Synen på tiggeri och romer som kommer till Sverige är en av vår tids ideologiska vattendelare. En beklämmande mängd debattörer argumenterar som om avvisningar, förbud och en nationell ögonbindel i skydd mot europeiska realiteter av fattigdom och diskriminering vore ett acceptabelt sätt att hålla problem borta från Sverige.
Det är därför svårt att hitta en viktigare liberal angelägenhet i dag än att tvärtom försvara så öppna gränser, och så öppna ögon, som möjligt.
En av de som skriver bäst om de här frågorna är Aaron Israelson, avgående chefredaktör för Götalands gatutidning Faktum. Läs gärna hans reportage ”För mig är tiggeriet en lösning” på faktum.se, och hans text på Expressens kultursida igår – ”SD vill hålla kvar romerna i misären” – där han skriver:
”I romska byar, insprängda i ett sagolikt, böljande landskap, döljer sig den djupaste misär. Men sida vid sida med fallfärdiga plåtskjul och spruckna lerhyddor har många också byggt ståtliga stenkåkar. Deras barn är välklädda och går plikttroget i skolan, deras sjuka föräldrar har respirator, de äger bilar. ”Vi var lika fattiga som våra grannar för några år sedan”, berättar de. Eller värre: ”Vi sov på tågstationen.” Deras räddning? Tiggeriet. Till skillnad från välbeställda turister, som på väg upp mot Stureplan konfronteras med SD-reklam, slösar inte romska fattigdomsturister en krona i onödan. De skramlar med muggen och sparar. På några år kan det för en tiggande familj bli möjligt att investera i ett hus och en framtid för barnen.”
Ingenting är enkelt. Många avvägningar blir svåra på vägen. Men människor har rätt att söka sig en bättre framtid genom migration, och välstånds-Sverige blir ett bättre land av att solidariskt, tålmodigt söka lösa de utmaningar som en bevarad öppenhet skapar, hellre än att stänga gränser. Låt det vara två vägledande insikter.
