Det finns inga ursäkter för ett nytt europeiskt svek

Ett drag som hela tiden gått igen i västvärldens utveckling sedan det sena 1700-talet, skriver den tyske historikern Heinrich August Winkler i inledningen av sitt stora, betydelsefulla fyrbandsverk om västvärldens historia från antiken och fram till i dag – ”Geschichte des Westens” (2009-2015) – är att ”det normativa projektet och den politiska praktiken” ofta stått i ett motsatsförhållande till varandra.

Grundläggande principer om demokrati, frihet, medborgerliga rättigheter och alla människors lika värde, senare även miljömål och sociala mål, har gång på gång trampats ned och ignorerats: När makt, privilegier och intressen stått på spel. När rasism och imperialism tagit över. När nationalism, patriarkat och militarism krävt sitt. När våldsromantik letat ursäkter.

Det gäller för såväl Europa som USA, och präglade från början de två stora revolutionerna: 1776 i Amerika och 1789 i Frankrike.

Den franska revolutionen svek sina egna ideal nästan omedelbart. Scenerna 1789 skulle inspirera efterföljare och anhängare runt om i Europa mer som en möjlighet till och dröm om frihet, jämlikhet och broderskap, än som en faktisk historisk realitet, där principer snabbt förrådes.

Den amerikanska oavhängighetsförklaringen, ett av grunddokumenten för de mänskliga rättigheterna, skrevs till delar av slavägare i ett nytt land som skulle behöva nästan 100 år till och ett inbördeskrig för att förmå sig till att förbjuda slaveriet, och åtminstone 200 år för att ens formellt avskaffa det inhemska rasförtrycket i stora delar av samhället. Och redan själva förklaringen, mest berömd för orden:

”We hold these truths to be self evident: that all men are created equal; that they are endowed by their Creator with certain inalienable rights; that among these are life, liberty, and the pursuit of happiness”, rymde mindre kända, i efterhand bortglömda rader som ångade av rasism och aggressiva utfall mot kontinentens ursprungsbefolkning, indianerna.

De båda världskrigen, fascismen, nazismen, kommunismen, folkmorden och Förintelsen hör alla 1900-talet och västvärlden till. 2000-talet har sett nya svek ta form. Vi kanske bara har sett början på dem.

För de historielösa och otåliga som förtvivlar över alla bakslag som ägt rum sedan den arabiska våren för fyra år sedan, kan det vara värt att påminna om att den demokratiserings- och moderniseringsprocess som upproren drömde om där, tog väst flera hundra år – fyllda av krig, imperialism, svek, folkmord, oföreställbara andra grymheter och förtryck – att förverkliga på allvar.

En gnutta europeisk självkritik, självinsikt och ödmjukhet inför hur svåra och komplicerade sådana processer ofrånkomligen är, hur lång tid de tar och vilka enorma mängder offer de skördar när reaktionärerna slår tillbaka, kunde vara på sin plats.

Men Heinrich August Winkler visar också något annat i sin breda, kritiska, granskande och ändå i grunden sympatiserande genomgång av västvärldens idéutveckling. Drivkraften bakom den ständigt avbrutna, men ändå återupptagna gången mot demokrati, mänskliga rättigheter, välståndssamhällen och internationellt samarbete har varit den ständigt återkommande förmågan till värderingsburen självkritik, principiella korrigeringar av den politiska praktiken och en enträgen fortsättning i många olika former och av många olika krafter, vanligtvis underifrån, för de grundläggande idéer som stått i högtidsdokumenten makthavarna velat glömma. Förmågan till självkritik och självkorrigeringar – vilket förutsätter fri debatt, rättsstat och mångfald – är viktiga utgångspunkter för alla demokratiska samhällen.

Så ser det historiska arv ut av erfarenheter, skuld, skam, men också viktiga principer, på vilket även den Europeiska Unionen vilar. Är det något den historien lär oss är det detta: Värderingar, målsättningar och ideal kan finnas nedtecknade, antagna och hyllade i alla formella sammanhang, men ändå svikas i praktiken, när andra instinkter och intressen tar över, med katastrofala följder.

Vi ser, på en politisk nivå, ett sådant svek utspelas just nu i Europa, när flyktingkatastrofen driver fram patetisk nationalism istället för solidariskt samarbete. Även om det finns motkrafter, som i praktisk handling och organisation visar vad Europas värderingar 2015 borde gå ut på och leda till, så är den sammantagna bilden dyster.

Många länder, undantagen är förskräckande få, sviker medvetet och kalkylerande sitt humanitära ansvar, vill blunda med sina välstånd tätt intill brösten, för andra människors lidande och flykt. Murar reses, taggtråd dras och främlingsfientliga krafter växer i opinionen och går mot större parlamentarisk makt, likgiltigt vilka fruktansvärda tragedier som utspelar sig vid Europas gränser.

Och EU synes oförmöget att samla sig till beslut om ens små, gemensamma åtaganden.

Unionens värdegrund – som borde få fler att börja tala högt och på allvar om ett uteslutningshot mot exempelvis Ungern – visar sig väga lätt i den politiska praktiken. Några få länder och regeringschefer gör hedervärda försök att påminna om möjligheten att lära av historien och göra rätt från början, men om det politiska Europa som helhet är det lätt att känna förtvivlan just nu.

Det må vara ett gammal mönster som går igen, men det finns inga ursäkter för ett nytt svek.