Jag tänder mina ljus för mormor och farmor

Av , , Bli först att kommentera 6

När löven var krattade, eller snön skottad, eventuella dagsaktuella ämnen avklarade och vi hunnit fram till kaffet bjöd min mormor – gruvarbetardotter från Västmanland som gick bort häromåret, 96 år gammal – gärna på anekdoter och bilder från den syjunta inom nykterhetsrörelsen hon hade tillhört i många år.

Exempelvis berättade hon för mig hur många av tanterna höll sig från att gå på toaletten under mötena. De visste att i det ögonblick de la ner broderiet, stickningen eller virkningen och lämnade rummet skulle de bli samtalsämnet nummer ett för de som satt kvar. Syjuntorna förr i tiden, ska ni veta barn, var inte att leka med. Hashtag #skvallra eller skvallras om.

Men under ytan på anekdoterna, personporträtten och historierna, från syjuntan, från IOGT-logen, från studiecirklarna, växte något annat fram, som jag förstår bättre och bättre för varje år, och uppskattar mer och mer att jag fick lyssna till – en indirekt berättelse om folkrörelsesverige, inifrån och underifrån.

Jag besökte henne, och morfar så länge han levde och innan alzheimern tog honom, flera gånger i veckan under mina studieår, och det var kanske mer värdefullt än någon kurslitteratur.

Mormors pappa var gruvarbetare i Dalkarlsberg när han råkade ut för en allvarlig sprängolycka, miste stora delar av sin syn och blev förtidspensionerad, vilket gjorde knappa livsförhållanden ännu knappare för familjen, som tvingades flytta. Hennes lärare i skolan rekommenderade att hon skulle fortsätta studera, men kraven på att hjälpa till med försörjningen från tidig ålder vägde tyngre än chansen till en utbildning, och hon började som hembiträde i tonåren. När hon gifte sig blev hon hemmafru, född en generation för tidigt för att få del av jämställdhetsreformerna.

Hennes värld och liv därutöver, miljön och rummet där engagemang och drivkraft fick växa fritt, blev nykterhetsrörelsen.

Det jag har lärt mig på djupet om rörelsernas sociala betydelse, kulturella bildningsfunktion och demokratiserande kraft i samhället under 1900-talet -– som faktor bakom social rörlighet, men också som utjämnare av hierarkier, vilket är två olika saker – har jag inte läst mig till i första hand, utan förstod jag gradvis i samtal med mormor.

Hon skulle aldrig ha använt ordet ”idol” – oj, vilken sarkastisk blick hon skulle ha gett mig om jag frågat henne om hon hade några idoler, såna barnsligheter! – men jag tror att hennes var Bengt Göransson; kultur- och skolministern som kom till deras gemensamma lilla IOGT-loge med möteshandlingarna i en konsumkasse, och som tog handfast del i föreningsarbetet. Hon berättade ofta om honom, och om andra kända figurer hon träffat. Det var liksom inte så märkvärdigt med alla dessa makthavare som hon kände, det var ju nykterhetsrörelsefolk. Blev någon minister eller landshövding var det förstås lite speciellt, men man behöll en ironisk grundton till titlarna. Den enda överhetsvördnad hon bejakade fullt ut i våra samtal, gällde kungafamiljen.

***

Min farmor, även hon borta sedan flera år, växte upp i ett kärvt Norrbotten. Hennes pappa var tågklarerare, och brottades med alkoholproblem som till slut kostade honom äktenskapet, och hennes mamma var först hemmafru, men blev efter skilsmässan kontorist. Farmor gjorde, på ett annat sätt än mormor, en klass- och bildningsresa genom livet – och i ett för tiden ovanligt jämställt äktenskap. Hon blev lärare, politiker och förtroendevald inom både kyrkan och nykterhetsrörelsen, och hon tog titlar på större allvar och var mer medveten om hierarkier.

Hon var också ett barn av rörelserna och det svenska 1900-talets gradvisa samhällsomdaning, fast det tog sig andra uttryck. Hon hade skinn på näsan, men tog politisk ställning (liberal) på ett tydligare sätt, visste vad hon ville även i maktstrukturer, stod upp för sina principer på möten och var inte likgiltig till vem som hade vilken position och titel.

