom med skildringar av utsatta barn i krigsdrabbade städer.

Som biografförfattare och historiker ägnade hon ett flertal böcker åt Abraham Lincoln, och bidrog till att förnya och modernisera den vid det laget tämligen stagnerade Lincoln-litteraturen.

Hennes meritlista är lång.

Om man nöjer sig med att summera de delarna av hennes yrkesliv, förefaller det obegripligt hur Ida Tarbell kunde ha så dåligt rykte, framför allt i progressiva och tidigt feministiska kretsar. Hur hon kunde uppfattas som en kvinnofientlig bakåtsträvare. Hon, av alla?

Men så var det. Tarbell var, när hon fällde sina tårar vid den lokala hyllningen 1939, mer van vid kritik och ifrågasättanden, nära nog fördömanden, än vid beröm.

Och det finns i alla återblickar på Ida Tarbells liv och gärning, en motiverad reserveration, en nödvändig återhållsamhet, ett slags sorgkantad besvikelse eller bara en förlägen tystnad inför hennes paradoxalt nog reaktionära, fördomsfulla politiska ställningstaganden i frågor som rörde just kvinnors rättigheter och ställning.

Hon var inte bara likgiltig till kampen för kvinnors rösträtt, utan en aktiv och organiserad motståndare till kvinnorösträtt. Långt ifrån att uppmuntra andra kvinnor att följa i hennes fotspår med självständiga yrkeskarriärer, uppmanade Tarbell – själv ogift – kvinnor att ägna sina liv åt hem, barn och man.

Vänner, släkt och journalistiska medkämpar från förr hade svårt att förstå hennes ställningstaganden i de frågorna. Var hon för gammal och ur takt med sin tid, som kända feministen Helen Keller gissade (i så fall ändå en usel ursäkt – Susan B Anthony föddes 1820)? Eller hamnade hon helt enkelt snett i frågan tidigt och var sedan för prestigestyrd för att ändra åsikt, som andra trodde? Eller bubblade obearbetade, komplexa minnen från en barndom i USA:s jobbiga 1860-tal upp till ytan?

Ida Tarbell är en fascinerande och krånglig person, just genom sin motsägelsefullhet. Man grubblar över henne, som över alla personer som gör betydelsefulla, progressiva, genomtänkta, briljanta eller kloka insatser på ett område, men som är omdömeslösa, slarviga och totalt inkompetenta på andra.

Framstående skådespelare, författare och musiker som obekymrat hyllar kommunistiska folkmördare och våldsläror, och får applåder från delar av etablissemanget för det. Lysande filosofer som när de ägnar den praktiska dagspolitiken intresse blir till nazistiska medlöpare. Skickliga företagsledare som tillfrågade om samhällsproblem avslöjar bottenlösa fördomar och värderingar på tvärs mot marknadsföringens gull. Idrottsutövare som i uttalanden på helt andra fält än det egna visar att proffs på en sak inte är detsamma som proffs på allt. Historien och samtiden känner många exempel.

Och tvärtom, givetvis – mycket oftare – när människor växer i anseende och aktning när de visar engagemang och kunskap på överraskande områden man inte tidigare förknippat med dem.

Människor är komplexa, och sällan felfria, men heller aldrig utan förtjänster. Den insikten är både trist och tröst. Ett gott skäl till ständig, vaksam, osentimental självkritik och ett vaccin mot alltför passiv tro på auktoriteter.

Ida Tarbell var en av den grävande journalistikens vägröjare, en modig, självständig människa, och i vissa frågor en bakåtsträvande reaktionär. Vi kan lära av henne i båda avseenden, som förebild och som varnande exempel. Hon duger inte till monument, men till eftertanke. Vad hände med Ida Tarbell? Vad händer kanske med oss? Att titta sig i spegeln och ställa den frågan är ibland modigare än att kasta första stenen.