Serena Williams karriär är en av idrottens mest politiskt laddade

Av , , Bli först att kommentera 0

”Jag trodde inte att jag skulle gråta.” skriver Serena Williams i sin bok ”On the Line”, 2009, om ett besök i fängelsehålorna på ett av de gamla slavforten vid Ghanas kust, under en resa i Afrika några år tidigare; en resa hon själv betecknat som en vändpunkt i sitt liv och sin karriär. ”Men självklart grät jag. Hur skulle du kunna låta bli att gråta över någonting som detta? (…) Hur kan du undgå att förändras?”

Hon skriver om tanken på att hennes egna förfäder suttit där för några hundra år sedan, om lukten i slavfortet, och om fängelsehålornas historia: ”I vissa rum stängde de in alla kvinnor. De höll dem där i upp till tre månader. Spädbarn och barn placerades i separata rum. Deras mödrar hölls i rummet intill, och de kunde höra sina barn gråta och gråta på andra sidan av betongväggen, tills de till slut inte grät längre.”

I samband med en resa i Afrika 2008, där hon bland annat fick träffa Nelson Mandela – ”det bästa ögonblicket i mitt liv” – fortsatte hon med insatser för humanitära hjälpprojekt, skolor och sjukhus. Hon beskriver i sin bok skillnaden i känsla mellan att vinna en stor titel för sin egen skull och att använda det som framgången för med sig i form av pengar och status för att hjälpa ”hela samhällen, och förhoppningsvis förändra alla dessa unga liv till det bättre.”

Om sin första Afrikaresa skriver Serena Williams, som också – det är en av detaljerna i en komplex bild – är starkt religiös och tillhör Jehovas Vittnen: ”…jag hatar att diskutera någonting så djupt berörande i termer av tennis, men sanningen är att mitt sätt att närma mig sporten förändras också.”

Den som tror att idrottsstjärnor inte har djupare drivkrafter, mer mångfacetterade rötter för sina ansträngningar och uppoffringar, än resultat, pokaler och stjärnstatus, måste ägna sig åt fel idrotter och endimensionella stjärnor.

Den som tror att pliktintervjun minuterna efter en match, vilket aldrig varit Williams styrka, ger en rättvis, fyllig bild av människan bakom triumfen eller nederlaget, går miste om mycket.

Serena Williams karriär har varit och är fortfarande, efter tjugo år, en av idrottens mest politiskt laddade. Ibland för att hon själv har valt att ta ställning, oftare för att hon blivit ofrivilligt föremål för kontroverser, men nästan alltid för att hon på olika sätt utmanat strukturer, fördomar, normer och hierarkier kring kön, hudfärg, kroppsideal och socialt ursprung – inom idrotten, men också inom samhället i stort.

Jag håller med amerikanske tennisjournalisten Jon Wertheim som brukar påpeka att tennis historiskt sett varit en förhållandevis – notera förhållandevis – politiskt progressiv sport. ”Nämn”, skrev han för Sports Illustrated apropå Serena Williams, ”en social fråga – ras, homosexualitet, globalisering – och tennisen är långt bättre än genomsnittet. Det här är en sport som kommer närmast jämlikhet mellan könen.”

Bara det faktum att en enda osmaklig sexistisk kommentar från Nick Kyrgios sida, sommarens största tennissnackis, med rätta renderat maximala bötesbelopp och 28 dagars villkorlig avstängning från touren, säger en del om var tennisen befinner sig i politisk medvetenhet och konsekvens, om man jämför med exempelvis fotboll och ishockey.

Men att framhäva hur förhållandevis långt tennisen kommit på många områden jämfört med andra idrotter, innebär inte att man tar ifrån Serena Williams någonting av det hon åstadkommit och de hinder hon har stått inför. Serena Williams är, skriver Wertheim, ”The Greatest Sports Story Ever Told.”

Det är på den nivån vi befinner oss inför årets US Open, där Williams jagar sin fjärde grand slam-titel för 2015, sin femte i rad och sin tjugoandra sammanlagt i singel. Hon har chansen att, vid 33 års ålder, bli den första som lyckas med en äkta grand slam sedan Steffi Graf gjorde det som 19-åring 1988.

Men det har varit en väg kantad av spänningar, debatter, rivaliteter, skador, ifrågasättanden och dramatik.

”När min syster Serena och jag var yngre”, skrev Venus Williams år 2004 i efterordet till Frances Clayton Grays och Yanick Rice Lambs biografi om legendariska Althea Gibsons + banbrytare på 1950- och 60-talen för svarta spelare inom både tennis och golf (för mer om henne, kan ni kika på min krönika i VK från 25/9 2013: ”En vilja starkare än rasförtrycket”) + ”tänkte vi inte alltid på de historiska spår som vi följde i eller till och med satte själva.”

Men systrarna Williams – uppvuxna under barndomen i socialt tuffa kvarter i Compton, Los Angeles, hårt styrda till tennis och målmedvetet tränade av pappan från låg ålder – stod ändå tidigt i centrum för uppmärksamheten. Familjen höll ihop och gick sina egna vägar, utan att lita på etablissemanget. De gjorde inte lika grova, förfärliga, men i en modernare kontext liknande erfarenheter, som Althea Gibson på sin tid och sedan Arthur Ashe på 1960- och 70-talet: fördomar och strukturer från segregation och rasförtryck bubblar snabbt upp på ytan när konflikter uppstår.

Under 14 års tid bojkottade Serena Williams mastersturneringen i Indian Wells på grund av vad familjen Williams uppfattade vara rasistiskt färgade burop där 2001. Hon återvände först i år.

Publikens reaktioner, medias sätt att ifrågasätta olika beslut, annonsörers och sponsorers beredskap att satsa + ofta återspeglas gamla maktförhållanden.

(Peter Bodos nya bok om Wimbledonfinalen 1975 och dess kulturella kontext rekommenderas för övrigt varmt: ”Ashe vs Connors. Wimbledon 1975: Tennis That Went Beyond Centre Court”. )

Serena Williams har också stått i centrum för debatter om kroppsideal, marknadsföring och stereotyper när det gäller synen på kvinnliga idrottare, där hon avvikit från de + smala + kroppsnormer som ger störst pengar. Så sent som förra året talade ordföranden för ryska tennisförbundet om ”bröderna Williams”, ett uttalande för vilket han senare blev avstängd. Inför årets US Open förs en diskussion om varför inte annonsörer satsar helhjärtat på Williams i marknadsföringen. Det finns många skäl att hålla tummarna för henne i New York.

Hon är blandning av omöjlig serve, aggressiva returer, stenhårda grundslag, finess, vinnarinstinkt och ibland – överraskande nog – spröda, sentimentala nerver. Hon har på senare år råkat ut för ordentliga nervdaller, med tårar i ögonen, i viktiga lägen. Kanske har det gjort att hon vunnit publikens hjärta lite mer, att ytan brustit. Men vad säger det, återigen, om olika normer?

Hennes lottning blev inte perfekt i US Open, med Sloane Stephens som tänkbar motståndare i tredje omgången, Madison Keys i fjärde och Belinda Bencic i kvartsfinalen, tre unga, orädda spelare ivriga att ta över. Men, det har blivit en klyscha: når Williams upp till sin normala nivå, och inte blir för nervös, finns det ingen som kan slå henne.