Jag kom aldrig henne nära på samma sätt, och beklagar i dag att jag inte tog chansen att fråga henne mer om hennes liv, strävan och erfarenheter i resan som kvinna från ett ojämställt Norrbotten till en framgångsrik yrkeskarriär och ett bildningsengagemang som gick utöver det vanliga. Vad hade hon, exempelvis, haft att säga om dagens feministiska debatt kring ”den duktiga flickan” som fenomen? Vilka sår och tvivel bar hon på bakom en ganska bestämd fasad av fasta övertygelser? Med min mormor grälade jag om monarkin. Vad hade jag grälat om med min farmor, om vi samtal djupare och oftare, och var hade vi funnit varandra i gemensamma ståndpunkter?

***

Jag är en varm anhängare av att man ska tala med och lyssna till de gamla i omgivningen, låta dem berätta om sina liv, sin kamp, sina rädslor och drömmar, medan de lever. Man lär sig för resten av livet, och förstår bättre det samhälle vi ärvt, som vi har att vårda och förnya.

Det är en fin tradition att tända ljus för de döda. Jag tänder mina för mormor och farmor, och tänker på det Sverige deras generation både såg växa fram och var med om att skapa, på deras värderingar och uppoffringar – och vilken inspiration de är för arbetet att värna det Sverige i dag, öppet, medkännande, humant och nyfiket.

Bli först att kommentera

Värst var det om vårarna, när svårmodet blev tungt

Av , , Bli först att kommentera 4

Värst var det om vårarna, när de tunga tankarna kom, kanske i takt med ljuset, och sällskap med andra blev svåruthärdligt. Då drog han sig undan, och våndades med sitt i det ensamma. Till slut, möjligen gjorde ålderdomen att krafterna tröt, orkade han inte längre bära vad det nu var han kämpat med inombords alla år.

En dag i maj, år 1753, väntade han tills övriga hushållet begett sig iväg ut till arbetet, tog med ett tömstycke ut i ladan, knöt det om halsen och hängde sig från åsen under taket. Sonen hittade honom där på kvällen, i vad som måste ha varit ett fasansfullt, sorgligt ögonblick. Anders Jacobsson i Drängsmark blev 68 år.

Förhören efteråt, inför urtima tinget i Skellefteå socken, var inte motsägelsefulla, men tecknade en bild av en beskedlig, tillknäppt, gudfruktig människa som under lång tid varit ansatt av svårmod, och som i jobbiga stunder alltid sökt enslighet och avskytt tal och umgänge i grupp.

Just orden ”svårmod” och ”beskedlig” återkommer hela tiden, i sammanställningen av vittnesprotokollen som gjordes på 1970-talet av K H Lindmark och som finns med i hans byaskrift ”Ur Drängsmarks historia från äldsta tid till 1900-talets början”; en skrift hejdundrande rik på tänkvärda människoöden, humor och sorg, och inblickar i en bys märkliga liv genom seklen, som jag citerat tidigare här på ledarsidan.

Anders Jacobsson kunde, sade en i byn som känt honom sedan ungdomen, drabbas av svårmod vissa tider, och ”i synnerhet tå flera personer sammankommit alltid skydt och ej welat tala wid them.”

Sonen Jacob Andersson vittnade om att fadern ej sällan ”under oro af swårmodiga tanckar” gått undan från folk, hållit sig borta och arbetat undanskymt för att få vara ifred. När han inte dök upp till middagen den kvällen, föreställde sig Jacob helt enkelt att den gamle mannen på nytt gått för sig själv för att stänga ”någon gärdesgård eller haft annat at syssla”.

Per Jonsson, i grannskapet, berättade inför tinget att man talat om Jacobssons gamla svårmodighet, ”som starkast plägade angripa honom om Wåren”, och hur han under många års tid, i perioderna av vad vi idag skulle kalla depression, haft svårt att stå ut med sällskap och istället ”gådt afsides, och ibland hela dagen warit bortta”.

Maria Nilsdotter, som arbetade som piga, betecknade Jacobssons uppträdande kvällen före självmordet som beskedligt, vittnade även hon om hans ”swårmodighet wid wissa tider”, men tillade också att han alltid läst sina morgon- och aftonböner och fört ”ett alfwarsamt och stilla lefwerne. En annan piga, Rachel Johansdotter, talade också om Jacobssons beskedlighet ”i tal och åtbördor” när han kommit hem från åkern. När han dagen efter försvann, trodde hon att den gamle som vanligt dragit sig undan i enslighet.

