Robert Broberg gav många mod att vara udda och pröva sig fram

Av , , Bli först att kommentera 0

 Visa dödsbesked väcker ett alldeles särskilt vemod, sammansatt av tacksamhet, saknad, sorg och skratt. Det gånga året har varit fullt av dem.

Ingen är kvar i livet av Eva, Magnus och Brasse. Robin Williams orkade inte längre förra hösten. Och i går kom beskedet att Robert Broberg avlidit 75 år gammal, efter en längre tids sjukdom.

När jag i ett samtal i går försökte förklara varför just Robert Brobergs bortgång känns så ledsam, är det inte enskilda låtar eller föreställningar som dyker upp i och griper minnet, utan det han stod för i ett annat, men kanske ännu viktigare avseende.

Vid sidan om allt insiktsfullt, vackert och tänkvärt som sagts och skrivit om hans insatser senaste dygnet finns det en sak som gjorde honom – på samma sätt som Robin Williams eller barndomens Magnus, Brasse och Eva – betydelsefull lite i hemlighet för många av oss, lite på det där sättet man inte alltid talar om, eftersom det rör vid obehagliga minnen:

Han visade för alla – unga och gamla – som i något skede av livet varit ifrågasatta, utstötta, utfrusna, utskrattade eller mobbade, alla avvikare, excentriker och ensamvargar i det tysta, långt från strålkastarnas och idolskapets försoning, att man visst får vara udda, konstig, fel och sårbar, att man får gå sin egen väg även när andra rynkar på näsan, att man får pröva sig fram, testa, leka, gråta och skratta av hjärtats lust, utan att be om godkännande först.

Vill man förstå vad som gjorde Robert Broberg så folkkär, trots att han växlade spår många gånger, experimenterade fritt och kunde kräva ganska mycket av sin publik under ett osannolikt kreativt och begåvat artistliv i gränslandet mellan musik, konst och teater, tror jag att det är en förklaring.

I hans sällskap, inom den gemenskap hans ord, musik, bilder och upptåg skapade med publiken, var det tillåtet med både patetisk glädje och fullständigt ärlig osäkerhet. Robert Broberg stod under decennier, för många, som ett frirum från och motstånd mot den mobbningens logik som vänder både din entusiasm och din rädsla mot dig.

Han berättade för oss, som konsten ofta gör, att vi inte är så ensamma som vi tror.

Även om många, förstås, nu minns de mest kända låtarna – alla ordvitsar och refränger som satt sig – och under gårdagen googlade fram de största hitsen och de mest bejublade, charmiga konsertnumren, så hade Robert Broberg knappast fått sådan betydelse om det inte varit för hans många konstnärliga skiften.

Han hade en unik förmåga att vara ärlig utan att det blev kladdigt. Få har talat så vacker, naken, avväpnande svenska som han gjorde i sina monologer. Många kommer nog att sakna hans scenröst, helt utan spår av illvilja eller sårande avsikter, lika mycket som hans låtar.

Ska jag välja ett Broberg-ögonblick som sammanfattar mycket av det han stod för, blir det hans lätt anarkistiska, helt avvikande och oemotståndliga framträdande på ANC-galan 1985: Målet är ingenting, Vägen är allt. Det är helt briljant.

”Det här med att saker och ting tar slut”, sa han under föreställningen Nära 2001: ”Jag försöker hela tiden se att det är något som börjar i det där också.”

Han fattas.

Bli först att kommentera

Heinrich Heine – alltid aktuell när frihet och demokrati hotas

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är en sådan där fråga som man kan fördriva tiden med en varm sommareftermiddag långt uppe i norr: Vilken historisk gestalt skulle du vilja se återuppstå, så att hen kunde ta en kritisk titt på vår förunderliga samtid?

Mitt svar, just nu, sommaren 2015, i ett skede när de intoleranta, stränga, sekteristiska reaktionärerna och deras nyttiga idioter – politiska, religiösa, ekonomiska och kulturella – kommer i många skepnader, med många dåliga ursäkter och under många olika färger och fanor, blir Heinrich Heine (1797-1856).