Hon berättar i ”On the Line” om ett möte med en liten flicka på gatan i hemtrakterna sommaren 2006, när karriären var i en svacka. ”När jag växer upp vill jag bli precis som du”, sa flickan till en rörd Serena. ”You’re just so awesome.”

Det är hon.

Sju matcher kvar.

”Om hon hade vetat att hennes pappa fortfarande var vid liv…”

Av , , Bli först att kommentera 0

Den 3 september 1944 rullade det allra sista tåget ut från koncentrationslägret Westerbork, i det av Nazityskland ockuperade Nederländerna, för transport av judar till Auschwitz.

Fångarna, 1019 personer inspärrade i överfulla boskapsvagnar under omänskliga förhållanden, anade att tåget var på väg mot något av nazisternas dödsläger. Ändå försökte en del av de inspärrade att hålla modet uppe. Kanske hade de allierades trupper hunnit rycka fram så långt redan att en befrielse var nära? Kanske de allierades flygplan skulle bomba rälsen och hindra vidare transport?

En vidrig stank fyllde snart vagnarna. Dysenteri spred sig. De sjukaste började dö redan under transporten. Hopp övergick i resignation.

Det kom ingen räddning. Inga bomber föll över rälsen.

På den tredje natten stannade tåget i Auschwitz enligt plan. Fångarna slets och piskades omedelbart ut ur vagnarna, män och kvinnor skildes åt och en första så kallad selektering gjordes under ledning av Josef Mengele eller någon av hans kollegor.

Äldre fångar viskade till de nyanlända att inte visa något tecken på sjukdom eller svaghet, att inte be om någon hjälp eller barmhärtighet, för då skulle allt vara slut.

Av de 1019 judar som fanns med på tåget från Westerbork gasades 549 ihjäl i gaskamrarna direkt efter ankomsten, däribland alla barn.

En av de yngsta bland fångarna som överlevde selektionen den natten, och marscherades vidare till fångbarackerna, var 15-åriga Anne Frank.

Hon, hennes syster, mamma och pappa, och fyra andra personer som under två års tid levt gömda i ett gårdshus på adress 263 Prinsengracht i Amsterdam, men blivit gripna av Gestapo tidigare samma höst, hörde till dem som funnits med på tåget från Westerbork.

De minuter efter ankomst under vilka männen skildes från kvinnorna, med skrik och slag, var sista gången Anne såg sin pappa Otto Frank.

Till avsked gavs aldrig någon chans. Anne kunde från den stunden inte veta om pappan, 55 år gammal, hörde till dem som gasats eller inte.

Hanneli Goslar, som varit lek- och skolkamrat med Anne Frank i Amsterdam träffade Anne i koncentrationslägret Bergen-Belsen i början av februari 1945. Anne hade skickats dit i slutet av oktober 1944. De båda flickorna pratade genom ett taggtrådsstängsel som skilde olika delar av lägret åt.

Hanneli har berättat hur förtvivlad Anne var över att både hennes pappa och mamma med säkerhet var döda. (Edith Frank hade dött i Auschwitz strax efter nyår 1945). Systern Margot låg döende. Anne, som själv var svårt sjuk, sade att hon inte längre hade någonting kvar att leva för.

En av dem som bodde i samma iskalla, ruttnande barack som Anne och Margot, har berättat om hur systrarna dog en plågsam, utdragen död i tyfus och svält: ”Flickorna Frank var nästan oigenkännliga sedan håret klippts av. De var mycket skalligare än vi andra, hur det nu kom sig. (….) De var alldeles ihåliga i ansiktet, bara skinn och ben. De frös hela tiden. Hela tiden ropade de: ’Stäng dörren! Stäng dörren!’ men rösterna blev svagare för varje dag. Man såg bokstavligt talat båda dö. De tynade bort, de blev apatiska med små stunder när de blev lite piggare, men till sist var de så sjuka att allt hopp var ute.” (Ur Carol Ann Lees ”Och glöm mig inte. Anne Frank 1929-1945”

Anne Frank dog i mars 1945, ett par dagar efter Margot, och några veckor innan brittiska trupper befriade Bergen-Belsen.

Det var så synd, sade Hanneli långt senare, att Anne trodde att även pappan var död. ”Så som hon avgudade honom skulle hon kanske orkat leva om hon hade vetat att han var i livet.”Andra överlevande, som kände familjen Frank, har sagt liknande saker.

Otto Frank var inte död. Han hade undkommit gaskamrarna, och skulle bli den enda av de åtta från gårdshuset som överlevde Förintelsen. När Anne och Hanneli talade genom taggtråden i Bergen-Belsen hade Auschwitz redan hunnit befriats av sovjetiska trupper, och Otto hörde till de fritagna.

När Otto Frank återvänder till Amsterdam sommaren 1945 vet han redan att hustrun är död, men ingenting om döttrarnas öde. Till sin mor skriver han i ett brev: ”Allt mitt hopp ligger hos barnen. Jag klamrar mig fast vid övertygelsen att de lever och att vi får vara tillsammans igen”. De första ord han säger när han återser sin vän Miep Gies, som hjälpte familjen att hålla sig gömd under åren i gårdshuset, var: ”Edith kommer inte tillbaka. Men jag har hopp om Margot och Anne.”

Dag efter dag försöker han, som så många andra anhöriga efter Förintelsen, desperat få reda på om någon kan berätta om vad som hänt hans döttrar, gör förfrågningar, sätter in annonser i tidningarna.

Först i juli får han, via Röda korset, kontakt med Janny Brilleslijper. Hon var en av de sista som såg Anne och Margot vid liv i Bergen-Belsen, och hon bar deras döda kroppar till en av de anonyma massgravarna i lägret. Janny Brileslijper har i dokumentärfilmen ”Anne Frank remembered” gripande skildrat hur hon tvingades berätta den fruktansvärda nyheten för Otto Frank att hans döttrar var borta, och hur han likblek sjönk ihop när hon gav honom beskedet. Hur talar man om något sådant för en annan människa?

När Miep Gies får veta av Otto vad som hänt, plockar hon fram en bunt med fullskrivna pappersark och en rödrutig anteckningsbok. De hade tillhört Anne, och låg på golvet i ett av rummen, mitt bland kaoset som Gestapo lämnat efter sig när familjen Frank och de andra greps ett år tidigare. Här, säger Miep till Otto, ”är er dotters arv till er”.

Det skulle bli en av 1900-talets viktigaste böcker, som bara ökat i relevans på senare år, när dagboksanteckningarna publicerats i en mer fullständig, fyllig, oredigerad version än den första, tillrättalagda som gavs ut 1947.

***

I sin självbiografiska roman ”Bränt barn söker sig till elden” (1984) skrev journalisten Cordelia Edvardson, själv överlevande från Auschwitz, några skarpa, delvis orättvisa, tänkvärda rader:

”Så lätt skulle de inte komma undan! De skulle inte få gråta över henne så som de snyftade över Anne Franks dagbok. Denna typiska flickdagbok som barmhärtigt slutar när bödlarna sparkar in dörren till Annes och hennes familjs skyddade värld. Ja, trots allt skyddade, även om tryggheten visade sig förrädisk som nattgammal is. Men dagboken slutar då isen brister och Annes lillgamla och ack så försonliga funderingar kvävs i rädslans strupgrepp och tystas av ett slag med gevärskolven över munnen. Av de rörande breven till ”Kitty” fick världen sin katarsis till alltför billigt pris – och vackra, unga skådespelerskor fick en tacksam roll att kreera på film och teater, tänkte hon hatiskt.”