Bonden Olof Persson beskrev Anders Jacobsson som ”stilla och tystlåtig” och bekräftade att han ej brukade prata när flera personer var närvarande. Men av vännens svårmod märkte Olof inget. Han hörde bara andra berätta om det.

Tinget fann inga skäl att tvivla på att Anders Jacobsson tagit sitt eget liv, och slöt med att den dödes kropp skulle ”af Bönder handteras och i stillhet i Kyrkiogård begrafwas”.

Till vår tids uppvaknande debatter om psykisk ohälsa, om ensamhet och om ålderdom, når hans öde och slut fram som en påminnelse från förr om att dessa undringar och obesvarade frågor alltid funnits bland oss, och kanske rentav diskuterades mer öppet förr i tiden, innan normer om framgång, lycka, popularitet och perfekta liv skapade nya tabun kring gamla problem.

Men vad som också framskymtar i alla anekdoter och minnen från byarnas liv, i Drängsmark och runt om i hela Västerbotten, är de sociala sammanhangens avgörande betydelse. Man levde, trots det gamla bondesveriges traditioner av självständighet och självrådighet, nära och tätt tillsammans i en by, när någon hade lycka, när någon hade sorg, när gemensamma problem skulle lösas, när kyrkor skulle byggas, vägar dras, skolor grundas, föreningar startas, fattigvården lösas, handeln organiseras, kulturen tändas, osämjor hanteras, kärlek finnas, överhuvudtaget byarna fyllas med liv, upptåg, framtid, debatt, tro och kraft.

***

Det talas om hur de sociala medierna revolutionerat ditt och datt. Det anordnas kurser om hur vi ska förhålla oss till dem och uppträda i dem. Men herregud, i mycket är det bara våra gamla byastrukturer i digital form. Handböckerna finns ju redan. Gå till biblioteken, till alla underbara byahistoriker.

Tekniken är ny, människan sig lik.

Eller som det står i en fin skrift om Vännfors by, som gavs ut efter ett studiecirkelarbete på slutet av 1970-talet, sammanställt av Margit Bergmark.

”I glädje och sorg. Vår bygd är rik på gamla traditioner, seder och bruk. Mycket har hänt under årens lopp som är roligt att veta och minnas och eftersom muntliga traditioner och berättelser inte finns att söka i domböcker och arkiv, så har vi försökt att så detaljerat som möjligt berätta om dessa så att de inte faller i glömska.”

Må vi fortsätta kämpa mot glömskan, och minnas mer än dagens klicktopp.

Och för den som tror att de sociala mediernas vardag är något nytt:

”Här liksom i alla andra byar har man varit skrockfull och trott på ”Vittra, Baran och andra övernaturliga väsen, det var nästan som en del av tillvaron den tiden när inget elektriskt ljus fanns och det var skumt och mörkt i skrymslen och vrår. Fantasin frodades väl också och bättrade på historierna som det finns många av här i bygden.”

Vännfors by, som alla byar, en föregångare till Facebook och Twitter!

Bli först att kommentera

Mod, ett annat Sverige mobiliserar, rasismen kommer att besegras

Av , , Bli först att kommentera 5

Det pågår någonting fantastiskt runt om i Sverige de här veckorna och månaderna – tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

Det handlar om insatser som görs under eländiga omständigheter för att hjälpa människor i nöd, sorg, ångest och underläge. En förståelse som växer fram om en komplicerad, berörande omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter som samlas i mötet och samtalen med nyanlända som inte bara hjälper oss att förstå deras verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. Nya perspektiv och insikter som steg för steg vinner över gamla fördomar och okunnighet. Moraliska ställningstaganden för solidaritet, uppoffringar och hjälpberedskap, som mognar fram ur en tidigare likgiltighet eller aningslöshet. Ett tålamod och en fördragsamhet inför svårigheter som är stora för stunden, men känns mindre och värda att ta sig an när man sätter in dem i ett större sammanhang. Och en beslutsamhet, manifesterad på tusen olika sätt och orubblig även efter fasansfulla dåd, att inte låta hat, intolerans och rasism ta över den svenska vardagen.

Kanske borde vi tala oftare om allt det där, som kommer att göra det här till ett bättre, tryggare och rikare land för alla, och som kommer att förändra Sverige djupare och innerligare än främlingsfientligheten, övergreppen och terrorn någonsin förmår. Om vi bara står pall, behåller modet och inte backar en millimeter, inte anpassar oss ett uns, inte överger en enda grundvärdering, när rasister försöker sortera människor efter hudfärg, skapa fakta på marken med våld och skrämma alla till tystnad och pessimism.