Han har kallats ”Europas första moderna intellektuella”. Han kan ses som en av kulturjournalistikens pionjärer – en av genrens skapare – var en fullständigt orädd polemiker och satiriker, en utpräglad och klarögd politisk demokrat och skeptiker som hatade förtryck, slaveri, stelbenta konventioner, gruppidentiteter och fördomsfull kollektivism.

Han hade en radikal, liberal grundåskådning med vidöppna ögon för sociala orättfärdigheter och klassklyftor och personliga kontakter med Marx och Engels utan att tappa sin frihetslidelse.

Han förföljdes av sin samtid och förtalades av eftervärlden på grund av både sin judiska börd, men väckte också misstänksamhet på grund av sitt beslut att som tjugosjuåring konvertera till protestantismen.

Han skrev några av poesins vackraste kärleksdikter, var en essäns mästare, men behärskade också den såriga och sårande dagspolemiken som få.

Han frigjorde, demokratiserade och förändrade hela det tyska språket, men älskade, skrev från, levde och dog i Paris.

Han var en gränsöverskridande europé, vid sidan om alla givna identiteter, långt före sin tid.

När nazisterna brände böcker på bål i Berlin 1933 kastades Heinrich Heines verk in i elden. Det som skulle följa hade Heine själv förutspått ett århundrade tidigare, med sina mest berömda ord: ”Där man bränner böcker, bränner man snart också människor”.

Heine har förblivit relevant och har inspirerat många rörelser och strömningar som kämpat för uppbrott och mot auktoritärt förtryck, långt in i vår tid. Men frågan är om en återlansering av hans texter och insats inte skulle göra mer nytta i dag än på länge.

För i det hysteriska, från sitt ursprung förvridna identitetstänkandets, de ängsliga, kvävande triggervarningarnas, de slutna sociala mediebubblornas och den växande främlingsfientlighetens samhälls- och kulturdebatt 2015 är Heine förstås en helt främmande fågel, men just därför en liberal förebild att läsa om och uppmärksamma på nytt.

Heine är alltid aktuell, alltid utmanande, alltid inspirerande, eftersom friheten, demokratin, medmänskligheten, individualismen, toleransen, humorn, sarkasmen, den obekväma konsten och det fria ordet alltid är hotade.

Bli först att kommentera

Förblindas inte av populistisk sörja i debatten om Grekland

Av , , Bli först att kommentera 0

Sällan har så mycket populistisk sörja – mumma för en twitterfördummad offentlighet – tagits på så onödigt allvar som i de senaste dagarnas debatt om Grekland.

Extremerna först: Europas yttervänster och ytterhöger rasat tillsammans över att regeringarna i eurozonen inte å sina medborgares vägnar sagt ett reservationslöst ja utan villkor till nya stödpaket på hundratals miljarder till Grekland. Sällan har orden demokrati och solidaritet, de viktigaste orden i den här krisen, missbrukats på ett så ohederligt sätt.

Bakgrunden till krisen är nödvändig att erkänna, om lösningarna – de kortsiktiga och långsiktiga – ska bli rätt. Ingen har förstås tvingat Grekland att ta emot gigantiska stödpaket från omvärlden, till allt mer detaljerade villkor. Att regering efter regering trots det varit desperat angelägna om uppgörelser som räddar landet kvar i eurosamarbetet och får andra länder att fortsätta hålla Grekland under armarna, beror ju på att situationen i Grekland ser ut som den gör; tragisk efter många år av vanstyre och uteblivna reformer. Alexis Tsipras regering hetsade för en vecka sedan mot det vägval den nu framhåller som nödvändigt. Det illustrerar problemet. Det finns inga enkla lösningar. När skulderna växer, minskar bara handlingsutrymmet.

