Umeå skulle ha kunnat gå före

Beslutet i Umeås för- och grundskolenämnd blev det förväntade: Barn till EU-migranter får inte rätt till skolgång i kommunen, men ska erbjudas en alternativ verksamhet med omsorg och pedagogiska inslag. Besvikelsen är därmed stor hos dem som hade velat se fullt genomslag för FN:s barnkonvention och principen att alla barn har rätt att få gå i skola.

Även som kritiker av beslutet är det självklart att erkänna att frågan är svår och att majoriteten bakom beslutet uttrycker goda intentioner. Ändå kvarstår den starka känslan, bekräftad vid nykter analys, att Umeå utifrån kommunens egen värdegrund skulle och borde ha kunnat gå före i det här ärendet. Nu gick man visserligen i rätt riktning, men stannade halvvägs för att där passivt invänta en nationell översyn.

Här fanns ett utrymme för kommunen att göra det moraliskt och principiellt riktiga och modiga, som förebild, inte eftersläntrare. Att med ett eget ställningstagande visa för andra kommuner i landet att det går att låta barnkonventionen och skolplikten vara vägledande trots oklara andra regelverk. Att även barn som är offer för tusentals eländiga omständigheter har rätt till skolgång där de befinner sig under längre tid. Att alla i ett samhälle vinner på den grundläggande, generella solidaritet som barnperspektivet vilar på. Det hade kunnat bli ett viktigt, konstruktivt bidrag till en nationell diskussion om hur vi ska förhålla oss till hela den extremt komplicerade, svårbedömda situationen. Nu uteblev det.

Ändå finns det positiva tecken att ta fasta på, som inger visst hopp för att fortsatt debatt och nya erfarenheter lokalt och på andra håll i landet kan ge resultat + om frågan och principdiskussionen hålls levande. Av uttalanden inför och efter nämndmötet att döma finns det en öppenhet hos majoriteten för att åtgärden kan komma att visa sig otillräcklig, och att förändringar i nationella regelverk och riktlinjer skulle kunna leda till ett omtänkande. Gårdagens beslut utgör alltså inte streck i debatten.

Kanske kan även verksamheten som nu ska utformas bli ett första steg i övergången till det som måste vara en självklar del av all strategi för att motverka den diskriminering, den maktlöshet, den exkludering från utbildning och arbetsmarknad och den sociala och ekonomiska utsatthet efter sekel av förföljelser och missförhållanden, som skapat en tragisk men reell situation. Barnen som växer upp under dessa trasiga, svåra villkor ska, som alla andra, erbjudas skola och möjlighet till språk, tillhörighet, kunskap, personlig utveckling och framtidsperspektiv. Det är en rättighet för alla, giltig överallt, även i regelverkens halvhjärtade gråzoner.

Den onda cirkeln av utestängdhet, maktlöshet och hopplöshet måste börja brytas någon gång och någonstans.

Varför inte börja i det lilla, där vi kan hjälpa och principerna är glasklara? Umeås tvekan är onödig och bör inte få bli sista ordet.