Kraftsamlingen av solidaritet pågår naturligtvis mot bakgrund av en krisartad, dyster, farlig samtid. Nyhetsflödet skär i hjärtat varje dag. Och mobiliseringen sker inte ostört. Den har beväpnade motståndare. Krafter med motsatta syften har satts i rörelse.

Asylboenden med plågade, hjälpsökande människor borde aldrig någonsin tvingas att hemlighålla adresser och begära polisskydd för att värja sig mot mordbränder. Ändå sker det. Ett samhälle borde kunna placera ut asylboenden på kartan som ett uttryck för det finaste det åstadkommit, något alla sluter upp kring som en civilisatorisk triumf, inte behöva gömma undan det i rädsla för attentat. Men attentaten fortsätter.

Just i de ögonblicken är det, tror jag, extra viktigt att påminna sig själv om de större rörelser som pågår, och vilket enormt stöd och vilken uppslutning de får, i jämförelse med mörkerkrafterna. För det finns ett annat Sverige, som vaknat det senaste året och som jag fäster allt hopp till. Ett Sverige i bred rörelse för att försvara ett öppet, solidariskt land där mångfald ses som en framtid, inte ett hot. Ett annat Sverige, vida större, mer närvarande, tuffare, med djupare förankring i lokala traditioner, än det som tar sig uttryck i attacker mot flyktingar, tiggare och minoriteter.

Tänk bara på alla de unga svenskar som i dag inom olika initiativ, föreningar, aktioner och upprop arbetar konkret med att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Som ständigt diskuterar, lär sig om och sätter sig in i alla frågor som ett sådant arbete för dem i beröring med. Som även tvingas se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt nära. Vilken enorm utbildning och erfarenhet de får i politiskt engagemang. I civiliserad debatt. I folkrörelsearbete. I samverkan under stress och trauma med andra kring gemensamma mål. I förståelse av människor med olika bakgrunder. I kunskap om händelser, konflikter och katastrofer olika delar av världen, i språk och kommunikation. I praktisk problemlösning. I mod och uthållighet. Och i den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser för medmänniskor.

Det är en skola och berikning för livet, som kommer att förbättra och förädla det här samhället kommande decennier på ett sätt vi bara kan ana i dag. Vilken källa till stolthet, för det gamla Sverige och dess arv, att ha bäddat för ett sådant klassiskt engagemang hos sina unga.

Tänk på alla skolor som tidigt och systematiskt kan arbeta tematiskt kring de här frågorna – ta sig an dem utifrån flera olika ämnesperspektiv – och förvandla dem till en av de mest bildande lektioner man kan tänka sig.

Tänk också på alla de småföretag som i det lilla, men med betydelsefulla aktioner vidgar sina sociala roller i lokalsamhället, och visar att ett framstegstänkande går hand i hand, ja, direkt förutsätter, att nya människor, även de sårade, slagna och jagade, välkomnas till och ges fristad i Sverige. Den kopplingen är viktig och ofta förtigen, jag envisas med att hävda det. Fortsatt och stark ekonomisk utveckling, innovationer, entreprenörskap – att resurser skapas i både gamla och nya näringar – förblir centralt för att det här arbetet ska lyckas.

Och tänk, inte minst, på alla de människor som kommer hit, och som ofta bara är ett permanent uppehållstillstånd, lite tid, ett ordförråd och en första tå in på arbetsmarknaden, bort för att ingjuta det svenska samhället med enormt mycket vilja, med initiativkraft, kurage, företagsamhet, erfarenhet och ett värn av grundprinciperna i det öppna, fria samhälle som gett dem en andra chans. Fatta vilken resurs.

Efter en inledande, ekonomiskt och organisatorisk påfrestande fas kommer ett Sverige att växa fram som står bättre rustat att möta stora framtidsutmaningar än alla länder som stänger om sig, begränsar sig, stryper nyfikenheten och säger nej till människor.

Mod, ett annat, solidariskt Sverige mobiliserar.