Vad Grekland behöver, för att bryta allt detta, är reformer som stärker den egna ekonomin. Det är förutsättningen för fler jobb, social trygghet och ett oberoende från allt mer misstroende långivare. Greklands väg till välfärd och reell makt över den egna framtiden kan bara gå via åtgärder för välstånd, tillväxt, företagande och investeringar i framtidsbranscher, som minskar på korrumperad, ineffektiv och orättvis regleringsbyråkrati, som upprättar ett fungerande, solidariskt skattesystem, som får trygghetssystem att gå ihop långsiktigt och finnas även för de sämst ställda som nu inte har någon på sin sida. Konkret politik och nyktert politiskt hantverk – så långt från hysteriska hashtags och extrema banderoller det går att komma – av det ohippa men uppnåeliga slag som bygger ett demokratiskt, fritt, solidariskt samhälle.

En slutsats som går att dra efter finanskrisen och eurokrisen, är hur viktigt det är för både demokratin och välfärden i Europa att ekonomier sköts och utvecklas. Först då kan resurser skapas som gör reformer och oberoende politiska beslut – i demokratiska val efter ideologiska debatter – möjliga.

Välstånd och generella trygghetssystem gynnar öppenhet mot omvärlden, tolerans, social sammanhållning och omtanke i ett samhället. Det kräver ärliga politiker och medier som erkänner och diskuterar målkonflikter och komplicerade samband. Inte söker förtiga dem eller skylla på minoriteter, motståndare och omvärld.

Men yttervänstern och ytterhögern föraktar ju den demokratiska, rättssäkra marknadsekonomiska välfärdsstat – uppburen i stort av både socialdemokrater, liberaler och konservativa – som i andra länder skapar just de resurser som populister nu kräver ska ställas till förfogande för att Grekland ska slippa dra några sådana slutsatser för egen del.

Det gäller därför för omvärlden att stå emot lockelsen att fastna i extremisternas tonläge, stereotyper, fördomar och polariseringar, i en debattens och lånevillkorens kapprustning. Det är därför rätt att övriga EU fortsätter stödja Grekland. Solidariteten kräver det. Den starkare parten får så lov att visa det största tålamodet, trots de horribla glåpord som riktas mot långivarna.

Och enbart besparingar, där har kritikerna helt rätt, skapar inga förutsättningar för ekonomisk återhämtning och konkurrenskraft.

Långivarna borde + för att markera att det är reformer, inte besparingar + som Grekland behöver mest av allt, skriva av landets skulder. De historiska erfarenheterna av sådan realistisk, generös framsynthet är goda. Tyskland är ett land som borde ha extra god kännedom om just det. I kravet på skuldavskrivningar har därför Greklands regeringar haft de starkare argumenten. Även den senaste uppgörelsen är ogenomtänkt på den punkten: kraven på återbetalningar borde ha varit mindre och utrymmet för strategiska investeringar i den inhemska samhällsekonomin större. Många aktörer i Grekland + lika frustrerade som omvärlden över uteblivna reformer + väntar på en ärlig chans till nystart. Det är en diskussion som bör hållas vid liv.

När hopplösheten växer, står extremister till vänster och höger beredda att dra nytta av det, till hela Europas olycka.

Bli först att kommentera

Ett välkommet avtal med Iran, bättre än alternativen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är alltid klokt att vara cynisk och skeptisk när snåriga, komplexa internationella avtal utropas efter förhandlingar på neutral ort mellan flera olika parter. Innan de i länderna som sitter på den formella makten att godkänna eller avfärda hunnit säga sitt, finns risken att allt stannar vid en god, men maktlös vilja hos utsända delegationer, som hittat varandra i konstruktiva samtal men förlorat kontakten med dogmatiska makthavare på hemmaplan.

Men även med den reservationen var det ett mycket välkommet besked i går att den så kallade 5-1-gruppen bestående av USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland nu presenterat ett avtal med Iran som i korthet går ut på att Iran ska reducera sitt kärntekniska program, öppna upp sina anläggningar för inspektioner av IAEA och tillhandahålla uppgifter om tidigare kärntekniska projekt, i utbyte mot hävda ekonomiska sanktioner från omvärldens sida och ett frisläppande av, nu frysta, ekonomiska tillgångar.

