Damer och herrar över 65 – kroppen och den nya ålderdomen

”Damer och herrar över 65”, heter en finstämd, livsklok och rörande dokumentärfilm från 2002. Den handlar om det projekt tyska danskonstnären Pina Bausch drog igång i slutet av 90-talet, när hon sökte efter människor från 65 år och uppåt, utan tidigare professionella danserfarenheter, för en ny iscensättning av hennes klassiska sjuttiotalsföreställning ”Kontakthof”. Det blev ett fantastiskt experiment: äldre människor som via dansen upptäcker sig själva, sina kroppar och sina relationer till andra på nytt, i ett skede när många fruktar att livet börjar ta slut.

Det var ett ingenmansland för mig, verkligen ett ingenmansland, berättar en av deltagarna, om upplevelsen. En kvinna berättar om hur hon fick diagnosen bröstcancer och direkt efter premiären lades in på sjukhus för operationer, men hur viljan att vara med på fler föreställningar hjälpte henne att bli frisk och ta sig tillbaka till livet.

När ålderdomen handlat om några sista, slitna, passiva år i väntan på slutet, har den åldrande kroppen varit ett utdraget förfall att stå ut och förlika sig med, i ett långsamt avsked. Bara i minnena har den dansat som förr. Bara i återblickarna har den äldre människan haft sina stunder; de som definierar ett liv och lägger rälsen rak redan i ungdomen, ut mot en ofrånkomlig horisont, i nytta, plikt, med på sin höjd ett par tidiga revolter mot allt som begränsar.

De demografiska förändringarna håller gradvis på att skapa en ny ålderdom i samhället. Eller rättare sagt: de håller på att avskaffa ålderdomen som vi känner den. Ålderdomen sedd i ljuset av olika sociala, kulturella, ekonomiska och kroppsliga kategorier, från vilken politik, samhällsplanering, välfärdssystem, arbetsmarknad, familjerelationer, demokrati, medier och kultur utgått, befinner sig i upplösning.

I takt med att människor lever längre, med bättre hälsa, friskare kroppar och aktiva år högt upp i åldrarna, blir det vi traditionellt sett som ålderdom en allt större del av det aktiva livet.

Generationer, sade Rudi Dutschke om 68-revolten, ska förstås som en tendens; inte som en hel kvantitet utan som en historisk kvalitet som försöker komma till uttryck. Det ligger något i det.

Alla våra föreställningar om utbildning som leder till yrkesliv som mynnar i pensionsår, kommer att ställas på ända. Det livslånga lärandet kommer att få en helt ny betydelse, när 60 årsdagen kan markera en mittpunkt mer än ett ett upplopp. Fixeringen vid människors yrkesidentiteter kommer att utmanas radikalt när ett yrkesliv sträcker sig över många tekniska och ekonomiska samhällsomvandlingar.

Pensionärsföreningar som marginaliserade sammanslutningar i en tydlig åldershierarki, kommer att påminna om ett 1900-tal vi lämnat bakom oss.

Den outtalade grundval som mycket av det svenska samhällets politiska beslutsfattande vilat på, nämligen att man ska bygga för och prioritera ungdomens framtid och ta hand om + i meningen vårda – de äldre som tack för trogen, men avslutad, tjänst kommer att framstå som demokratisk orimlig.

Men den nya ålderdomen kommer, för enskilda människor, även att vara en i högsta grad kroppslig upptäcksfärd, och under många decennier framåt en kamp och revolt mot gamla fördomar, stereotyper och myter. När det gäller självkänslan, självacceptansen, och blicken på andra. I en krönika om Pina Bausch i vintras skrev jag några rader som jag vill återkomma till:

”Dansen berör mycket som har det trångt i vår digitaliserade samtid, med alla artificiella, redigerade fasader – i reklam och på sociala medier. Att förstå och acceptera kroppen som ärligt uttrycksmedel och identitet, kommer att få ökad demokratisk och social betydelse, för samlevnad, jämställdhet, livsstilsfrihet och hälsa, i framtidens samhälle.

Den fula, dumma, krångliga kroppen, som är i vägen, som är fel, som man skäms över, som föder frustration och destruktivitet, som inte går att förena med gymmens och marknadsföringens ideal, de perfekta, postade, gillade ytorna. Just den kroppen, som genom att vara besvärlig och reell är uttrycksfullare, intressantare, ömmare och, ja, vackrare än några ideal. Dansen i Pinas anda hjälper oss en smula att förstå, acceptera och bejaka den. Dansa, dansa, med de kroppar vi har, i de liv vi lever, annars är vi förlorade.”

Den nya ålderdomens kroppslighet är, i den andan, ett ännu oupptäckt landskap som inte funnits tidigare. Pionjärerna är på väg ut i det, trevar sig fram. De kommer att ha mycket att berätta och lära ut.