Bli först att kommentera

Ord inför helgen, 23 oktober

Av , , Bli först att kommentera 0

Camilla Hammarströms diktsamling ”Tunnlar” gavs ut förra året. En recensent kallade det träffande för ”geologisk lyrik”. Hammarström är en poet som med sina dikter ofta gnuggar sig in i materia, kropp och själ, in till atomerna och ut igen, och som öppnar upp helt nya rum för tanken och språket. I Tunnlar fastnar jag lite extra för de här raderna:

”När du leder vatten nära inpå dig. Istället för regnet, det som vägrar att falla. Duvslaget har lämnats tomt. Och tankarna ger sig av långväga, det är vattnets rörelse, hur det kilar just så snabbt att ledningen inte äts upp av beröringen. Allt som uppstår och förgår genom anhopning och söndring. Allt som beror på det tillräckliga hopandet. När berg skiljer dalgångens städer från källorna, får du borra dig igenom stora avstånd. Och du borrar. Hundratals meter fram och tillbaka. Du suger åt dig genom kapillärerna. I grönskande hunger.”

Bli först att kommentera

Vilka är det som blundar för verkligheten egentligen?

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är mycket tal i svensk debatt just nu om att våga se verkligheten, att inte blunda för realiteter, att släppa prestigen och medge hur det är.

Framför allt kommer de uppmaningarna från debattörer som vill se ett minskat svenskt asylmottagande och som efterlyser olika typer av åtgärder för att få ner antalet flyktingar som söker sig till och får stanna i Sverige. Och andra som med olika former av restriktioner, inklusive direkta förbud, vill få bort tiggare från den svenska gatubilden.

Motfrågan, som alltför sällan ställts de senaste veckorna, lyder förstås: Vilka är det som vill blunda för verkligheten egentligen? Vilken och vilkas verklighet är det vi talar om? Verkligheten inom vilka gränser, och gränser dragna på vilka moraliska grunder?

Till det som relativt rika, trygga, välorganiserade Sveriges borde ha ett ansvar att förhålla sig till och erkänna, hör rimligen den verklighet ute i världen av krig, förföljelse, terror och extremism som ligger bakom vår tids största flyktingkatastrof. Och den verklighet av historiskt förtryck, fattigdom och diskriminering i hemländerna som fått romer att söka sig till Sverige.

Det framstår som en större verklighetsflykt att vilja stänga fler människor ute, skicka bort dem, lämna dem till sina öden, så att vi kan få lite mer lugn, ro och idyll, än att acceptera utmaningar, krångel och kostnader som mottagningen och hjälpinsatserna inledningsvis innebär.

Vilka man anser blundar för verkligheten och vägrar att erkänna hur samtiden ser ut, är därför en fråga som också avslöjar vilka skygglappar man har på sig när man betraktar världen. Vilka gränser man sätter för den skyldighet ett rikt land har att anstränga sig extra för att hjälpa människor i nöd.

Därför är det oroande – när många börjat tappa nerverna inför skräckpropaganden om ett Sverige inför kollaps – att partiernas förhandlingar kretsar mer kring åtgärder för att få ner flyktingmottagandet än på åtgärder för bättre integration. Det har stått klar länge, att ropen på en uppgörelse mellan S och M handlat om en önskan att de två stora ska gå samman för att få ner asylvolymerna. I den riktningen hotar det att gå nu. Hårdare gränskontroller, skärpta krav för anhöriginvandring och införande av tillfälliga uppehållstillstånd är sånt som diskuteras.

För att ta upp det sistnämnda, tillfälliga uppehållstillstånd, vore det inte bara principiellt fel – avsikten är att försöka sända signaler till flyktingar att söka sig någon annanstans – utan också usel integrationspolitik. Osäkerheten som tillfälliga tillstånd skapar, liksom skärpta krav för anhöriginvandring, skulle bromsa alla konkreta åtgärder för att underlätta etableringen av nyanlända i samhället, med sikte på arbetsmarkanden, och få allvarliga humanitära konsekvenser för alla som kommer redan traumatiserade till Sverige.

Röda korset har i veckan vädjat till både regeringen och oppositionen att hålla fast vid principen om permanenta uppehållstillstånd. Liberalen Frida Johansson Metso, som jobbar som psykolog på en traumamottagning för flyktingar och regelbundet medverkar i VK, skrev i går en debattartikel i Expressen om varför tillfälliga tillstånd (TUT) vore skadliga.

