Förblindas inte av populistisk sörja i debatten om Grekland

Sällan har så mycket populistisk sörja – mumma för en twitterfördummad offentlighet – tagits på så onödigt allvar som i de senaste dagarnas debatt om Grekland.

Extremerna först: Europas yttervänster och ytterhöger rasat tillsammans över att regeringarna i eurozonen inte å sina medborgares vägnar sagt ett reservationslöst ja utan villkor till nya stödpaket på hundratals miljarder till Grekland. Sällan har orden demokrati och solidaritet, de viktigaste orden i den här krisen, missbrukats på ett så ohederligt sätt.

Bakgrunden till krisen är nödvändig att erkänna, om lösningarna – de kortsiktiga och långsiktiga – ska bli rätt. Ingen har förstås tvingat Grekland att ta emot gigantiska stödpaket från omvärlden, till allt mer detaljerade villkor. Att regering efter regering trots det varit desperat angelägna om uppgörelser som räddar landet kvar i eurosamarbetet och får andra länder att fortsätta hålla Grekland under armarna, beror ju på att situationen i Grekland ser ut som den gör; tragisk efter många år av vanstyre och uteblivna reformer. Alexis Tsipras regering hetsade för en vecka sedan mot det vägval den nu framhåller som nödvändigt. Det illustrerar problemet. Det finns inga enkla lösningar. När skulderna växer, minskar bara handlingsutrymmet.

Vad Grekland behöver, för att bryta allt detta, är reformer som stärker den egna ekonomin. Det är förutsättningen för fler jobb, social trygghet och ett oberoende från allt mer misstroende långivare. Greklands väg till välfärd och reell makt över den egna framtiden kan bara gå via åtgärder för välstånd, tillväxt, företagande och investeringar i framtidsbranscher, som minskar på korrumperad, ineffektiv och orättvis regleringsbyråkrati, som upprättar ett fungerande, solidariskt skattesystem, som får trygghetssystem att gå ihop långsiktigt och finnas även för de sämst ställda som nu inte har någon på sin sida. Konkret politik och nyktert politiskt hantverk – så långt från hysteriska hashtags och extrema banderoller det går att komma – av det ohippa men uppnåeliga slag som bygger ett demokratiskt, fritt, solidariskt samhälle.

En slutsats som går att dra efter finanskrisen och eurokrisen, är hur viktigt det är för både demokratin och välfärden i Europa att ekonomier sköts och utvecklas. Först då kan resurser skapas som gör reformer och oberoende politiska beslut – i demokratiska val efter ideologiska debatter – möjliga.

Välstånd och generella trygghetssystem gynnar öppenhet mot omvärlden, tolerans, social sammanhållning och omtanke i ett samhället. Det kräver ärliga politiker och medier som erkänner och diskuterar målkonflikter och komplicerade samband. Inte söker förtiga dem eller skylla på minoriteter, motståndare och omvärld.

Men yttervänstern och ytterhögern föraktar ju den demokratiska, rättssäkra marknadsekonomiska välfärdsstat – uppburen i stort av både socialdemokrater, liberaler och konservativa – som i andra länder skapar just de resurser som populister nu kräver ska ställas till förfogande för att Grekland ska slippa dra några sådana slutsatser för egen del.

Det gäller därför för omvärlden att stå emot lockelsen att fastna i extremisternas tonläge, stereotyper, fördomar och polariseringar, i en debattens och lånevillkorens kapprustning. Det är därför rätt att övriga EU fortsätter stödja Grekland. Solidariteten kräver det. Den starkare parten får så lov att visa det största tålamodet, trots de horribla glåpord som riktas mot långivarna.

Och enbart besparingar, där har kritikerna helt rätt, skapar inga förutsättningar för ekonomisk återhämtning och konkurrenskraft.

Långivarna borde + för att markera att det är reformer, inte besparingar + som Grekland behöver mest av allt, skriva av landets skulder. De historiska erfarenheterna av sådan realistisk, generös framsynthet är goda. Tyskland är ett land som borde ha extra god kännedom om just det. I kravet på skuldavskrivningar har därför Greklands regeringar haft de starkare argumenten. Även den senaste uppgörelsen är ogenomtänkt på den punkten: kraven på återbetalningar borde ha varit mindre och utrymmet för strategiska investeringar i den inhemska samhällsekonomin större. Många aktörer i Grekland + lika frustrerade som omvärlden över uteblivna reformer + väntar på en ärlig chans till nystart. Det är en diskussion som bör hållas vid liv.

När hopplösheten växer, står extremister till vänster och höger beredda att dra nytta av det, till hela Europas olycka.