Det är en balanserad kompromiss av det slag som många efterlyst under den långa tid förhandlingarna pågått. Avtalet löser upp och avdramatiserar en låst konflikt kring Irans kärntekniska program. Hotet om militära konfrontationer har funnits där hela tiden, och hade inte ett förslag till uppgörelse nåtts skulle risken för en farlig eskalation bara ökat. Men de nya relationer mellan Iran och omvärlden som avtalet kan möjliggöra, är också en chans till något bättre för hela Mellanöstern. I ett läge när hotet från terror-IS plågar hela regionen, humanitära katastrofer breder ut sig i inbördeskrigets Syrien och den allt mer destruktiva konflikten mellan Iran och Saudiarabien – via ställföreträdare – förvärras, är varje ljusglimt viktig.

Utan att på något sätt skönmåla eller underskatta brutaliteten hos den auktoritära regimen i Teheran är det positivt för regionen, inklusive Israels säkerhet, att ett sådant här avtal kommer till stånd som kan sätta igång andra konstruktiva processer och kontakter.

Det borde också, över tid, gynna inhemska reformkrafter i Iran, om landet på nytt öppnas utåt på fler områden. Avtalet är långt bättre än alternativen.

Bli först att kommentera

Från en bubbla till nästa i Kina

Av , , Bli först att kommentera 0

Förr eller senare hinner verkligheten i kapp. Det går inte att bluffa och trolla hur länge som helst. Att bubblor spricker, eller åtminstone pyser ut, är det enda pålitliga med dem.

Och även om många, trots 1900-talets katastrofala erfarenheter, fortsätter att fantisera om auktoritära, antiliberala, genomreglerade samhällssystem som ska uppfinna en ny matematik där inga gamla, logiska samband längre gäller, där människor befrias från svåra beslut och målkonflikter, där resurserna är oändliga, så förblir det bara dyrköpta fantasier.

Omvärlden har länge, redan innan den globala finanskrisen, satt ett hemligt hopp till att Kinas kommunistregim på auktoritär, planerad väg ska kunna tvinga den inhemska ekonomin till evig ungdom. Om Kina kan bestå, så har man drömt även i USA och Europa, som en världsekonomins permanenta tillväxtmotor, brummande i bakgrunden, likgiltig inför alla gamla realiteter, konjunkturer, politiska värderingar och miljöhänsyn, går det för regeringar i andra länder – som exporterar till eller lånar av Kina – att kamouflera en del egna fula tricks på hemmaplan.

I takt med att den bluffen börjat avslöjats, i form av grova miljöövergrepp och djup social oro i Kinas provinser, i form av minskad kinesisk importefterfrågan i nyckelbranscher eller i form av en farligt växande bubbla på en galen fastighetsmarknad, så har oron för en ekonomisk krasch ökat.

Smäller det i Kina, då kan det sluta riktigt illa. Och vem vet hur en krasch utlöses. Ibland räcker det med irrationell panik, en vantolkning av några veckors börstapp, en spektakulär nyhet som får allt sammanhållande, disciplinerande förtroende att gå förlorat.

Det är mot den bakgrunden som kaoset på de kinesiska börserna, med fortsatta ras och stor instabilitet de senaste veckorna, ska ses.

Är det kraschen, den fruktade, som kommer nu? Eller handlar det bara om en ruffig och okontrollerad, men i grunden odramatisk korrigering av en överhettad marknad, utan risk för allvarliga konsekvenser? Är det i själva verket en gradvis, medveten omvandling från myndigheternas sida av en farlig och växande bubbla på fastighetsmarknaden till en mindre allvarlig och mer lätthanterad börsbubbla?

Det pågående börsraset i Kina, som regimen inte lyckas få grepp om, är svårbedömt, just eftersom börsernas utveckling de senaste åren – i uppsving som i nedgång – inte alls har följt utvecklingen i den kinesiska ekonomin. Sett som isolerad händelseutveckling är börsoron smärtsam för de investerare som drabbas, men inte särskilt allvarlig ur ett globalt ekonomiskt perspektiv.

Oron i Kina och i omvärlden gäller mindre börsraset i sig, som vad det kan utlösa om den stora paniken bryter ut och andra bluffar börjar synas. Vad händer när det står klart att regimen inte längre har situationen under kontroll trots en blandning av gigantiska stimulanser av ekonomin, kortsiktiga restriktioner i form av nya handelsstopp och lätt panikslagna försök att reglera fram en ny, konstlad börsstabilitet?