”Varje arbetsdag sitter jag”, skrev hon bland annat, ”mittemot traumatiserade, torterade flyktingar vars barn har dött i Aleppo eller Medelhavet, vars kroppar skjutits sönder och vars syn på medmänniskor för alltid kommer vara fylld med rädsla – de som i ett Sverige med tillfälliga tillstånd skulle hållas i utvisningsskräck varje dag i tre år. Krisen handlar om dem. Den som överlevt krig tar inte lätt på risken att utvisas, det upptar henne varje dag. TUT kommer skada dem. Att införa politik som ger sig på världens mest utsatta borde inte vara möjligt att överväga. När det dessutom inte löser de problem partierna satt sig ner för att diskutera och utöver detta leder till sämre integration är det oförsvarligt.”

Så är det. Om de pågående sjupartiförhandlingarna landar i införande av tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta krav för anhöriginvandring har skrämselpropaganda och signalpolitik vunnit. Då försöker även Sverige att blunda för verkligheten. Vilket svek det vore.

Bli först att kommentera

Konflikt och flykt – fotoseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi

Av , , Bli först att kommentera 1

Ska leda ett internationellt tvådagarsseminarium vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens museum, om dokumentärfotografi i krigs- och konfliktsituationer. Svåra, starka bilder väntar.

 

Bli först att kommentera

Nytt avsnitt av ledarpodden Politikdynamik

Av , , Bli först att kommentera 0

Gå gärna in och lyssna på det nya avsnittet av ledarpodden Politikdynamik med Linda Westerlind på Folkbladet och mig.

Bli först att kommentera

Regional utveckling och samhällsplanering

Av , , Bli först att kommentera 0

Ska moderera en konferens hos Trafikverket om regional utveckling i dag. Bland talarna finns etnologen Elisabeth Wollin Elhouar som kom med sin avhandling vid Stockholms universitet – ”Tillhör vi Sveriges framtid? En etnologisk studie av vardag och hållbarhet i norrländsk glesbygd” i slutet av förra året, journalisten och författaren Arne Müller (”Norrlandsparadoxen”) och professorn i kulturgeografi Dieter Müller vid Umeå universitet, som ska tala om turism och samhällsutveckling.

Ser ut att bli en lärorik dag.

Bli först att kommentera

Nederlag för många när Holmlund står i centrum

Av , , Bli först att kommentera 6

Nu är vi där igen, och jag ser det allt mer som ett symptom på något annat, och större, när nya plumpa, osmakliga. fördomsfulla utspel från Lennart Holmlund står i centrum för de politiska samtalen i Umeå.
Är det inte i grunden ett tecken på att många andra, egentligen vi alla, misslyckats med att fylla något slags tomrum Holmlund gång på gång, och väldigt medvetet, utnyttjar?

Att det på nytt är tidigare kommunalrådets haverier i kommentatorsfälten som får Umeå att uppmärksammas i den nationella debatten om EU-migranterna, om romer och tiggare, är pinsamt, ledsamt, frustrerande, orättvist, men kanske också talande?

I det ögonblick som andra röster skulle söka gå in på djupet, naket och ärligt i diskussionen, och fylla den med innehåll – gärna med olika slutsatser, men ändå med något slags grundläggande humanism och ödmjukhet inför människors svårigheter, inför lidande, oförrätter och förtryck ute i världen som skapar nöd – så skulle betydelsen av Holmlunds utspel reduceras, och väntan på hans ursäkter minska i dramatik.

Där faller ett extra tungt ansvar just nu på Lennart Holmlunds lokala partiledning, inklusive Hans Lindberg – vilkens position jag inte avundas – att lämna de korrekta, men ofta intetsägande, försiktiga och svala, attityderna inför företrädarens dikeskörningar, och istället ta greppet om debatten själva, fylla den med innehåll och värdighet, med öppenhjärtighet av annat slag. I nuläget tolkas varje form av mummel som uttryck för nervositet över att Holmlund kanske har en majoritet bakom sig.

Så länge Holmlund uppfattas, med rätt eller orätt, ha en informell maktställning och ett inflytande som omfattar efterträdarna, förblir han automatiskt en opinionsbildare vars utspel, ordval och sätt att beskriva människor får konsekvenser, triggar och hetsar.
Vad Holmlund säger har fortfarande ett nyhetsvärde – det är ett nederlag för många.
Bli inte ond på mig om jag också erkänner att jag finner en del av motreaktionerna alltför fixerade vid Holmlunds person, istället för den politik som bedrivs – eller inte bedrivs. Även hur vi gestaltar och agerar i vår upprördhet har vi ett ansvar för att behålla det politiska maktperspektivet.

