The Martian i fullsatt biosalong

I helgen var jag på bio med min son och såg filmatiseringen av Andy Weirs The Martian i en fullsatt salong här i Umeå.

Förväntningarna var blandade. Jag blev förtjust i Weirs roman när jag lyssnade till den som ljudbok i vintras. Den lyckas kombinera en viss avspänd charmigt anspråkslös nonchalans med extrem vetenskaplig precision och nördighet i detaljer, och till skillnad från många andra i genren håller Weir disciplinen i tid och rum, utan att sväva ut. Det finns en klaustrofobisk känsla som passar till handlingen och temat: en människa ensam på en hel, vidsträckt planet, men ändå begränsad till extremt små utrymmen och resurser, och utan möjlighet inledningsvis att kommunicera med någon (utom läsaren) – givetvis finns ett aktuellt politiskt budskap inbyggt där om livets förutsättningar biologiskt och socialt.

Och de ganska allmängiltiga diskussionerna kring en del moraliska frågeställningar om riskprioriteringar och en besättnings rätt att få full information om fakta är effektivt berättade i de delar som utspelar sig på jorden och inom Nasa.

Men det är inte givet att en film, i en genre där de visuella förväntningarna är stora, fungerar lika bra som en roman när samma grundhandling ska återges.

Ridley Scott har förstås tvingats släppa en hel del av bokens trådar för filmen, som trots det är lång, och om man inte har läst romanen kan jag föreställa mig att några språng i handlingen blir svårare att greppa. Men istället har han gett historien ett bildspråk och en storslagenhet i landskapet och rymdscenerna, som fungerar ännu bättre på film.

Matt Damon fångar också perfekt tonfallet hos romanens Mark Watney. Det är ju inget måste när man filmatiserar ett bokmanus, men i det här fallet är det bra att det förs över.

Jag tror inte att det spelar så stor roll om man läser romanen eller ser filmen först, men det här är ett exempel på när båda kompletterar varandra.

Mark Kermode, som recenserar filmen utan att ha läst boken, sammanfattar det som alltid väl.