Melissa Müller skriver i sin biografi om Anne Frank (1998) att vi har en skyldighet att reflektera över hela den fasansfulla tragedin bakom det brutala sätt på vilket Annes dagbok avbröts. Det är en viktig insikt: Den får inte och kan aldrig skiljas från Förintelsens totalitet.

Få böcker känns så angelägna att påminna om just nu. Men när man använder den, ska man göra det med Edvardsons och Müllers ord i minne. Glöm aldrig att berätta hela historien, oförsonligt, hur den slutade och hur den manar oss att dra moraliska, humanitära och politiska slutsatser av Annes och miljoner andras öden, för och i vår egen tid.

Har Umeå universitet en framtid?

Av , , Bli först att kommentera 0

Vill man vara på det ena humöret kan man hävda att inte mycket talar för att Umeå universitet har någon vidare framtid. Vill man vara på det andra humöret kan Umeås förutsättningar ses som utmärkta.

Men i båda fallen är skälen till pessimism eller optimism helt andra än de var i begynnelsen: När det så kallade ”femte exemplaret” av allt offentligt tryck tilldelades Umeå 1951. När den stora mässan på temat ”Norrland och den högre utbildningen anordnades i Umeå 1954. När de första tandläkar- och medicinutbildningarna startades i Umeå i mitten av 1950-talet. När riksdagsbeslutet om att bilda Sveriges femte universitet, i Umeå, fattades 1963. Och när invigningen ägde rum två år senare. för ett halvt sekel sedan, till lokalt jubel men stor skepsis på andra håll i landet.

En av de mest gedigna genomgångarna av den historiska bakgrunden till Umeå universitet finns i Björn Olssons och Ulf Wibergs ”Universitetet och den regionala utmaningen” (2003). Författarna visar där hur övergången i mitten av 1900-talet från en konservativ utbildningstradition som bromsade upprättandet av nya högskolor, till en ny syn på kunskap som viktig faktor för ekonomisk och social utveckling – med koppling till industrier och offentlig sektor – låg bakom tillkomsten av Norrlands första universitet. Det föddes i en tid av stora ekonomiska, sociala, politiska och tekniska skiften.

Nu är vi där igen, med andra skiften som den här gången kommer att ställa universitetet inför svåra utmaningar. Robotisering förutspås tränga undan delar av de yrken som tidigare varit avgörande för att investering i utbildning ska löna sig krasst ekonomiskt. Samtidigt kan demografiska omvandlingar med längre yrkesliv indelade i fler faser än tidigare, helt förändra den konventionella synen på högre utbildning som en koncentrerad fas i början av vuxenlivet.

Digitalisering, globalisering och möjligheten att följa föreläsningar på distans vid prestigelärosäten, i kombination med nya branscher där fullföljda studier inte värderas särskilt högt (varför är du inte redan rekryterad?) gör att universiteten som fysiska bildningsmiljöer minskar i betydelse. Ditt startup-företag, inte din examen, blir främsta merit.

Å andra sidan kan omvandlingar i samhällsekonomin som bryter upp en del gamla nyttokopplingar, frigöra ett nytt, modernt bildningsideal, som förenar det bästa hos sina föregångare och gynnar de lärosäten som ensamma eller tillsammans med andra, är bäst förberedda på en ny epok.

Har Umeå universitet en framtid? Frågan kan besvaras jakande, med kraft. Men den behöver ställas utan illusioner. Det blåser upp till storm.

När världsekonomin biter sig själv i svansen

Av , , Bli först att kommentera 0

USA och Kina i svår dans kring räntor och valutor.

***

Ibland är det långt svårare och kräver större mod att överbringa goda nyheter än dåliga. Att göra tummen upp kan vara jätteimpopulärt. Fråga vilken centralbank som helst; i synnerhet den amerikanska (Fed).

För kvantitativa lättnader och extrema stimulanser i form av en expansiv penning- och finanspolitik, motiverat av svag konjunktur och oro i världsekonomin, går det alltid att finna stöd, trots att det i grunden innebär en bekräftelse av usla nyheter.

För åtgärder som skjuter upp konsekvenser och ansvar, och låter andra, varför inte senare generationer, betala priset för excesser, slarv och lögner, kommer det alltid att finnas hejaklacker – politiska, akademiska och mediala.

Där går storfinansens rövarbaroner och bedrägliga vänsterpopulister gärna arm i arm.

Det är lite som med populäruppfattningen av den så kallade keynesianismen. Många talar om behovet av stimulanser i dåliga tider + då är han poppis att hänvisa till, Keynes. Men samma personer och partier blir tysta som möss när det gäller den logiska, andra halvan av modellen: att spara och vara restriktiv under högkonjunkturer, för att kunna agera vid nästa svacka igen.

Ekonomiskt ansvarstagande, intellektuell hederlighet och ärliga besked om hur saker hänger ihop är ju sånt som politiker får beröm för tidigast tio år efter att de avgått; ett förhållande som samhällsdebattens infantila klick- och twitterfiering lär förvärra ytterligare kommande decennier.

På motsvarande sätt utlöser räntehöjningar, eller en stark valuta, ofta ett rackarns jämmer. Trots att det i grunden kan handla om ganska goda nyheter om hur en ekonomi mår. Exempelvis, i fallet med höjd ränta, att behovet av penningpolitiska stimuleringar minskat i takt med att investeringar och utvecklingen på arbetsmarknaden tagit fart, och risken för andra typer av bakslag, som förebyggs bäst på andra sätt, istället blivit större.

Det finns därför lägen när marknadsaktörer, mediala pladdermakare och politiska makthavare tillsammans fruktar konsekvenserna av goda nyheter mer än dåliga.

***

Amerikanska centralbanken har inte höjt styrräntan på många år. Senast det skedde var i juni 2006.

Först har det varit vansinne, givet finanskrisen som bröt ut 2007, att besluta om något annat än sänkningar.

Sedan kunde Fed inte, av pragmatiska skäl, givet den svaga återhämtningen i USA:s ekonomi, återvända för snabbt till tidigare räntenivåer.

Senaste åren har centralbankens ledning kanske innerst inne velat, och försiktigt antytt att det börjar bli dags, men inte vågat besluta om någon ökning, givet risken för ny panik och ekonomisk inbromsning, precis när kurvorna börjat peka åt rätt håll igen.

Så där är det ofta: Ingen vill vara först med att säga: nu går det bättre, så låt oss börja vara lite mer restriktiva igen och tänka långsiktigt.

För vem vill bli utskälld och misstänkliggjord av inflytelserika särintressen som lever gott på att ta och utlova genomvägar i ekonomin som egentligen inte finns?