VK:s ledarsida har under året drivit linjen att EU-migranternas barn borde ges rätt till vanlig skolgång av Umeå kommun – i grunden att skolplikten skall gälla. Och att kommuner borde tillhandahålla ordnade campingplatser med grundläggande sanitära förhållanden där migranterna kan vara under vintern, att Umeå har råd med och plats för sådana pragmatiska åtgärder.
Även om en hel del gjorts, så har möjligheterna att i samarbete med frivilligorganisationer hantera situationen med en stor lokal öppenhet och solidaritet som går före, inte gömmer sig i väntan på nationell samordning, inte bejakats tillräckligt av kommunen.

Efter många samtal och reaktioner från läsare vet jag att det är fullt möjligt att ha andra åsikter i de frågorna, utan att hysa några som helst fördomar eller någon brist på medkänsla med romer. Den här diskussionen går att föra sansat och eftertänksamhet, det går att söka sig fram till djupare förståelse för olika ståndpunkter; och det är viktigt att många känner sig välkomna i den.

Det som är oroväckande, och potentiellt farligt, med Holmlunds utspel, är att han på grund av andras tystnad och skygghet i de här frågorna, tillåts bli en inflytelserik röst med fördomar som slår över i aggressivitet mot de svagaste och mest sårbara.
Så här skrev jag i en krönika förra året, när Holmlund gjorde sitt första grova utfall mot tiggarna, och jag upprepar det gärna på nytt:

”Lennart Holmlund är en politiker med bättre och snabbare väderkorn än de flesta för stämningar i ögonblicket och vad som är möjligt att vräka ur sig utan större konsekvenser. Det är ett vanligt missförstånd att han inte skulle ha riktigt koll på innebörden och effekten av sin utspel. Han är vanligtvis väldigt medveten om vilka gränser han tänjer och vilken jargong han ansluter sig till.
(…)
Det har i alla tider varit frestande, när samhällsproblem känns krångliga och svårlösta, att söka sprida misstro mot dem som stör den önskade idyllen. Att blända ut dem vars situationer och öden tvingar på oss – fysiskt – moraliska, politiska frågor om större sammanhang och samband som inte lämnar någon ro, genom att diskvalificera de utsatta som falska i förebyggande syfte, för att slippa medansvar.
(…)
Tiggeriet väcker frågor som inte är lätta, vare sig att besvara eller hantera. De rymmer många dimensioner, alla väl värda att diskutera, utreda och försöka förstå bättre.
Men en grundregel alla borde kunna sluta upp bakom är att ingenting ursäktar när ett samhälle söker svära sig fritt från ansvar för humanitet och solidaritet genom att misstänkliggöra dem som redan förlorat allt.”

Nu har vi upplevt några dagar igen, när Lennart Holmlund stått i centrum för Umeås samhällsdebatt med grovheter och förlöpningar. Det är inte smickrande för någon av oss.

**********************

Några fler krönikor på temat:

Låt tiggarnas barn gå i skola i Umeå

Umeå skulle ha kunnat gå före

Holmlund passerar en gräns

Är Holmlund bara Holmlund?

Om toppkandidaterna i Umeå – Hans Lindberg (S)

***********************

(Jag modererar inga kommentarer här på bloggen, den som vill kommentera den här texten kan göra det under åsikter på vk.se

Bli först att kommentera

Farlig brist på lärare i naturvetenskapliga ämnen

Av , , Bli först att kommentera 4

Orkar ni med ett boktips innan jag kommer till saken?

I Alastair Reynolds infallsrika science fiction-roman Pushing Ice från 2005 tar handlingen fart när Saturnus sjätte måne Janus plötsligt, år 2057, lämnar sin omloppsbana i strid med alla gravitationens lagar och accelererar iväg ut ur solsystemet. Det atomdrivna rymdskeppet Rockhopper – som bedriver ett slags gruvdrift på kometer åt en av de nya världskoncernerna – får i uppdrag att följa efter för att ta reda på vad som händer.

Besättningen på Rockhopper upptäcker snart att Janus aldrig varit någon riktig måne, utan bara en förklädd farkost från en främmande civilisation som väntat på rätt tillfälle att ge sig av. Slutmålet för Janus resa, som också blir Rockhoppers resa sedan varje återvändo visat sig omöjlig, är Spica, den starkt lysande dubbelstjärnan i Jungfruns stjärnbild, 260 ljusår bort. Där väntar flera extremt avancerade utomjordiska arter, och häpnadsväckande upptäckter, på de mänskliga rymdfararna.

