Sakta lägger båten ut från land
Sakta lägger båten ut från land. Det gör den kanske jämt. Alltid är det någon vaktparad som irrar. Alltid är det något värdfolk som tröttnat. Alltid är det något politiskt parti som fallit ur tiden, tappat sin uppgift och inte hittar tillbaka igen.
Inte för att en SCB-undersökning ska överskattas, men nog börjar det stå en doft av begynnande kris kring folkpartiet. 4,9 procent fick partiet i den mätning som presenterades i går. Det är den lägsta siffran för Fp hos SCB sedan 2001, och det i ett läge när partiet befinner sig i opposition, har full frihet att profilera sig som det vill, i en tid när sorgligt få partipolitiska krafter, i Sverige som i Europa, vågar utmana antiliberala stämningar och strömningar, till höger och vänster.
Men folkpartiet – oklart varför – prioriterar annat: En antikverad borgerlig identitet som står i rak motsättning till idépolitik. En blockpolitisk mönsterelevstatus som tvingar partiets företrädare att allt för ofta anpassa sig till den gamla alliansens minsta gemensamma nämnare. Nervösa försök att med glidande tonfall och sakpolitiska eftergifter – i det har folkpartiet sällskap av de flesta etablerade partier – blidka opinioner som kretsar i sverigedemokraternas närhet när det gäller synen på migration och integration.
Ingenting tyder på att denna borgerliga blaskighet och ängslighet inför tidsandan – en principfast utrikespolitik undantagen – övertygar väljare.
Allt för ofta de senaste åren har andra partier framstått som mer liberal principfasta i enskilda sakfrågor – integritetsdebatten är bara ett exempel – men utan en liberal idégrund. Det har handlat om ett slags tillfälliga, slumpmässiga liberala instinkter, som i nästa läge kunnat slå över i något helt annat – miljöpartiet hälsar. Folkpartiet däremot har alltför sällan utmärkt sig med idébaserade liberala ställningstaganden i kontroversiella frågor som hotat den borgerliga trivseln.
Sällan har, när en båt lagt ut från land, det liberala partiet irrat så passivt och nostalgiskt någon helt annanstans, i tron att det är 1985 igen varje gång väckarklockan ringer.
Varningsklockorna ska ringa när traditionsrika idépartier försöker använda sin historia och sina beteckningar som alibi för att ömsa skinn eller strunta i att ha ett skinn överhuvudtaget.
Alla partier som vill bli tagna på allvar som regeringsdugliga måste kompromissa och göra avvägningar. Men om ett idéparti inte längre – väckt mitt i natten – på ett övertygande sätt kan motivera sin egen existens, utan svaren kan låta lite hur som helst beroende på vem man frågar, då är läget allvarligt.
Något kommer att brista i det svenska partilandskapet. För några år sedan hade få trott att det var Fp som skulle ligga mest illa till när alliansens år vid regeringsmakten tog slut, men nu ser det inte bättre ut.
Folkpartiets problem har inte särskilt mycket med Jan Björklund att göra. Det vore ett alldeles för enkelt, ytligt och orättvist syndabocksresonemang.
Men efter den förlorade regeringsmakten, följt av en svuren blockpolitisk ed och den löjeväckande decemberöverenskommelsen – och i takt med att folkpartiets profilfrågor från 90-tal och 00-tal, starkt förknippade med Björklund, antingen blivit mainstream, tagits över av andra eller tappat i relevans – är det uppenbart en räddningsaktion måste inledas med en ny partiledare efter ett grundläggande vägval: Liberalt idéparti i just de frågor där det behövs som mest – inte minst försvaret av öppna gränser, personlig integritet och individen som utgångspunkt – även om det får en del att vända sig bort, eller borgerligt blask som får dem på jakt efter liberala principer att snegla åt andra håll?
Tiden börjar vara knapp. En gång idéparti, alltid relevant och omistligt? Fråga tyska liberala FDP hur det känns när sådana illusioner brister.