Men under 2015, när det blivit uppenbart att USA:s ekonomi och arbetsmarknad faktiskt börjat repa sig, och den utdragna stimulanspolitikens långsiktiga baksidor hotar att göra sig påminda + ett framtida inflationshot finns där i bakgrunden + inser allt fler att det börjar bli hög tid att strama upp den extrema stimuleringspolitiken genom en räntehöjning.

I linje med det förväntar sig också allt fler ekonomer, enligt bland annat en undersökning som Reuters gjorde tidigare den här månaden, att amerikanska centralbanken faktiskt går från antydningar till handling denna höst, med en eller rentav två höjningar av styrräntan fram till nyår.

Det skulle, som Kevin Granville skrev i New York Times förra veckan, kunna liknas vid när en läkare bestämmer att en patient är tillräckligt frisk för att man ska kunna minska ner på medicineringen.

Goda nyheter alltså, vad skönt, alla nöjda och belåtna? Jo, tjena.

Dels är patientens tillstånd fortfarande omstritt, och varningarna finns att en räntehöjning i år skulle riskera att knäcka återhämtningen. Dels kan ett sådant räntebeslut från Fed-ledningens sida utlösa en enorm nervositet på många håll, och en finansmarknadernas hypokondri med makt att i värsta fall framkalla verkliga sjukdomar igen, då åtskilliga mäktiga aktörer gjort sig mer bekväma med behandlingsformerna än de vill erkänna.

Dels har sommarens börs- och valutaturbulens i Kina, med de senaste veckornas stegvisa devalvering av yuan, ställt en del obekväma frågor på sin spets om hur världsekonomin tenderar att bita sig själv i svansen, gång på gång.

En försvagad kinesisk och en stärkt amerikansk ekonomi, med en devalverade kinesisk valuta och en uppvärderad amerikansk dollar – alltså ett omvänt förhållande jämfört med det som marknaderna anpassat sig till – kan om det går illa göra hela världsekonomin åksjuk en tid framåt.

Sambanden är komplexa, men ofrånkomliga. De länder – The Economist nämner i sin analys i första hand Brasilien, Mexiko, Sydkorea, Ryssland och just Kina – som har omfattande utlandsskulder denominerade i, kopplade till, dollarn hamnar i stora bekymmer när den stärks i förhållande till de inhemska valutorna. Inte minst företag och privata konsumenter i så kallade nyligen industrialiserade delar av världen, globalt viktiga för tillväxt och export, kan drabbas hårt när dollarns värde stiger snabbt – vilket i sin tur gör att både USA och Europas exportindustrier kan stå inför minskad efterfrågan.

Då ställs återgången i USA till en mer normal penning- och finanspolitik på nytt inför tvivel. De långsiktiga hoten som en räntehöjning ska avvärja finns kvar, men problemen som en räntehöjning skulle demonstrera är borta, återvänder. Knepigt läge.

Och EU:s möjligheter att hålla uppe gigantiska räddningsprogram i väntan på att eurozonens krisländer ska hitta ny, egen mark under fötterna, genom reformer för stärkt konkurrenskraft, försvåras i precis fel läge om uppgången i USA:s ekonomi avbryts, samtidigt som Kina börjar låta luften pysa ur bubblorna i sin ekonomi, och långsamt anpassar den till verkligheten – något som annars länge varit efterlyst.

Det senare tvingar alla i omvärlden som levt gott på den enorma kinesiska import som samma bubblor skapat, att erkänna en del egna, bittra realiteter.

Det finns anledning, som alltid när ränteläge och valutakurser dominerar debatten, att spänna säkerhetsbältet inför hösten. Några genvägar finns aldrig. Och att komma med goda nyheter i praktiken, kräver fortsatt stort mod.

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista i gråt

Av , , Bli först att kommentera 0

Maj 1974, Bonn: Det är de berömda 50 röda rosorna. På bordet i socialdemokratiska riksdagsgruppens möteslokal, vid den under dramatiska omständigheter avgångne västtyske förbundskanslern Willy Brandts plats. 50 röda rosor som det fortfarande talas om.

Är de en vacker gest i solidaritet med en slagen men inte fallen partikamrat – Brandt kommer aldrig mer att sitta i en regering, men förblir partiordförande ända fram till 1987? Eller är det en avslutande, kylig oförskämdhet från interna motståndare som förstår sig på subtila budskap?

Den ligger där i alla fall: En bukett med rosor tröstlöst inslagen i cellofan och ditlagd med samma fantasi som vore det en mötespärm. Gruppledaren och partiets starke man Herbert Wehner, tidigare Moskva-kommunist men under fängelsevistelse i Sverige i slutet av andra världskriget omvänd till socialdemokrat, har beställt dem.

Många misstänker att Wehner – både fruktad och respekterad, hatad och beundrad – har jobbat bakom kulisserna under lång tid för att tvinga fram Brandts avgång. Den avslöjade spionaffären samma vår, med illasinnade rykten om att snaskiga detaljer i Brandts privatliv skulle kunna användas av den östtyska DDR-regimen för utpressning, ska, viskas det, slutgiltigt ha övertygat Wehner om att depressive, beslutssvage Brandt måste ersättas med en mer robust, handlingskraftig regeringschef av Helmut Schmidts typ.

”Att våga lite mer demokrati”, som Brandt – i unga år, från första stund, aktiv inom motståndsrörelsen mot nazisterna – lovade i sin första regeringsförklaring 1969, att entusiasmera en desillusionerad ungdom för politik, att ta stora grepp i utrikespolitiken, är nog gott. Men när oljekris, underskott, obalanser i lönebildningen och inhemsk terrorism ska hanteras, krävs en regeringschef som inte förlorar sig i visionära perspektiv, utan vågar fatta beslut här och nu. Så resonerar Wehner, för vilken partiets regeringsduglighet har högsta prioritet. I efterhand kan man säga att han delvis fick rätt.

Wehner själv ska livet ut hävda att han aldrig eftersträvat Brandts avgång, utan försäkrat honom lojalitet. Ingen vet med säkerhet vad som är sant.

***

Nu vrålar Wehner ut i lokalen, medan Brandt, sannolikt äcklad av situationen, stirrar framför sig med tom och frånvarande blick: ”Riksdagsgruppen hälsar Willy Brandt! Vi hälsar honom som ordförande för Tysklands socialdemokratiska parti, och står bakom honom, vad som än händer! Vi känner smärta över det som hänt, respekt för beslutet och kärlek till Willy Brandts personlighet och politik!”

I det ögonblicket, när applåder bryter ut, brister det för Brandts näre vän och medarbetare, 52-årige Egon Bahr.

Bahr har jobbat med Brandt sedan början av 60-talet, när Brandt var borgmästare i Västberlin. Tillsammans såg de, hjälplösa på närmast tänkbara håll, kommunistregimen i öst resa taggtråd och mur genom staden för att, om nödvändigt med dödligt våld, hindra människor att fly till väst. Tillsammans började de att skissa på mer långsiktig västtysk utrikespolitik, för större avspänning. När Brandt blev utrikesminister 1966, och sedan förbundskansler tre år senare, var Bahr hans viktigaste bollplank.

Han anses vara arkitekten, och har själv i intervjuer kallat sig det, bakom den socialliberala regeringskoalitionens nya östpolitik i början av 1970-talet. Det var den som tillsammans med knäfallet i Warzawa till minne av nazismens offer gjorde att Nobels fredspris 1971 gick till Brandt.