Pushing Ice är kanske inget mästerverk, men ändå fantasieggande underhållning, med ett par tänkvärda inslag, för den som gillar genren.

Jag kommer att tänka på Reynolds roman när jag läser om de senaste observationerna hos Nasa genom Hubble-teleskopet av Jupiters så kallade stora röda fläck – den gigantiska storm, flera jordklot bred, som rasat i Jupiters atmosfär under hundratals år, och som man tror upptäcktes först av den italienske astronomen Giovanni Domenico Cassini 1655.

Observationer har sedan många decennier tillbaka avslöjat att den stora röda fläcken långsamt krymper, det vill säga att stormen gradvis bedarrar. De allra senaste åren har den börjat minska i mer dramatisk takt. Röda fläcken har nu bara en diameter på 16000 kilometer, mindre än hälften av vad den hade för ett sekel sedan, och även om processen gått långsammare under 2015 har den krympt med ytterligare 240 kilometer sedan 2014. Fortsätter den trenden kan röda fläcken vara borta redan vid mitten av det här seklet.

Vad som dock, i de nya bilderna, förblir ett mysterium, enligt forskarna, är ett tunt, linjeaktigt filament, av molnkaraktär, som dykt upp och roterar utanför fläckens kärna, och som fortfarande saknar förklaring.

Även analyserna av de bilder som rymdsonden New Horizons skickat tillbaka från Pluto, i solsystemets utkant, har bjudit Nasa på flera överraskningar när det gäller de strukturer och geologiska processer som verkar finnas på ytan av nästan-planeten.

Så, så, mystiska observationer därute. Något på gång? Just saying…

***

I början av förra året varnade Kungl. vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola i en debattartikel i DN för att det nu råder katastrofal brist på lärare i matematik, fysisk, kemi, teknik och biologi i svenska skolor. Antalet förstahandssökande till sådana ämnen vid lärarutbildningarna – alltså de som verkligen vill – är alarmerande lågt. Om ingen förändring sker kommer väldigt få i framtiden att ha behörighet i de naturvetenskapliga ämnen de undervisar.

Lärarnas riksförbund varnade i en rapport för några år sedan att ämnen som biologi, kemi, fysik och teknik, plus ett par av de moderna språken, rentav hotar att försvinna från den svenska skolundervisningen om lärarbristen blir så stor som man kan befara.

Experter och entusiaster kommer alltid att finnas, och spetsutbildningar går att fylla, men här pågår en gigantisk förlust i samhället av allmänbildning, intellektuella perspektiv, fantasi, nyfikenhet och förståelse av den värld, den miljö, vi lever i. Det kommer också att få allvarliga konsekvenser för kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden, för svenskt näringslivs konkurrenskraft och för – med en blick på höstens stora, väntande klimatdebatt – arbetet med framtidens miljöinnovationer, om nivån på de naturvetenskapliga kunskaperna plötsligt sjunker för varje ny generation, och vi förstår grundläggande samband sämre och sämre.

Det är ingen slump – sett till hur gamla bildningsideal nedvärderade under många år och attityderna till kunskap och lärande befann sig i fritt fall – att just klassiska, lite mer krävande bildningsämnen som naturvetenskap och moderna språk har det svårast att rekrytera framtida lärare. Den nya tidens infantila samhällsdebatt full av tomma, frasradikala jargonger, ytliga kändiskulter och primitiva normer om vad som ger status och auktoritet i rätt sammanhang, har förvärrat situationen ytterligare. Även det utbredda ointresset inför mycket av det som möjliggjort välstånd och välfärd i Sverige under de senaste 150 åren – som om resurser för satsningar, reformer och social trygghet föll ner från himlen – har gjort att de politiska insatserna mot lärarbristen fördröjts.

Nu är de flesta medvetna om problemen, attityderna har förändrats och politiska åtgärder har vidtagits. Men det tar lång tid att vända en sådan här utveckling. Och helt kommer det inte att gå om inte fler än några tappra lärare, forskare, författare och vetenskapsjournalister börjar entusiasmera de unga, och oss alla, för ämnen som kräver ansträngning, men som kan fascinera och stimulera på fantastiska sätt, och utan vilka vi famlar i skymning och aningslöshet.

Att få närmare till nya, användbara ord och djupare insikter om sammanhang som går utöver oss själva, skulle göra oss varsammare, ödmjukare, snillrikare, klokare, mer nyfikna och definitivt inte dummare.

Bli först att kommentera