Att söka bromsa en tilltagande panik med trassliga, slarviga panikåtgärder, att söka rädda en bubbla från att krascha genom att ge den ännu mer karaktär av bubbla – frikopplad från alla realiteter – kan vara precis det som förvandlar en befarad hård landning till en ödesdiger, ren kraschlandning.

Så illa behöver det inte gå i Kina den här gången, men verkligheten är på väg i kapp, där också.

Bli först att kommentera

Mänskliga rättigheter att minnas

Av , , Bli först att kommentera 0

I artikel 1 står: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Artikel 2 inleds med: Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 3: Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Artikel 4: Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.

Artikel 5: Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och de universella principer den bygger på, har haft och har många fiender genom historien, som inte har skytt några medel för att med ofattbar brutalitet försöka förvägra människor allt det som står i de 30 artiklarna.

Antidemokratiska vålds- och folkmordsideologier som kommunism, nazism och fascism, eller makabra terrornätverk av det slag IS i dag utgör i Syrien och Irak, är ständiga påminnelser – i historieböckerna och i samtidens nyhetsrapporter – om att de mänskliga rättigheterna är förtrampade i stora delar av världen.

Många även i trygga demokratiers samhällsdebatt, inklusive högt uppsatta personer inom medier, politik och kulturliv, ägnar enorma mängder indignation åt i jämförelse perifera, bekväma frågor som tidsfördriver deras slutna vänkretsars kompisjargong, men gör sig så små och tittar åt annat håll när de mest uppenbara övergreppen sker ute i världen, eftersom kamp mot de övergreppen skulle kräva ställningstaganden för demokrati och mänskliga rättigheter på riktigt.

Med extremhöger och extremvänster på offensiven i Europa, våldsromantism och förakt mot oliktänkande på finmodet, ökad förföljelse av minoriteter, höga rop på stängda gränser för de nödlidande och hjälpsökande, en ovilja att vara med och bekämpa terrorgrupper militärt och – särskilt i Sverige – förljugna drömmar om en världsfrånvänd, likgiltig neutralitet som inte gör skillnad på demokrati och diktatur, är en läsning av de mänskliga rättigheterna extra viktig.

Bli först att kommentera

”Ändå försvinner Du i bilden av det Hela”

Av , , Bli först att kommentera 0

 ”Jag är en annan”, skrev den unge Arthur Rimbaud i en berömd brevrad på våren 1871 om diktarens möjlighet till gränsöverskridande bortom sitt eget, gamla jag. Det var ett utrop på tröskeln till en ny epok av turbulenta experiment, uppbrott och ifrågasatta mänskliga identiteter.

”I verklighet är du ingen”, skrev Gunnar Ekelöf – i sin poesi själv starkt influerad av Rimbaud – på ett mer svärtat och återhållet sätt i ”Färjesång” 70 år senare, under en annan, av nederlag och katastrofer härdad fas av modernismen. Några av raderna lyder:

”Du säger ”jag” och ”det gäller mig”/men det gäller ett vad:/ I verklighet är du ingen./ Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!/ Det var i skräck inför den du började klä dig,/ började uppföra dig och kalla dig ”jag”,/ klamra dig fast vid ett halmstrå./ I verklighet är du ingen./ Rättsordning, mänskovärde, viljefrihet,/ allt är bilder målade med skräck i verklighetens tomma sal,/ skräck att vidgå något bortom rätt och orätt, bortom sats och motsats!/I verklighet är du ingen.”

1. Tidigare i år publicerade biomedicinska forskare från Kina resultat av ett kontroversiellt experiment där de manipulerat mänskliga embryon genetiskt med hjälp av tekniken CRISPR/Cas9 (utvecklad vid Umeå universitet). Ett syfte med sådan forskning är förstås att hitta botemedel mot svåra, nedärvda sjukdomar. Men, som andra kritiska forskare framhävt: i en framtid kan tekniken också, om den inte regleras och omges med etiska begränsningar, användas för att på laboratorieväg söka förprogrammera egenskaper i framtida människor.