Söker man spåra utvecklingen som så småningom ledde till östkommunismens fall 1989, är Brandts och Bahrs östpolitik en av många faktorer.

Bahr är också en av de få som kommit känsloskygge Brandt riktigt nära på ett personligt plan.

Han finns alltså med i rummet när Brandt avtackas av Herbert Wehner, och han står inte ut med att se sin vän förnedras, vilket han anser är vad som sker. Så mycket hyckleri på en gång. En sådan floskel, ett sådant tomt patos, från Wehners sida + svåruthärdligt. Och så oron för att allt det de jobbat för ska äventyras.

Bahr sätter händerna för ansiktet, skakar på huvudet och börjar gråta, kan inte hålla sig, medan en partikamrat kramar om honom. Händelsen finns inspelad. Bilderna gör stort intryck.

***

I torsdags dog Egon Bahr, 93 år gammal. Han var en av många slitvargar i den generationen europeiska politiker, utan vilkas insatser Europa skulle ha sett annorlunda ut, och av vilka vi kan lära även i dag. Politik som konkret, tålmodigt, slitigt, noggrant, värderingsbaserat hantverk för långsiktiga resultat. Kompromisser utgående från fakta och realitet, och i respekt för demokratiska processer.

När det gäller Tyskland är det allt färre kvar som kan berätta om maktens korridorer de där åren. Brandt dog 1992. Wehner, som tyckte mycket om Sverige och hade sommarhus på Öland, dog redan 1990. Helmut Schmidt, som myntade uttrycket: ”den som har visioner, bör gå till ögonläkare”, lever fortfarande, snart 97 år.

Brandt, Wehner, Schmidt – det är fascinerande att människor engagerade i samma partiledning under decennier, som åstadkom så mycket tillsammans, samtidigt kunde vara så extremt olika.

I Oliver Storzs tv-drama från 2003 om Brandts avgång, finns en rörande scen mellan Egon Bahr och Günther Gaus; två journalister som båda växlat till politiken för att få arbeta med Brandt.

”Om jag någonsin beundrat en tysk politiker”, säger Gaus karaktär i filmen, ”så var det Wehner. Om jag älskat en var det Brandt. Varför i hela friden måste de hata varandra?”

Värre än så, svarar Bahr, ”de föraktar varandra”.

Så komplicerat kan det vara.

Ord inför helgen, 22 augusti

Av , , Bli först att kommentera 0

Agnes Gerner debuterade förra året med diktsamlingen ”Skall”. Det är en spännande, utmanande lyrisk undersökning, och upplösning, av gränslandet mellan djur och människa. Diktjagens identiteter flyter hela tiden däremellan, i lågmälda men egensinniga bilder som förlöser i en känsla av befrielse, men också oroar genom att nosa på utkanten av det vi helst vill känna är något unikt för människan. Kanske finns där ett drag av om inte civilisationskritik så åtminstone civilisationsifrågasättande.

Agnes Gerners debut är av det där slaget som gör att man inte undrar var författarskapet ska ta vägen härnäst, utan där redan debuten fångar all uppmärksamhet.

Ska jag välja en dikt i samlingen, blir det den här:

”Min äggtand sitter/ fortfarande kvar/ Jag hackar i luften, fantomskalet/ omger/ Du ruvar alltmer frenetiskt,/ försöker tvinga fram en födsel/

Det måste komma/ tyngre värme/ Innan jag kan kläckas”

Finns det folkparti kvar för vilket Ohlsson vore rätt ledare?

Av , , Bli först att kommentera 0

Huruvida Birgitta Ohlsson leder folkpartiet i valet 2018 eller inte kanske är en fråga vars svar – oavsett om det ges jakande eller nekande redan i år, eller under allmänt mummel skjuts upp till 2016-2017 – kommer att säga mer om fp än om Birgitta Ohlsson.

Politiska partier kan förändras genom att de gradvis eller abrupt byter plats i partilandskapet. De förnyar sig då genom att inta nya positioner i olika sakfrågor, skifta prioriteringar och, i takt med att medlemmar kommer och går, börja förändras till sina värderingar. Eller åtminstone till tolkningarna av vad vissa ideologiska värdeord innebär i givna situationer.

Sådana partier rör sig snabbare än samtiden – på gott eller ont beroende på betraktarens utgångspunkter.

Men partier kan också förändras genom att de står helt stilla, frusna i position och världsbild, i ett partilandskap och ett samhälle som befinner sig i rörelse genom nya erfarenheter, människor och kriser. När debatten får andra tyngdpunkter, ägnar sig åt tidigare glömda problem och därför förvandlar det som en gång var centrala marker, till en plötsligt periferi, kan ett parti som slumrat till snabbt upptäcka sig ha tappat relevans och närvaro.

Sådana partier rör sig långsammare än samtiden – vilket även det kan ses som både hedervärt och sorgligt, ståndaktigt eller stockkonservativt, beroende på vad som sker i samhället.

Att undvika båda förebyggande opportunism och orubblig dogmatism är en utmaning för alla rörelser som vill överleva mer än bara ett par decennier.

Beroende på vilken ideologisk grund man har och vilka frågor man tycker är sin tids viktigaste kan partier uppfattas befinna sig i precis rätt fas i sin utveckling, vid precis den tidpunkt när de behövs som bäst. Eller med rätt drivkrafter på fel tid och plats, långt från händelsernas centrum. Eller mitt i stormen i ett skede när man av värderingsskäl absolut inte vill se dem där.

Och ibland passerar rätt parti, rätt företrädare och ett avgörande ögonblick varandra som skepp, vindar och kust om natten utan att mötas. När gryningen kommer, är chansen borta.

Så frågan, i en på många sätt usel mandatperiod, bör kanske inte formuleras: Vore Birgitta Ohlsson rätt ledare för folkpartiet? Utan istället: Finns det liberala folkparti kvar, eller har det hunnit växa fram, för vilket Ohlsson vore det givna ledarvalet inför 2018?

Väcker hennes politiska tyngdpunkter mer illusioner om vad folkpartiet hade kunnat vara 2015, än de säger något om hur Ohlsson skulle passa som partiledare för det fp som i dag kanske inte befinner sig riktigt där vi tror?

Så här skrev jag i en ledare i november 2014 med rubriken ”Fp borde skifta till Birgitta Ohlsson redan nästa år”:

”Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Den antiintellektuella vänster-höger-skalan ger ingen vägledning. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar? Birgitta Ohlsson är bevandrad, glasklar och ministererfaren i den utrikes- och säkerhetspolitik som kommer att stå i centrum framöver. Hon har med sin liberala, radikala feminism stor trovärdighet i den nya jämställdhetsdebatt som redan inleddes under valrörelsen. Hon driver sedan många år principfast livsstils- och toleransfrågor. Hon är en idéorienterad debattör med en talang för klarspråk i pragmatikernas epok.Dessutom väcker hon nyfikenhet och respekt långt utanför sitt eget parti och på båda sidor den gamla blockgränsen. (…) Birgitta Ohlsson som liberal partiledare skulle bidra till att ge svensk politik en ny och intressant dimension.”

