Den stora, tysta ensamheten

Ensamheten på torgen, skolgårdarna, arbetsplatserna

***

I grunden är berättelsen inte bara selektiv, skrev José Saramago i sin alldeles stillsamma roman Elefantens resa, ”utan också behäftad med fördomar. För den hämtar ur livet bara det material som den finner intressant och som samhället tillskriver historisk betydelse, medan den ignorerar allt det andra, som kanske skulle kunna ge en sann förklaring till fakta och saker, till hela den här förbaskade realiteten. I verkligheten, och det säger jag er, har man det som romanförfattare, som diktare, som lögnare, bättre.”

Vi lever i en tid av halvoffentliga vardagsberättelser om våra liv – våra yrkesliv och privata liv. De sociala mediernas ritualer, populärkulturens slappa men styrande människosyn, reklamens fingertoppskänsla för vad vi uppfattar som en framgångsrik tillvaro, och det oerhörda trycket från normer och alternativa normer, tvingar oss i allt högre utsträckning att bli små, dagliga självbiografiska författare.

Vi greppar efter roller att spela, och levererar förväntade repliker, för att inte stå så blottade i vår egenhet att vi blir osynliga. Vi diktar, med publicerade utrop, poser och ögonblick, en bild av oss själva inför våra bekantskapskretsar, grannar, vänner, kollegor, kanske till och med närmaste. Vi fyller ut skarvarna, retuscherar bort sprickorna, tiger om det svarta, gömmer undan skriket, lägger till drömda detaljer, söker mönstren som möter förväntningarna, som får berättelsen att falla på plats.

För de flesta är det en lycklig, och kanske till och med lite sann, lek. För andra är det bara ett tunt hölje kring den stora, tysta, ödsliga ensamheten; så som livet blir ibland, när det hamnar på avvägar. För några finns inte ens höljet. Jag undrar om vi inte skulle få ett mer medkännande samhälle om vi ägnade fler tankar åt de vardagsensamma, som inte lider fysisk nöd eller blir illa behandlade, men som har berättelser intill bröstet ingen lyssnar till, som aldrig får stå i centrum, som inte har någon som tittar förbi eller sänder en tanke.

Vi ser sensommarvimlet på Rådhustorget en lördagseftermiddag, eller de tidiga höstpraten på Renmarkstorget en lunchtimme; människor i rörelse eller i samtal. Man stannar upp en stund och växlar några ord, människor som vinkar till varandra, betraktar något tillsammans eller skyndar mot ett möte.

Men låt blicken söka det som avviker från mönstret vi diktar ihop, och helt andra torg träder fram. De ensamma punkterna mitt i rörelsen. Den ihopsjunkne på bänken, som sitter bort hela lunchen, dag efter dag, utan en enda kontakt. Den isolerade i hörnet på caféet som aldrig pratar med någon, för vilken mobilen aldrig plingar till. Tonåringen som söker ett enda skäl att tro att livet kommer att bli uthärdligt, att självförakt kan övervinnas, att det kommer att finnas andra som vill lyssna på riktigt och länge även till hen.

Vi ser barnen rusa, rasa och rasta kring på skolgården, en lycklig höstdag med kompisarna. Men titta efter motrörelserna, de som inte följer rytmen, och en tom blick, ett hängande huvud blir synligt, någon som trycker i ett hörn, utan ingångar till skolgårdens gemenskaper, som släpar en pinne i marken och räknar timmarna, räknar dagarna. Redan har hen lärt sig hur många, oändligt långa dagar ett år kan rymma.

Snegla mot skrivbordet i kontorslandskapet som ingen stannar till vid, som ingen tar en omväg för att kolla läget hos. Kollegan vars frånvaro bara upptäcks när en uppgift inte utförs.

Surfa fram genom Facebook- och Twitter-kontona, och se de många desperat osedda och marginaliserade.

Det är något med hösten som får den stora, tysta ensamheten i samhället att kännas, anas, värka, som en bortretuscherad tomhet mitt bland bilderna och berättelserna vi söker bekräftelse, rolltillhörighet och status med. Det finns en kvantitativ gillalogik i samtiden som hotar att göra oss till skumögda lögnare, som missar det viktigaste.

**********************

(Krönikan är också utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>