Konsensus i vetenskapliga kretsar, säger Huso Yo, forskningschef vid Chinese University of Hong Kong Center for Bioethics, i en intervju med New York Times, där den kinesiska studien diskuteras, är att farorna med tekniken fortfarande är stora. Men forskare i Kina, där det investeras enorma summor på området, kan vara ovilliga att vänta och lyssna på kritiken, påpekar han. En utveckling kan hota där man missbrukar tekniken, genomför experimenten först och diskuterar etiken efteråt.

Välkomna till 2000-talet och en ny diskussion om ändamål, medel, gränsdragningar, möjligheter och vad det är som utgör en människas rötter, identitet och okränkbarhet. Biomedicinsk ingenjörskonst – paradis eller helvete, eller alltid något däremellan, att bedöma från fall till fall?

2. Efter att i Sverige under många år mest ha diskuterats inom medicinen, filosofin, juridiken och av berörda familjer, håller nu äntligen en stor, etisk debatt om aktiv, läkarassisterad dödshjälp inom palliativ vård att växa fram; om en människas rätt till sin egen död. Erfarenheter från andra europeiska länder som redan har en liberalare lagstiftning på området kommer att tolkas och diskuteras – faror och principer.

Vilken innebörd har ordet solidaritet när de handlar om en människas kanske obotliga lidande i utsiktslöst läge? Liv och död, jag och vi; den enskildes rätt och gemenskapens skyldighet.

3. En annan fråga som inte ska blandas ihop med dödshjälp, men som ändå är besläktad, och som får allt mer uppmärksamhet, är den om självmord och depressioner i det moderna samhället. Ett förtiget och tabubelagt problem med rötter som går ner till långt fler överväganden än de rent medicinska diagnoserna. I en tid när sociala medier och själ

lösa, mekaniska, kvantitativa, extremt normerade uttryck för uppmärksamhet och erkännande – antal ”gilla” och ”vänner” i en förutsägbar bubbla av likasinnade – ses som facit för framgång och relevans: Vilka ideal förmedlar det till och hur påverkar det unga människor som kämpar med att hitta sina egna, fria identiteter, kämpar om fast mark och självkänsla under fötterna, fruktar för isolation? Hur fritt och levande blir ett samhälle fixerat vid kvantitativa klick förmedlade via maktmanipulativa forum?

4. Vi bevittnar just nu hur den personliga integriteten och värdesättanden av en privatsfär håller på att avskaffas även i fria demokratier under trycket av digitalisering och big data + genom klassisk övervakning, genom subtil ekonomisk övervakning, registrering och indoktrinering i vinstsyften och genom att medborgare aningslöst, okritiskt och frivilligt ställer sina privatsfärer i de stora IT-koncernernas tjänst. Digitala identiteter, baserade på algoritmer och hemliga dataprogram hos statliga och privata makthavare, hotar att bli utgångspunkt för allt mer i samhällslivet, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och juridiskt. Vem har makten över din digitala identitet? Den du beskrivs som, i datacentralerna, när dina rättigheter och skyldigheter definieras, är det den du anser dig vara? Är du någon i verkligheten?

***

Jag brukar här lyfta fram den amerikanske filosofen och socialliberalen John Rawls idé om ”okunnighetens slöja” som en viktig vägledning för mig. Hur skulle du utforma samhället om du inte visste i förväg vilken position du kommer att få i det, inte vilket kön, vilken familj, vilkens bostadsort, vilken ekonomi, vilken etnicitet eller vilken utbildning du får? Det är ett genialt, öppet sätt att närma sig svåra frågor på. Men det förutsätter i viktiga avseenden en människas identitet, att vi erkänner varandras oförutsägbara, ofullkomliga ”jag”, och med det som utgångspunkt bejakar både mångfald och solidaritet. Vad händer med tolerans och tålamod inför människors olikheter, svagheter och egenheter, om forskning, teknik och medicin gradvis börjar förändra själva synen på vad en människa överhuvudtaget är?

Vi står på en ny tröskel.

Bli först att kommentera