Denna vinter, vår och sommar har präglats av händelser som förstärkt intrycket att Ohlsson skulle ha förutsättningar att göra folkpartiet relevantare i samtidsdebattens centrala delar.

För en feministisk, liberal utrikespolitik står kampen, och behovet av en större, samordnad militär insats från världssamfundets sida mot IS och dess barbariska terror i Syrien och Irak i centrum – ett fasansfullt skeende för vilket delar av den annars så upprops- och demonstrationspigga, svenska vänstern förefaller besynnerligt ointresserade.

Birgitta Ohlsson har också visat att hon kan ta ekonomiska principdiskussioner om sambandet mellan arbete, tillväxt och välfärd som får vänstern att himla med ögonen.

Och i ett dystert läge när de utpräglat liberala rösterna i migrationsdebatten är för få, och det principfasta försvaret för öppna gränser och internationell solidaritet börjar ersättas av ängsligt anpassande till Sd:s världsbild inom många partier, skulle det vara spännande att se hur ett folkparti med Birgitta Ohlsson som ledare uppträdde.

En bok som gjort stort intryck på mig, och som jag ofta återvänder till, är ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser”) från 2006 av den tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf. Han skriver där om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism och andra antiliberala ideologier. Vad har utmärkt de intellektuella i historien som håller fast vid en liberal hållning även i totalitära tidevarv? Samma fråga kan ställas om partier, när nya strömningar ställer värdeord på sin spets: vilka står pall? I ett Europa där höger- och vänsterextremism gör sig påminda, söker blicken liberala rörelser som just står pall.

Så dramatisk är inte frågan om vem som är partiledare för fp i Sverige. Men alla partiers vägval är viktiga just nu. De kommer att färga svensk politik under lång tid. Folkpartiet bör tänka över sina prioriteringar noga.

Tänk om en bråkdel mer av debatten ägnades åt företagande och hur resurser faktiskt skapas

Av , , Bli först att kommentera 0

Tänk om åtminstone en bråkdel mer av det svenska politiska samtalet ägnades åt tillväxt, företagande och entreprenörskap, och frågor som rör hur resurser faktiskt skapas i ett samhälle. De resurser som krävs för att finansiera alla verksamheter, projekt och satsningar som 99 procent av dagsdebatten i dag handlar om – kravmaskinernas välfinansierade armada av lobbyister täcker alla horisonter; för att inte tala om framtidens välfärd, kultur, solidaritet och miljöomställning.

Det är inget unikt för Sverige, men frågan är om inte många svenska debattörer hör till de värsta i grenen: kräva mer välståndsresurser till det mesta, men ignorera eller, i vänstersocialisternas fall, direkt bekämpa, håna och hata det marknadsekonomiska system som enligt all erfarenhet är bäst på att skapa och öka det välstånd som sedan kan fördelas och användas till nya investeringar. Sällan ställs följdfrågorna om hur det ska gå ihop.

Men det har varit en underförstådd tvåleds-kompromiss i svensk politik under snart hundra år. Åtminstone sedan Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, där han bröt fri socialdemokratin från de sista resterna av marxistisk dogmatism och med en term lånad från de konservativa slog in på en socialliberal väg Branting redan förberett. Den väg som var förutsättningen för socialdemokratins långa maktinnehav i ett land vars väljare aldrig röstat för ekonomisk socialism.

Så här har kompromissen sett ut:

(1) Socialdemokratin bedriver i regeringsställning en pragmatisk politik för tillväxt, jobb och företagande, givetvis med särskild betoning på storindustrins villkor, och använder sedan de resurser som marknadsekonomin skapar för investeringar och välfärdsreformer, vilket i sin tur stärker både ekonomi och sammanhållning i samhället. Modellen har kallats den kapitalistiska välfärdsstaten – skapa resurser och fördela resurser, generera välstånd och använda välståndet – och har fungerat.

De gånger andra koalitioner fått chansen i regeringsställning – i ett land vars väljare sedan 30-talet aldrig röstat för ett systemskifte bort från välfärdsstaten – har de i grunden fört samma typ av politik. Alla påstående om motsatsen är nys och hittepå.

Stefan Löfven, för övrigt, är en sosse stabilt placerad i den traditionen, men han leder ett socialdemokratiska parti som internt har väldigt svårt att erkänna sin egen socialliberala historia.

(2) Den yttre vänstern har med all kraft fördömt den marknadsekonomiska delen av denna modell, skanderat om socialdemokratins förräderi, och krävt införande av socialism, trots att den aldrig lyckats skapa något välstånd. Men man samtidigt inte hållit igen med löften om allt man ska lägga ännu mer pengar på om man bara får makten.

Detta har man kunnat ägna sig åt med moraliska anspråk på att vara godare och finare än alla oss andra, eftersom man agerat i trygg vetskap om att väljarna aldrig lär ta deras löften på allvar, inte lär ge dem regeringsansvar och därför inte heller syna retoriken.

***

Det som händer nu, i hela västvärlden, är att de ekonomiska, tekniska och politiska förutsättningarna för den gamla invanda industrivälfärdskapitalismen håller på att förändras i grunden. De gamla kopplingarna mellan ekonomisk tillväxt, jobb och brett fördelat välstånd håller på att långsamt lösas upp.

Robotisering och automatisering i industrin kan i värsta fall kommande decennier leda till att stora mängder medelklassjobb försvinner utan att som vid tidigare strukturomvandlingar ersättas av nya. Då kommer gamla karriärvägar att stängas för stora grupper medborgare, utbildning inte löna sig lika säkert längre, välfärdssystemens finansiering undermineras, skatteintäkterna minska och de sociala spänningarna att öka.

Demografiska förändringar – även om vi har tur och får hög invandring – kommer att tvinga fram längre yrkesliv och högre pensionsålder, vilket förutsätter flexiblare yrkeskarriärer, skonsammare arbetsmiljöer och livslångt lärandet. Och framtidens vård- och omsorg kommer att behöva många nya aktörer, för väldigt skiftande behov.

Den miljö- och klimatomställning på energiområdet som kommer att krävas för att skapa en, förenklat uttryckt, förnyelsebar tillväxt som inte baseras på ändlig, smutsiga resurser, kommer att kräva stora investeringar. Klyftan mellan stad och landsbygd kommer att öka om råvaru- och förändringsindustriernas direkta betydelse för sysselsättningen minskar.

Allt det här borde få oss att tala mycket mer om framtidens företagande, entreprenörskap, handel, investeringar, karriärvägar och arbetsmiljöer i de nya branscher som kan skapa en ny typ av jobb och lokal utvecklingskraft. Vilken typ av företagande, på vilka områden, kan lägga en grund för välfärdsmodellen under det här seklet? Vi kanske inte ens anar möjligheterna, fast som vi sitter i en fixering vid klassisk industri

Därför är det förbluffande hur mycket tid som ägnas i den svenska debatten åt att misstänkliggöra och rynka snobbigt på näsan åt det som handlar om företagandets villkor, entreprenörskap som drivkraft och privata alternativ – samtidigt som inga gränser finns för kraven på mer pengar till det mesta.

Grov sammanfattning: Högern förstår att man måste skapa välstånd, men är ovillig att använda det solidariskt och för gemensamma investeringar. Vänstern har massor av idéer för hur välståndet ska användas, men saknar insikt om och intresse för hur välstånd skapas, och bekämpar det ekonomiska system som är välfärdens förutsättning.

Vill ni har ett gott skäl till att vara liberal, eller gråsosse, stabilt placerad i den tråkiga PK-mitten, så är det ett av dem: Den kapitalistiska välfärdsstaten är bättre än alternativen både på att skapa välstånd och på att använda välstånd för trygghet, livschanser, livskvalitet och kultur för många.

Det är en praktisk balans som inte lämpar sig för knutna nävar, pubertala utbrott, intrikat teoretiserande och gapiga demonstrationer, men det är en bra grund att bygga ett fritt och medmänskligt samhälle på.

Ett talmansval som fortsätter att vara pinsamt för riksdagen

Av , , Bli först att kommentera 0

Den här mandatperioden började inte bra, skrev VK:s ledarsida i slutet av september förra året. Det som åsyftades och kritiserades var valet av sverigedemokraternas Björn Söder till riksdagens andre vice talman.

Ibland är det nyttigt, för minnet och för insikten att ogenomtänkta beslut faktiskt får konsekvenser förr eller senare, att titta tillbaka i efterhand på hur diskussioner gick. Och vi får ibland på ledarsidan frågan, kanske med en underton av misstro, om vi har någon linje som står pall över tid. Här kommer en återblick på några resonemang från det senaste året här på ledarsidan:

Söder, skrev jag dagen efter talmansomröstningen, är ”en politiker vars uttalade värderingar, uppträdande och ideologiska instinkter en riksdagsmajoritet inte rimligen kan, och under inga omständigheter borde, anse lämpliga för och värdiga ett andre vice talmansuppdrag i Sveriges riksdag”.

Väldigt många, från flera olika politiska läger, framförde liknande invändningar inför beslutet. Men en stor riksdagsmajoritet, som givetvis inte heller hade några illusioner om hur Söders ideologiska drivkrafter ser ut, ansåg att en gammal praxis som säger att talmansposterna ska fördelas strikt utifrån partiernas storlek borde väga tyngre än värderingar, trots talmansuppdragets representativa funktion. Endast vänsterpartiet argumenterade emot föreställningen att Sd automatiskt skulle ha rätt till en vice talmanspost. Så gick det som det gick.

Om det inte stått klart tidigare, hur ovärdigt det är principiellt och hur pinsamt det är i praktiken, för Sverige att ha en andre vice talman med främlingsfientliga instinkter, blev det uppenbart i veckan när Söder försökte politisera de tragiska Ikea-morden, kopplade dem till invandringsfrågan på ett osmakligt sätt och raljerade med Fredrik Reinfeldts uppmaning i ett tal 2014 till svenska folket att: ”öppna era hjärtan”.

Att Söder gör det i ett läge när samhällsinstitutioner och demokratiska företrädare har ett extra ansvar att behålla perspektiven, bidra till sansade stämningar, visa ledarskap och stå emot alla former av mobbar, mytbildningar och hetskampanjer, visar varför beslutet att ge Sd en talmanspost var så olyckligt. Men det hänger också ihop med hur Sd hela tiden överskattas i fel lägen och underskattas i fel lägen.

Det var en synpunkt som framfördes här förra året. Så här skrev jag då:

Sverigedemokraterna ska behandlas demokratiskt korrekt, strikt utifrån sitt valresultat och sina mandat. Och stödet för partiet måste förstås och analyseras lyhört och på djupet + ur sociala, ekonomiska och maktstrukturella perspektiv + så att det kan förebyggas inför kommande val genom riktig, konkret politik för jobb, välfärd, investeringar, makt och nya framtidsutsikter i utsatta, marginaliserade delar av det svenska samhället.

Tiden är inne för vuxen politik och samhällsanalyser med tyngd och förankring. Men just därför ska Sd:s representanter också tas på allvar och respekteras i så mening att de tas på orden. Till ett korrekt bemötande hör att utgå från att de menar vad de säger, att deras ledande företrädare bottnar i sina utspel, sina offentliga scener och val av profilfrågor. Sverigedemokraterna är ett parti på riktigt, som inte hymlar om sina principiella drivkrafter, sina politiska mål och sin aggressivt fientliga syn på mångfald och tolerans i öppna, liberala, samhällen.

Det borde rimligen ha fått konsekvenser i en fråga som talmansvalet, där höga, symboliskt viktiga representanter för hela Sverige utses.

Valet av talmän i Sveriges riksdag borde aldrig utföras värderingsfritt.

Så här löd förresten uppmaningen som Fredrik Reinfeldt – jag saknar honom redan i svensk politik – kom med i sitt sommartal förra året: ”öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ”det blir så många”, ”det blir krångligt”, ”det blir svårt”. Visa den toleransen och visa också att ni minns att vi har gjort det förut. Vi har sett människor komma från stress, fly från förtryck, som sedan kommit in i vårt samhälle, lärt sig det svenska språket, fått jobb och nu hjälper till att bygga ett bättre och fria Sverige.”

Det sorgliga är att Reinfeldts tal redan ett år senare, i ett inrikespolitiskt skede när helt andra attityder sätter dagordningen, framstår som modigt och speciellt: tänk att han vågade formulera sig så otvetydigt. Det är ju en sådan hållning och ett sådant språk man önskar sig från politikens ledande företrädare, när stämningar börjar koka över.

Vad som också är ledsamt och tröttsamt är när en falsk, okunnig och förljugen nostalgi – ofta från socialistiskt vänterhåll i relativt fria fantasier om ett ”folkhem” de förskönar + strös omkring nonchalant i debatten och göder myter om att samhället var bättre, tryggare, mer demokratiskt, mer progressivt och mer medmänskligt förr i tiden.

Så var det inte. De politiska ytterkanternas nostalgi gäller ett samhälle för 30-40 år sedan som i realiteten var slutnare, mer främlingsfientligt, mer hierarkiskt, mer intolerant, hårdare och fattigare än Sverige är i dag.

Men den förljugna nostalgin behärskar mycket av debatten, och riskerar att legitimera den befängda föreställningen att ”något gått förlorat” på 2000-talet. Det får också många att missa ett bortglömt skäl till valresultatet 2014. Attitydundersökningar tyder på att Sverige de senaste decennierna blivit ett tolerantare, mindre främlingsfientligt land, med större öppenhet för invandring och mångfald, än förr. Det kan vara ett skäl till att de som är missnöjda med samhällsutvecklingen samlas till ett enskilt parti, eftersom de inte hör hemma i de andra längre.

Många talar om att vi måste lyssna på människors oro, lyssna till fikaborden. Men det finns inte bara en oro, och inte bara en åsikt vid fikaborden. Som Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren skrev klokt i förra veckan: ”Debatten om invandring är full av kodspråk, som ”lyssna på människors oro”, ”våga diskutera volymer” och ”ta problemen på allvar”. Alla dessa koder är i regel omskrivningar av åsikten att Sverige ska minska invandringen. Sett till substansen är det absurt.” För att ”inte vilja minska invandringen är inte liktydigt med att inte vilja diskutera frågan”.

Det tål att upprepas. Det är sannolikt fler som känner oro för att Sverige ska få ett mer främlingsfientligt samhällsklimat, än som oroar sig över invandring. Valresultatet är inget skäl till panik i migrationsdebatten, när en stor majoritet röstat på dem som markerat stöd för en solidarisk migrationspolitik.

Svaret på hotet från de som vill resa nya gränser igen, stänga ute, skicka tillbaka, dela in människor i välkomna och icke-välkomna – får inte vara att låta dem bestämma problembeskrivningar eller sätt att diskutera. Istället måste de som vill arbeta för öppenhet själva våga ta greppet om de svåraste problemen. Att sänka tröskeln till arbetsmarknaden för grupper som i dag stängs ute är ett exempel som ofta nämns, där typ av jobb, lägre ingångslöner och nya ingångsavtal kommer att behöva diskuteras på djupet av arbetsmarknadens parter. Men på det och andra för integration relevanta områden finns stor ideologisk spännvidd mellan olika grupper inom ramen för en humanistisk gemenskap. Behovet av de främlingfientligas utgångspunkter för diskussionerna är noll.

Jag återvänder gärna även till Ernst Wigforss ord från 1948:

”Det är djärvt att säga: vi alla. Det betyder att alla ska ha lika rätt till frihet. Den rätten har inte alltid varit erkänd. Den är det inte överallt ännu. Den kan inte bevisas. Den vilar på en tro att alla har något väsentligt gemensamt, som vi kallas mänskovärde. Och den tron ligger djupast i botten på all demokratisk bekännelse.”

Först dånar tystnaden – sedan hörs de sansade samtalen

Av , , Bli först att kommentera 0

Låt inte panikmakare och ljudeffekter ta över samhällsdebatten

***

Den mest dramatiska ljudeffekten, dånande och överväldigande, i sjufaldigt Oscarsbelönade filmen Gravity från 2013, med Sandra Bullock och George Clooney i huvudrollerna, var tystnaden. Och de små ljud, pulsslag, andetag, som bara hörs när det artificiella larmet stängs av.

Filmmakarna anade det själva. De allra första inledningsorden löd:

”600 kilometer ovanför jorden varierar temperaturen mellan 126 plusgrader och 100 minusgrader. Där finns inget som kan transportera ljud.”

Men det var också symtomatisk att filmmakarna trots det inte litade på biobesökarna tillräckligt mycket för att helt avstå från uppjagade ljudeffekter som överpedagogisk, emotionell vägledning i de mest dramatiska scenerna. Tvärtom tjöt, smällde och dundrade det av konstruerad musik, som hade filmen glömt sin egen inledning. Efter krav från fans har man nu gett ut en ”tyst” version, men Gravity är filmen som bara tog sig halvvägs till tystnaden.

Teknisk utveckling har gjort möjligheterna till tystnad i industrisamhället, tystnad som får mer nyanserade ljud att framträda, större i dag än på länge. Ändå tenderar vi, otåliga och jäktade, att slentrianmässigt fylla våra miljöer med ständiga ljudkulisser, som tvingar oss att höja rösten för att nå fram.

***

För den som av yrkesskäl, eller allmän brist på liv, omdöme och fantasi, år 2015 tvingas ägna mycket tid åt att följa den svenska samhällsdebatten, så som den förs på sociala medier och i nätets skyttegravar, är det en nästan sensationell upplevelse att logga ut, lämna bubblornas ljudeffekter och överväldigas av tystnaden som tycks uppstå. Lyft blicken från mobilens twitterflöde eller forumgräl, och lyssna. Herregud, människor pratar ju med varandra, ganska naket och ärligt. Söker ord, fumlar sig fram men erkänner grundläggande fakta, låter varandra leta argument och ställa frågor, låter varandra växa under pratets gång. Mogna, sansade diskussioner i samhällslivet, som inte kidnappats av gaphalsar. Vilken befrielse.

När man låter sig slukas av platser på nätet där de extrema uttrycksformerna och de polariserande utfallen mår som allra bäst, är det lätt att glömma hur många sådana seriösa samtal som förs, utan extremt uppskruvat tonfall, vid lunchbord, i föreningar, vid staketet till fotbollsträningar, på konferenser. Visst kan man bli mörkrädd där också. Rasism, sexism, våldsromantik, hatretorik, politisk extremism, mytomani av olika färger är ju inga nätfenomen, som en del tycks tro. Och nätet skapar viktiga möjligheter för fler än tidigare att bekämpa just sådant. Kanaler är varken lösning eller problem i sig.

Men ofta blir man positivt överraskad av de sökande resonemangen, och av en hyfsat genuin vilja till kompetens och ansvarstagande i ageranden och ställningstaganden, just när man loggar ut ur de miljöer som alla mediers ”digitala strategier” nu kretsar kring.

Farorna för samhällsutvecklingen är många om de etablerade medierna låter sig förhäxas, och felaktigt tror sig kunna göra en långsiktig affärsmodell av, de mest klickvänliga och hysteriska nätdebatterna. Alltså de som antingen förs direkt mellan extremister av olika slag, eller förs utifrån extrema, populistiska problemformuleringar, eller som på en metanivå (hej, glashus) kommenterar grovhuggna gräl som om de förtjänade total uppmärksamhet.

Dels drar sig lugnare, eftertänksamma och av sakfrågor intresserade debattörer undan till andra, mer specifika sammanhang, i skydd från de offentliga torgens bärsärkagång. Dels riskerar exempelvis dagstidningarna att förlora både tidigare läsargrupper – säkert ofta de som stått för betalningsvilja – och pennor som tröttnar på det substanslösa larmet, och håller sig borta i högre utsträckning. De byts i så fall gradvis ut mot aktörer som trivs bättre i eller fascineras mer av gyttjebrottningen.

Om medierna börjar ömsa skinn på det sättet, kommer samhällsdebatten att tappa i relevans, djup och bred. Utrymmet och tålamodet för intellektuellt hederliga diskussioner i komplexa frågor skulle minska. Gör det i förlängningen dessutom att politiska och ekonomiska makthavare, forskare och företrädare för viktiga institutioner genomgår samma deformation, försämras förutsättningarna för välstånd, välfärd och hela demokratin. Det politiska livet blir kortsiktigare, mindre värderingsstyrt, utan ork till reformarbete, mer benäget att anpassa sig till populistiska stämningar för stunden. Mot bakgrund av hets, främlingsfientlighet, sociala spänningar och extremism till vänster och höger, är det dystra tankar.

Att skrika så högt att ingen hör vad man säger kanske är att vara oartikulerad. Men vad ska man kalla det, när den offentliga debatten utformas så att ingen som inte skriker så högt hen orkar, inte söker maximal synlighet, inte söker stimulera de mest primitiva klickinstinkterna, anses relevant?

Jag tror att många skulle må bra av att logga ut en stund från de skrikigaste sammanhangen – och lyssna.

Först dånar tystnaden. Sedan träder helt andra, bortglömda, sansade samtal fram. De är fulla av motsättningar de också, men trogna själva samtalsformen. Om det gäller att värna demokrati, tolerans, öppenhet och mångfald, en grundläggande medmänsklighet, tror jag mer på dem.

(PS. Jag tyckte om Gravity, men gillade Interstellar bättre.)